Ännu ett år har gått. Det var inte alls länge sedan som jag sa till Noel; ”Så här gammal är farfar”, och så bläddrade jag igenom en kortlek lite snabbt. ”Så här gammal är du”, sa jag sedan och petade till ett hörn på ett av korten. Nu har jag levt upp jokrarna också.
Bara asken återstår…
Den första färgen, de första tretton spelkorten, minns man inte mycket av. Lite sporadiska minnen men de flesta av dem kommer man bara ihåg för att man blivit påmind via fotografier och vad andra sagt. Jag minns när farsan kom hem med den nya traktorn. Då var jag 6-7 år. Minns en del från skolan i Skeppsgården. Minns en del från tiden då farsan gick bort.
Nästa färg innehåller ungdomen och livet före barnen föddes. Högstadiet i Valdemarsvik, Gymnasiet i Norrköping. Fester och resor. Mycket hände men inget av stor betydelse. Jobbade skift och hade inte mycket ledigt. När jag var ledig så levde jag. Däremellan bara gick dagarna, veckorna och åren. Vi semestrade i tält och hyrde stugor. Drack öl, spelade krocket och minigolf. Var i Danmark. Gjorde lumpen. Midsommarfirande i Oknö och Grännäs.
Nästa färg innehåller de åren då man tog tag i saker. Barnen föddes, utbildning i Markaryd, dagtidsarbete som tjänsteman, sedan lärare i Åtvidaberg. Började att jobba med uttagningstävlingarna för WorldSkills. Köpte hus och började att resa runt. Ibland med barnen men oftast utan. Minns mycket från dessa år. Livet fick en större mening. Man levde även mellan ledigheterna. Reste runt i Europa och var på Gran Canaria och Tunisien.
Den fjärde färgen inbegriper mitt liv från jag fyllde 40 till jag blev 52. Då hände allt. Resor till alla möjliga länder. Inom och utom arbetet. Om jag tar alla veckor tillsammans så kommer jag upp i nästan 5 år då jag inte sov i min egen säng på Kärrgatan. Teneriffa, Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Kanada, Hongkong, Singapore, Syd-Korea, Brasilien, Estland, Lettland, Litauen, Macao, Tibet, Kina, Oman, Frankrike, Storbritannien, Irland, Indien samt UAE förstås. Förbannande Arabemiraten…
Elände och Lycka. I en salig blandning. Minns nästan varenda dag dessa 13 år om jag tar hjälp av en almanacka. Det var så mycket som hände under vart ett av dessa år så det finns inte plats på ett spelkort…
Nu har det gått två år till. Eva och jag började som sär-bo men numera är vi ibland-bo. Nästa steg blir att vi flyttar ihop. Så måste det bli. Under de två sista åren har det bara rusat på. Mera resande. Mindre tid i den egna sängen. Var bor man egentligen?
Och vad hände under 2009? Minns man?
Ja december är ju lätt. Julen har ju nyss passerat revy. Innan dess jobbade jag tre veckor och då vet man vad man gör. Och gjorde. Planering för framtiden. Kommer ihåg att snön kom tidigt och att det var extremt kallt dagarna före jul. Dåligt väglag. Vägarbeten. Köpte pulka till grabbarna. Köpte en Tvix till mig själv. December var bra!
November slutade med att jag var i Coventry. Mycket givande. Kan bli en fortsättning som kanske inte ger så mycket ekonomiskt men resan gav mig information om att andra vet vem jag är och att de och jag vet vad jag kan och framförallt att någon behöver mig. Vi hade en mycket lyckad infoträff på jobbet för blivande elever. Fick bekräftelse på att vi är bra. I början av November kom jag hem från Kina. November var bra!
Oktober slutade med att jag reste till Hangzhou och innan dess Shanghai. Inte något speciellt märkvärdigt. Vädret var OK men min väska kom ju bort och jag fick spendera allt för mycket tid och kraft av att leta efter denna och passande kläder. Köpte massa prylar. En digital fotoram, en laptop och laserpennor. Saker som jag ville ha och som jag behövde. I början av oktober var jag sjuk men jobbade ändå. Sega veckor och mitt höstlov försvann i och med resan till Kina. Vi hade ett lyckat branschråd. Företagare och politiker som sa att vi är bra. Var på tekniska mässan. Mycket bra dagar i Stockholm. Minns ett par extremt vackra höstdagar i Edsbruk då solen sken från en blå himmel. Löven glänste som guld. Oktober var bra!
September var en arbetsmånad. Jobba, jobba, jobba. Jag var utvilad och jättestark. Nya elever och nya lärare. Nya projekt och nya arbetsmetoder. Kommer inte ihåg vad som hände på helgerna men det var väl grillning och vin. Promenader utan ryggsäck. Letade efter kantareller och gick vilse. September var bra!
Augusti var vår gemensamma semestermånad. Först var vi i Norrland. Flög upp, hyrde bil och åkte runt och hälsade på folk. Så vänliga de var. Mycket gott att äta och att se på. Var inne i Norge och tog massor av vackra kort. Fiskade på en fjällsjö. Fick ingen fisk men det gjorde ingenting. I slutet av månaden drog jag till Paris och sedan ner till Chamonix. Besteg berg. Häpnande utsikt. Varje dag var jag jättetrött och barnsligt lycklig. Augusti var bra!
Juli var varm. Jag vandrade omkring med 15-16 kilo på ryggen. Många gånger. Många mil. Mycket svett. Badade. Solade. Grillade. Vilade. Juli var bra!
Juni började med att Eva tog sin sjuksköterskeexamen sedan hade jag min skolavslutning. Håll i hjärnan de första veckorna. Vandrade på Östgötaleden. Firade midsommar hos Ann och Björn. Juni var bra!
Maj var varm till en början. Tid för fiske. Jobbade på som vanligt. Maj var nog bra…
April. Ja vad hände i April? Färjestad vann SM eller var det i maj? Hade besök från Tyskland, (under tre veckor), som jag fick ta hand om - även under påsklovet - som jag alltså inte fick. April var nog trots allt förmodligen bra…
I mars var jag i Nord-Irland och Irland. Det regnade och var kallt och vissa dagar sken solen och det var nästan 20 grader. Jobbet där gick bra och det tackades ”för att jag finns” till vänster och höger. Jag fick ta emot gåvor av borgmästaren i Ballymena och fick en Ipod Shuffle. Som jag inte visste om att jag behövde. Mars var nog ganska bra…
Februari var kall och dyster och det fanns inte mycket snö att skotta bort. Kommer inte ihåg vad som hände under sportlovet. Jag åkte inte skidor. Jag reste inte bort. Jag var nog bara hemma och slog ihjäl tiden. Eller om jag var i Habbestorp. Om februari var bra vet jag inte…
Januari kommer jag inte ihåg någonting utav. Sov jag då? Låg jag i ide?
Nu har det gått ett år och jag vet nu att man behöver bli påmind för att minnas. Jag vet att Eva och jag gjort massor av saker tillsammans under detta år men kan inte komma ihåg när. Vi var på Liseberg, hälsade på Mona. Vi var i Täby. Vi var och såg fotboll i Kalmar och i Mjällby. Tältade och reste runt. Tog omvägar med avsikt. Upptäckte omgivningen och varandra.
Behöver man minnas vad som hänt? Behöver man berätta? Vad är viktigast. Livet som varit? Året som gått? Gårdagen?
Jag lever för nuet. Mer än någonsin. Realtid kallas det på datorspråk. Verklig tid i nuet.
I morgon är det den sista dagen år 2009. I morgon är det inte sista dagen av mitt liv. Det är så man ska tänka. Positivt. Jag vill inte dö än. Men ändå ska man vara realist. Arbeta på för att varje morgondag ska bli bättre.
För den dag kommer då morgondagen saknar betydelse. Den dag kommer då man dör. Har man lyckats med föresatsen att göra morgondagen bättre så dör man
på den bästa dagen av sitt liv…
onsdag 30 december 2009
torsdag 17 december 2009
De riktiga vännerna...
Igår så kom de igen. ”Vännerna”.
Vid ett tillfälle så var jag på väg till soptunnan och skulle ändå öppna ytterdörren. En annan gång var det för att hämta in ved. En gång var det när jag gick ut för att kolla om jag fått någon post. Checka snailmail...
Det är inte klokt men varje gång jag lämnar mitt hus så står det folk utanför min dörr och frågar; ”Kan jag få vara en del av ditt liv? Kan vi leka? Kan vi ses då och då, och hitta på något tillsammans?. Kan vi vara tillsammans och berätta om hur vi har det, vad vi gjort och ska göra?”
Det känns så grymt att varje gång behöva säga att
”Stå inte där ute i regnet – gå hem med dig”...
Om det inte är en av mina allra närmaste vänner eller någon av mina släktingar förstås. Då släpper jag in dem. Då får de se hur jag har det, vad jag gör, och jag berättar om vad jag ska göra osv.
Hemma hos mig hänger det bilder på väggarna. Bilder på barna och barnbarna. Bilder på folk jag umgås med idag och sådana som jag träffat finns också. En del av dem har jag inte printat ut – än…
I baren finns många bilder på mig där jag sitter och drar i mig en ”local beer”. På en del av dem är jag ensam och ibland är jag tillsammans med någon annan livsnjutande överlevare.
Man måste säga ifrån. Man kan inte ha alla som vänner. Inte ens ”vänner”.
En del av de som kopplar upp sig och loggar in på Facebook gör tydligen bara detta för att klicka på bilder och skicka en ”vänförfrågan”. Så att jag – och andra - måste säga att ”Nej tack”, Jag behöver inte dig. Jag ignorerar dig. Du betyder ingenting för mig. Jag skiter fullständigt i att du måste mata hunden nu, eller att du handlat igår eller är trött efter en fest.
Jag har inte ens dåligt samvete…
Innan Facebook så pratade man med varandra och det hände att man sa var man bodde, vilket telefonnummer man hade och vi ses sen.
Nu lägger man upp en profil och säger saker så att man slipper svara ifall frågor kommer. Man lägger upp bilder som man skulle vilja visa men som ingen frågar efter att få se. Folk orkar inte. Folk bryr sig inte...
Jag har även varit med om att man gett visitkort till varandra. Ja det gör man fortfarande. Jag har många efter alla mina resor och besök på mässor. Jag har många hundra – kanske tusen stycken. Papperslappar med namn och adress och telefonnummer. Ring om du har vägarna förbi. Knacka på min dörr. Jag lovar att släppa in dig och bjuda dig på kaffe.
Tänk om Volvochefen kommer? Eller presidenten för WorldSkills eller någon annan av alla de politiker som jag träffat. Ibland ser man dem på TV:n. Ibland hörs de på radion. Det kanske händer att de i det privata livet går omkring och skryter att de har mig som vän...
På Facebook kan man inte bjuda på kaffe. Man får inte ens oväntat besök. Det är bara accepterade vänner som kan komma in. De som vill och orkar bry sig...
Tacka vet jag min blogg. De som hittar hit vill veta hur jag har det. De känner mig. De är mina vänner. De vet att hos mig…
är dörren alltid öppen…
Vid ett tillfälle så var jag på väg till soptunnan och skulle ändå öppna ytterdörren. En annan gång var det för att hämta in ved. En gång var det när jag gick ut för att kolla om jag fått någon post. Checka snailmail...
Det är inte klokt men varje gång jag lämnar mitt hus så står det folk utanför min dörr och frågar; ”Kan jag få vara en del av ditt liv? Kan vi leka? Kan vi ses då och då, och hitta på något tillsammans?. Kan vi vara tillsammans och berätta om hur vi har det, vad vi gjort och ska göra?”
Det känns så grymt att varje gång behöva säga att
”Stå inte där ute i regnet – gå hem med dig”...
Om det inte är en av mina allra närmaste vänner eller någon av mina släktingar förstås. Då släpper jag in dem. Då får de se hur jag har det, vad jag gör, och jag berättar om vad jag ska göra osv.
Hemma hos mig hänger det bilder på väggarna. Bilder på barna och barnbarna. Bilder på folk jag umgås med idag och sådana som jag träffat finns också. En del av dem har jag inte printat ut – än…
I baren finns många bilder på mig där jag sitter och drar i mig en ”local beer”. På en del av dem är jag ensam och ibland är jag tillsammans med någon annan livsnjutande överlevare.
Man måste säga ifrån. Man kan inte ha alla som vänner. Inte ens ”vänner”.
En del av de som kopplar upp sig och loggar in på Facebook gör tydligen bara detta för att klicka på bilder och skicka en ”vänförfrågan”. Så att jag – och andra - måste säga att ”Nej tack”, Jag behöver inte dig. Jag ignorerar dig. Du betyder ingenting för mig. Jag skiter fullständigt i att du måste mata hunden nu, eller att du handlat igår eller är trött efter en fest.
Jag har inte ens dåligt samvete…
Innan Facebook så pratade man med varandra och det hände att man sa var man bodde, vilket telefonnummer man hade och vi ses sen.
Nu lägger man upp en profil och säger saker så att man slipper svara ifall frågor kommer. Man lägger upp bilder som man skulle vilja visa men som ingen frågar efter att få se. Folk orkar inte. Folk bryr sig inte...
Jag har även varit med om att man gett visitkort till varandra. Ja det gör man fortfarande. Jag har många efter alla mina resor och besök på mässor. Jag har många hundra – kanske tusen stycken. Papperslappar med namn och adress och telefonnummer. Ring om du har vägarna förbi. Knacka på min dörr. Jag lovar att släppa in dig och bjuda dig på kaffe.
Tänk om Volvochefen kommer? Eller presidenten för WorldSkills eller någon annan av alla de politiker som jag träffat. Ibland ser man dem på TV:n. Ibland hörs de på radion. Det kanske händer att de i det privata livet går omkring och skryter att de har mig som vän...
På Facebook kan man inte bjuda på kaffe. Man får inte ens oväntat besök. Det är bara accepterade vänner som kan komma in. De som vill och orkar bry sig...
Tacka vet jag min blogg. De som hittar hit vill veta hur jag har det. De känner mig. De är mina vänner. De vet att hos mig…
är dörren alltid öppen…
lördag 5 december 2009
Ordningen återställd...
Var nere på Konsum i kväll. Det finns ett hopp om framtiden.
Susanne i Kleva var den andra kunden och hon gjorde som vanligt. Parkerade som man alltid har gjort.
Rutor är till för amatörer.
Lite av en revolution. Inga insändare i VT behövs. Inga protestmarscher. Inte ens ett ämne för lokalrevyer.
Jag är stolt och glad.
Att bo i Edsbruk stärker mig. För jag är omgiven av personer - ja åtminstone en - som vet att man behöver inte rätta sig efter för att ha rätt..
och jag kan bara förnöjsamt konstatera att
bloggunderlag saknas...
fredag 4 december 2009
Ett sjukt samhälle...
Idag vaknade jag upp med hjälp av mobilen. Ringde chefen och hade två nyheter. One good and one bad. Ful kände jag mig dessutom...
Den dåliga nyheten var att jag var sjuk. "Ställ in", sa jag, febrigt. "Säg åt eleverna att de kan jobba med att förbereda sig för morgondagen i vilket ämne som helst under de timmar som jag skulle ha haft dem".
Den goda nyheten var att jag behöver ingen spruta. "Jag tror att jag fått en släng av svinis", sa jag.
Min rektor, (ja jag hann också med att säga "Grattis, Mats", för han blev färdig rektor igår), sa "Krya på dig". Han tordes inte fråga hur jag mådde för han var nog rädd för svaret.
Jag lade på och somna om.
Och drömde. Fy faan vilka drömmar. Kommer inte ihåg alla men eftersom jag tittade på min arm när jag vaknade vid 1-tiden så vet jag vad en av dem handlade om. Gröna små maskar som letade sig in i mitt skinn. De täckte hålet med en svart kletig sörja och när jag nöp om denna så kom ett litet huvud upp som hade små antenner och jag drog och en kletig liten varelse kom upp och så drog jag upp nästa. Fy fasen vad läskiga de var.
Sen var det huset. Mitt hus saknar ljus. Det är ju jultider och jag har inte fått upp några slangar. Jag har 80 meter slang samt ett par vanliga julgransbelysningar och lite ljusgardiner. Men jag är sjuk i ett mörkt hus och det måste min grannar fatta. Jag vill lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.
När jag tittade ut i eftermiddags fick jag återigen se det som inte finns och blev lite förbannad. En stor jävla stubbe som en gång var en fin fläderbuske. Jag ger mig faan på att det är Bosse som målat linjerna vid Konsum, också. För att ha något att göra. Sagt till kommunen att även detta underlättar framtida snöröjning och fått ut en burk färg och målat på. I kylan på ett vått underlag...
Egentligen skulle man köpa en burk svart färg och måla över - eller ännu bättre måla vitt överallt - täcka mellanrummen. Lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.
Var ute och kollade posten och fick återigen ett erbjudande från Postkodmiljonären. Grannyran bygger på missunsamhet. "Fy vad retligt det skulle vara om en granne vinner och jag blev utan för att jag inte har någon lott" - tror de att folk tänker. Unna någon annan är OK om man själv har det bättre.
Jag skulle gärna unna alla i Edsbruk ett par miljoner var. Det skulle bli mycket intressant att se vad de gjorde med pengarna. Allt finns ju här som är värt något. Frisk luft, stillhet, tystnad, inga trafikproblem, inga köer i affären, inga parkeringsproblem utanför affären, inget busigt nattliv, inga ställen där folk slåss. Sedan finns ju buss 23, (som fick åka tomme i morse - för jag är ju sjuk).
En del skulle nog resa för sina pengar. Upptäcka världen. Åka för förbi Björnsholm...
En del skulle nog köpa en ny bil för att kunna ta sig till Tindered och tanka upp den.
En del skulle nog handla på Konsum för att få mera poäng.
Någon kanske skulle handla en liten fläderbuske, plantera denna utanför ett hus där en levnadsglad man bor, bara ett par meter ifrån en vacker gärdsgård, och sedan sätta sig ned och vänta en eller två generationer för att därefter såga ner den och använda snöröjning som skäl. Ett mycket långsiktigt planerande av att en gång få chansen att jävlas. Med andras liv för att ett eget saknas...
Har man inget liv så ska faan i mig ingen annan ha det heller.
Om jag hade varit med i Postkodmiljonären så skulle jag vinna om detta samhälle vinner dragningen i Grannyran. Då skulle jag ha köpa ett stort jävla rep och bundit fast den ena änden i stubben på andra sidan vägen av mitt hus, dragit repet runt vattentornet och satt fast den den andra änden i buss 23.
Sedan skulle jag gått in i bussen och beställt en enkel biljett till stan, sagt Kör för faan!
och vänt upp och ner på Edsbruk...
torsdag 3 december 2009
Bättre än inget...
Får man klaga? Ska man klaga? Självklart. Har man ett elände så har man. Det är faan i mig en av de få rättigheter man har - kvar.
Ute är det kallt. Rått och fuktigt. Jobbade över ikväll - möte om vår Kina-resa - och tog bilen. När jag parkerade i morse så körde jag för långt fram och hängde upp spoilern. Det krasade lite när jag backade ut i kväll. Får kolla i morgon...
Under vägen hem så gick inte bilen bra. Det fanns inget drag i den. Men det morrade om motorn när jag gasade. Lät som avgassystemet var trasigt men detta ljud "försvann" när jag höjde volymen. Men ibland tystnade ljudet. Det är något som glappar i ljudanläggningen. Får kolla i morgon....
Att jag inte bryr mig beror nog på att jag börjar bli sjuk. Känns som att svin-influensan kommit till Edsbruk. Trots att de kör ihjäl så många vildsvin på E22:an. För ett par år sedan härjade Fågelinfluensan. Där var jag snabb och skaffade massor av katter. Som blev med barn och födde kattter som födde katter. Vet inte hur många det är nu. Har inte räknat på länge. Får kolla i morgon...
Kastrera säger alla men jag vägrar. Det kan väl inte vara mitt fel att alla ägare till hankatterna inte har kastrerat sina katter. Tjejer ska väl inte bli "våldtagna" bara för att de går klädda i korta kjolar.
Så nu har jag feber. Kände det på vägen hem. Måste till Konsum och köpa Panodil Zapp, tänkte jag.
När jag kom fram så upptäckte jag att de målat på parkeringen. Precis utanför dörren ska man parkera sin rullstol. Lite snett. Där brukade ju jag parkera. Fast närmare dörren. Och mera snett brukar jag parkera. Eller brukade för nu är det försent. Där precis utanför dörren så att Anette och Sivan kunde se mig och bli glad för att få någon att prata med och sälja snus till.
De hade målat massor av rutor utanför Konsum idag. Fler parkeringsrutor än det finns kunder. Skulle inte förvåna mig ett dugg om det kommer insändare i Västerviks Tidningen om att det saknas en ruta för rollatorer. Får kolla i morgon...
Jag gick in och köpte allt jag behövde och glömde hälften. När jag klev ur bilen hemma gick påsen sönder. Fick bära i omgångar och sedan lagade jag mat och eldade samtidigt. Fick fyr på brasan och glömde stekpannan. För jag tittade på utsikten medan jag väntade på att det skulle ta sig i brasan.
Retade mig på att Fjodde sågat ner "min" enorma fläderbuske. På andra sidan vägen. Aldrig varit i vägen. Förrän nu.
Fast det blir ju ett bekymmer för de som bor här efter mig. De vet ju inte ens om - och behöver inte beklaga sig för de lever ju liksom Bosse i totalt mörker om hur vackert denna buske lyser upp en ljummen sommarkväll.
Och hur den luktade...
När folk inget har att göra i Edsbruk så förstör de det vackra. Shit - tänkte jag och glömde pannan på plattan.
Och som det luktade...
Fick i mig maten och blev trött. För mycket feber. Lade mig framför min stora jävla duk för att kolla på ishockey. Somnade och missade slutet. Det gick inte så värst för Färjestad. Tappade 2-0 till förlust på övertid. Men de ligger ändå i toppen av tabellen. Tror jag. Får kolla i morgon..Vaknade precis nyss och upptäckte att det var läggdags och nu kan jag inte sova.
I morgon är en annan dag.
Då ska jag ha det bra. Jag ska inte klaga då.
"Man ska inte klaga", svarar vi i Sverige, när man frågar om hur de har det eller hur de mår...
"It could be worse" säger de i England.
"Not too bad", säger de i Irland
.
Man hoppas aldrig att någon säger att de mår dåligt om man frågar.
För vad skulle man svara om någon säger det....
I Norrköping för ett par år sedan mötte en kille en annan och frågade:
"Hello, man. Vad gör do no för tiden?"
"Intet mycket. Jag er arbetslös..."
"Aaa - men.....det er jo bättre än inget..."
Ute är det kallt. Rått och fuktigt. Jobbade över ikväll - möte om vår Kina-resa - och tog bilen. När jag parkerade i morse så körde jag för långt fram och hängde upp spoilern. Det krasade lite när jag backade ut i kväll. Får kolla i morgon...
Under vägen hem så gick inte bilen bra. Det fanns inget drag i den. Men det morrade om motorn när jag gasade. Lät som avgassystemet var trasigt men detta ljud "försvann" när jag höjde volymen. Men ibland tystnade ljudet. Det är något som glappar i ljudanläggningen. Får kolla i morgon....
Att jag inte bryr mig beror nog på att jag börjar bli sjuk. Känns som att svin-influensan kommit till Edsbruk. Trots att de kör ihjäl så många vildsvin på E22:an. För ett par år sedan härjade Fågelinfluensan. Där var jag snabb och skaffade massor av katter. Som blev med barn och födde kattter som födde katter. Vet inte hur många det är nu. Har inte räknat på länge. Får kolla i morgon...
Kastrera säger alla men jag vägrar. Det kan väl inte vara mitt fel att alla ägare till hankatterna inte har kastrerat sina katter. Tjejer ska väl inte bli "våldtagna" bara för att de går klädda i korta kjolar.
Så nu har jag feber. Kände det på vägen hem. Måste till Konsum och köpa Panodil Zapp, tänkte jag.
När jag kom fram så upptäckte jag att de målat på parkeringen. Precis utanför dörren ska man parkera sin rullstol. Lite snett. Där brukade ju jag parkera. Fast närmare dörren. Och mera snett brukar jag parkera. Eller brukade för nu är det försent. Där precis utanför dörren så att Anette och Sivan kunde se mig och bli glad för att få någon att prata med och sälja snus till.
De hade målat massor av rutor utanför Konsum idag. Fler parkeringsrutor än det finns kunder. Skulle inte förvåna mig ett dugg om det kommer insändare i Västerviks Tidningen om att det saknas en ruta för rollatorer. Får kolla i morgon...
Jag gick in och köpte allt jag behövde och glömde hälften. När jag klev ur bilen hemma gick påsen sönder. Fick bära i omgångar och sedan lagade jag mat och eldade samtidigt. Fick fyr på brasan och glömde stekpannan. För jag tittade på utsikten medan jag väntade på att det skulle ta sig i brasan.
Retade mig på att Fjodde sågat ner "min" enorma fläderbuske. På andra sidan vägen. Aldrig varit i vägen. Förrän nu.
Fast det blir ju ett bekymmer för de som bor här efter mig. De vet ju inte ens om - och behöver inte beklaga sig för de lever ju liksom Bosse i totalt mörker om hur vackert denna buske lyser upp en ljummen sommarkväll.
Och hur den luktade...
När folk inget har att göra i Edsbruk så förstör de det vackra. Shit - tänkte jag och glömde pannan på plattan.
Och som det luktade...
Fick i mig maten och blev trött. För mycket feber. Lade mig framför min stora jävla duk för att kolla på ishockey. Somnade och missade slutet. Det gick inte så värst för Färjestad. Tappade 2-0 till förlust på övertid. Men de ligger ändå i toppen av tabellen. Tror jag. Får kolla i morgon..Vaknade precis nyss och upptäckte att det var läggdags och nu kan jag inte sova.
I morgon är en annan dag.
Då ska jag ha det bra. Jag ska inte klaga då.
"Man ska inte klaga", svarar vi i Sverige, när man frågar om hur de har det eller hur de mår...
"It could be worse" säger de i England.
"Not too bad", säger de i Irland
.
Man hoppas aldrig att någon säger att de mår dåligt om man frågar.
För vad skulle man svara om någon säger det....
I Norrköping för ett par år sedan mötte en kille en annan och frågade:
"Hello, man. Vad gör do no för tiden?"
"Intet mycket. Jag er arbetslös..."
"Aaa - men.....det er jo bättre än inget..."
måndag 30 november 2009
Kort o gott...
"Ca-iina kan sitta bak fö hon ä kåt", sa hennes kompis, som jag glömt namnet på.
Detta var ett par år sedan. När raggarna härjade på Öland och brände polisbilar. Upplopp sa tidningarna.
Vi hade hyrt en stuga på Lundagårds Camping, Hammarn, brorsan och jag. Vi firade midsommar vid Oknö, utanför Mönsterås. När spriten gått ur kroppen åkte vi söderut, över bron och så var vi framme...
När vi kom dit var det ödsligt. Helt tomt närmare bestämt. Det fanns lite trasiga tält och ett par utbrunna bilvrak på ungdomscampingen. Men inga ungdomar. De hade flytt fältet.
Vår stuga låg i hörnet mot campingen och vi hade närma till kiosken. Vi sa att vi kan ju inte åka hem. Vi har ju betalt en veckas hyra. Ungdomarna kommer nog tillbaka när det lugnat ner sig.
Vi packade upp och gick upp till kiosken. Där jobbades det. Ungefär 20 flickor hade fått anställning för att ta emot de väntade anstormningen. Som hade kommit av sig.
De var omkring 18-19 år och kom från den närmaste staden Kalmar. Vi var 23, 22 och 20 år gamla. Vi var de enda ungdomarna på Lundagårds Camping denna midsommarsöndag. De var de enda tjejerna på Lundagårds Camping denna midsommarsöndag. Shit...
Vi handlade förstås - av tjejerna. Spanade in liksom. "Sa du ha en gass", sa den ena tjejen i kassan. "Sa du ha en kåvv", sa en annan tjej i annan kassa. Så vi köpte glass och korv. Vi hade inget annat för oss.
När vi frågade berättade de om allt som hänt. Slagsmål, bråk och att de fått stänga kiosken under lördagen. Att alla hade flytt för att det var så bråkigt. Nej det sa de inte, de sa "båkit". De hade en så wolig dialekt...
På kvällen gick vi ner till stranden och satte oss. Stefan hade gitarren med sig och det dröjde inte länge förrän det kom ett gäng tjejer och slog sig ned strax bredvid. Det fanns ju liksom fler stenar att sitta på men det fanns bara tre grabbar på hela campingen.
Vi fatta inte först - men va faan vi rådde ju inte för att det blivit så här. "Gilla läget" skulle Ledin ha sagt. "I natt är jag din", sjöng brorsan, och tittade skelögt.
Nästa dag skulle vi in till Kalmar och köpa ut. Det var ju öppet och vårt dricka var jätteslut.
"Få vi fölla med te Kamma?" sa Carina. Hon var en liten pudding. Åtsittande topp och kort kjol. Lite utmanande, inte för mycket - men va faan vi var ju omkring 20 år...
Jodå, sa vi, men bara två av er får följa med, för bilen har bara tre bälten i baksätet. Brorsan hade en gul och blå rallybil, en Escort 2000 RS...
De hade gott om pengar och skulle handla i en secondhand-butik. "Vi vill te en bojtiii i Kamma", sa de. De ville köpa dyra begagnade kläder. "De va ingen som så oss", sa Carina. Deras chef hade hämtat sedlar lite då och då för att tömma kassorna och tjejerna hade snott dessemellan. Många hundra kronor var. Det var ju bara papperslappar, sa de, och chefen hade mer än han behövde, och de hade dålig lön, och ingen visste - och nu kom de på att de kunde ju inte köpa nytt för då skulle ju föräldrarna förstå så de köpte begagnat och dyrt...
"Ca-iina kan sitta bak fö hon ä kåt", sa hennes kompis, som jag glömt namnet på.
Vi fatta noll. Hur kunde de vara så frispråkiga. Ingen av oss ville köra. Ingen ville inte ens sitta fram. Vi vill sitta bredvid Carina. Kompisen såg också bra ut men hon var lite lång...
Då förstod vi. Hon sa att Carina var kort...
Igår var jag i Mönsterås, 5 mil norr om Kalmar, och handlade. I en klädaffär. Jag var ute efter en snygg skjorta men det fick bli ett par handskar. När jag skulle betala så tyckte jag att det var något bekant med de kvinnan bakom kassan. Hon var väl sådär 45+. Väl bibehållen men hon hade kanske - för sin ålder - en lite för kort kjol. Hon var rätt liten och mullig...
Det var när hon sa att jag "kunde betala med kåt" som jag kände igen henne - och tänkte...
Ca-iina ha vuxi o fyttat få Kamma å jobba i affä i Mönseås..
Ca-iina ha en e-en bojtiiiii...
lördag 28 november 2009
TrendNisse...
I morse kände jag mig influerad. Jag kände mig påverkad av vad omgivningen ska tycka om mig så jag bestämde mig för att vaxinera mig...
Jag tog ett bad och håret blev alldeles för ostyrigt och då är det bara vax som gäller.
Lite klet på fingertopparna och sedan stryker man sig själv medhårs.
Fjollkräm. Hårvax. Gele. Kräm. Kärt barn har många namn.
Med lite rufs så syns inte flinten så bra. Om man dessutom tar på sig en slips som inte passar skjortan så kan man t.o.m. vara orakad. Folk ser inte helheten om man gör sig till för mycket. Tror jag i alla fall.
Jag köpte fyra slipsar i London. Fyra till. Så nu har jag fler än 60. Braha-slipsar.
Idag köpte jag en skjorta på JC. En till. Så nu har jag fler än 60. Braha-skjortor.
Jag skrev för länge sedan om att "när mina kläder blir skitiga så tvättar jag dem inte - jag köper nya". Det är inte sant. Jag köper nya innan jag behöver. Tvätta alltså.
Men det är dyrt att ligga på topp. Det kostar skjortan att ligga på topp. Att sätta trender alltså.
Tänk om jag hetat Nils Ågren. Då hade jag ju kanske ångrat mina inköp men jag heter ju inte Ågren.
En annan gång skrev jag "tyckfelsnisse".
Detta är lite djupt och kanske svårt att greppa. Det var så att jag skulle skriva "tryckfelsnisse" men efter som jag skrev fel - med avsikt alltså - så blev det "tyck" istället för "tryck".
Jag erkänner alltså att jag kanske har fel men är medveten om detta och skulle lätt ha skrivit rätt - om jag velat - eller inte velat....
Idag köpte jag två slipovrar. Två till. Så nu har jag fler än två. Närmare bestämt tre.
Idag köpte jag ingen grön skjorta för det finns ingen. Så nu har jag färre än en grön skjorta. Närmare bestämt ingen. Det gröna tyget måste vara slut för det finns inga gröna skjortor alls. Att köpa.
Bara rutiga med grönt inslag.
Bara rutiga med grönt inslag.
Det ska vara rutigt i vår, sa dom i Västervik. Storrutigt och färgglatt. De sa detta lite frågande...
Med flackande blick. Man såg osäkerheten lysa igenom...
Med flackande blick. Man såg osäkerheten lysa igenom...
"Jag vet inte", sa jag.
"Jag har ju inte tyckt till om detta - än".
De ville veta för de var osäkra.
De ville bli influerade av en vaxad karl.
Det enda som de visste är att det är ju denne man
som sätter trenden...
tisdag 24 november 2009
Lagom packad...
Har inte bloggat på en vecka, upptäckte jag nyss.
Händer det inget eller händer det för mycket?
Har jag mindre tid än andra?
Jag vet inte för jag har inte ens haft tid att kolla.
Jag har nämligen wattnat.
Det heter så när man är inne och editerar på WattNet.se. Ja jag säger det i alla fall.
WattNat...
Vi finns på flera språk också. Engelska och Tyska utöver Wästervikska.
Det är svårt att vara wolig på wattnet men det är ett mål. Att låta en sida som handlar om undervisning vara informativ och underhållande. Så vi får besök. Väntade och oväntade. Idag ska jag fixa en skojig sida. Med statements och understatements.
Vad sägs om följande:
Mycket av VarmWattNet.
Mycket av KallWattNet.
Vad blir det?
Bättre än lagom!
När jag var i Kina bloggade jag på WattNet. Jag kunde ju inte blogga på bloggen för Blogspot.com var blockat. Jag kunde inte ens skicka en digitalbild för datatrafik kostar skjortan.
Så jag köpte skjortor stället. Och en dator. Och en digital fotoram.
Nu ska jag iväg igen. Till varmare trakter.
Just nu är det 6 grader ute. Dit jag ska är det mycket varmare.
Kollade på yr.no i morse. Man räknar med en temperatur på 8 grader i Coventry i morgon.
Så det kommer väl att kännas som att man packade ner tröjan i onödan.
Det blev bara en liten väska den här gången. Den kommer säkert att komma bort. Känner på mig att det kommer att jävlas den här gången med.
Så då blir det väl att shoppa i England. Köpa skjortor.
Komma hem och säga Aj baj pink shirt...
.
Nej det behöver jag ju inte för jag har ju redan en rosa skjorta på mig och den kan ju bara komma bort.
om jag själv blir packad...
Händer det inget eller händer det för mycket?
Har jag mindre tid än andra?
Jag vet inte för jag har inte ens haft tid att kolla.
Jag har nämligen wattnat.
Det heter så när man är inne och editerar på WattNet.se. Ja jag säger det i alla fall.
WattNat...
Vi finns på flera språk också. Engelska och Tyska utöver Wästervikska.
Det är svårt att vara wolig på wattnet men det är ett mål. Att låta en sida som handlar om undervisning vara informativ och underhållande. Så vi får besök. Väntade och oväntade. Idag ska jag fixa en skojig sida. Med statements och understatements.
Vad sägs om följande:
Mycket av VarmWattNet.
Mycket av KallWattNet.
Vad blir det?
Bättre än lagom!
När jag var i Kina bloggade jag på WattNet. Jag kunde ju inte blogga på bloggen för Blogspot.com var blockat. Jag kunde inte ens skicka en digitalbild för datatrafik kostar skjortan.
Så jag köpte skjortor stället. Och en dator. Och en digital fotoram.
Nu ska jag iväg igen. Till varmare trakter.
Just nu är det 6 grader ute. Dit jag ska är det mycket varmare.
Kollade på yr.no i morse. Man räknar med en temperatur på 8 grader i Coventry i morgon.
Så det kommer väl att kännas som att man packade ner tröjan i onödan.
Det blev bara en liten väska den här gången. Den kommer säkert att komma bort. Känner på mig att det kommer att jävlas den här gången med.
Så då blir det väl att shoppa i England. Köpa skjortor.
Komma hem och säga Aj baj pink shirt...
.
Nej det behöver jag ju inte för jag har ju redan en rosa skjorta på mig och den kan ju bara komma bort.
om jag själv blir packad...
onsdag 18 november 2009
Är du sur Fröken Ur...
Ringde jag fel i morse. Eller var det upptaget?
Varför tutar det aldrig upptaget när man ringer fel?
Varför bar Kamikaze-piloterna hjälm?
Två utav livets alla svåra gåtor...
Vad det gäller de japanska självmordspiloterna från Andra Världskriget så sägs det att i fanns ett headset inbyggt i hjälmen. Någon gav dem order att "nu ska du ta livet av dig om du ser ett fartyg. Du ska offra dig för kejsaren". Om de inte haft hjälm kanske de inte behövt....
I morse ville jag veta vad klockan var och då slog jag 90510. Nitti-femhundra-tie. Det tutade upptaget.
Har de bytt nummer eller slog jag fel? Jag provade från mobilen och då funkade det...
När jag satt mig i bussen provade jag att ringa igen och det funkade.
Då ringde jag 90200. Nitti-tvåhundra. Felanmälan...
Då svarade en kvinna som lät som Fröken Ur men det var nog inte hon för hon var ju upptagen...
Jag fick två val - prata eller knappa. Jag valde knappa. Efter ett stund så sa rösten att de provade om de hade kontakt med mitt hem och de hade de.
Dra ur strömmen sa de. Norsk Reset..
Vänta ett par minuter och sedan så skulle jag ansluta allt igen och återkomma...
Sa de när jag satt i bussen...
Men om jag varit hemma så skulle ju i så fall fått reda på fel tid...
och missat bussen...
Varför tutar det aldrig upptaget när man ringer fel?
Varför bar Kamikaze-piloterna hjälm?
Två utav livets alla svåra gåtor...
Vad det gäller de japanska självmordspiloterna från Andra Världskriget så sägs det att i fanns ett headset inbyggt i hjälmen. Någon gav dem order att "nu ska du ta livet av dig om du ser ett fartyg. Du ska offra dig för kejsaren". Om de inte haft hjälm kanske de inte behövt....
I morse ville jag veta vad klockan var och då slog jag 90510. Nitti-femhundra-tie. Det tutade upptaget.
Har de bytt nummer eller slog jag fel? Jag provade från mobilen och då funkade det...
När jag satt mig i bussen provade jag att ringa igen och det funkade.
Då ringde jag 90200. Nitti-tvåhundra. Felanmälan...
Då svarade en kvinna som lät som Fröken Ur men det var nog inte hon för hon var ju upptagen...
Jag fick två val - prata eller knappa. Jag valde knappa. Efter ett stund så sa rösten att de provade om de hade kontakt med mitt hem och de hade de.
Dra ur strömmen sa de. Norsk Reset..
Vänta ett par minuter och sedan så skulle jag ansluta allt igen och återkomma...
Sa de när jag satt i bussen...
Men om jag varit hemma så skulle ju i så fall fått reda på fel tid...
och missat bussen...
lördag 14 november 2009
Jag - en vardagshjälte...
”Det saknades en plupp”, sa jag helt vänligt till tjejen på IKEA idag.
Vi var i Kalmar för ett par veckor sedan och då kompletterade jag min samling av matlådor. ”IKEA har så låga priser”, kommer jag så väl ihåg att jag nämnde till Eva då vi gick in, ”att det inte ens behövs några övervakningskameror. Folk tar ingenting som kostar så lite...”
Jag köpte en till låg rödvit låda. Genomskinligt lock med en plupp som man öppnar när man ska "micra" maten. 19 kronor.
När jag kom hem så upptäckte jag att det stjäls på IKEA. I alla fall i Kalmar. Jag vet inte om denna brottslighet är organiserad. Jag kommer inte ihåg om det fanns folk där, och då, med skinnjackor märkta med Bandidos eller Fucked For Life. Men någon illvillig jävel fanns det i alla fall. Någon som petat bort pluppen på min låda innan jag köpte den.
Jag är helt säker på att det fanns många matlådor i en stor låda och det fanns bara en enda stor låda. Ingen skylt som sa att i den här lådan är matlådorna kompletta och i den andra så kostar matlådorna bara 18 kronor för de saknar en plupp. Så jag tog bara en ur högen och så blev det som det blev...
Idag var jag tillbaka igen. På platsen för brottet. Jag tittade mig omkring för jag har läst att det händer att brottslingar återvänder. Som pyromaner som står och tittar på branden som de orsakat när den släcks av brandmännen.
Det enda jag såg var helt vanliga Kalmariter. Barnfamiljer. Folk med gula plastkassar. Trötta gubbar skjutandes vagnar fullproppade med billiga prylar. Par med måttband. Livströtta människor som letade efter byggsatsen innehållande likkistan "Sova". Gymnasielärare med fickorna fulla av bruna små pennor för att serva slarviga elever.
Ingen presumtiv plupptjuv så långt jag kunde se.
”Det saknades en plupp”, sa jag helt vänligt till tjejen på IKEA idag.
Jag visade upp ett helt lock och pekade. Jag berättade att jag ville ha en ny plupp eller ett nytt lock. Hon ringde till en kollega och efter en stund sa hon att det kommer en kvinna till lådorna som skulle hjälpa mig.
Så jag gick dit. Efter ett par minuter kom hon vänligt leende. Blond, blåa ögon. Gula och blåa kläder. Så svenskt lagom. Jag upprepade mitt dilemma och hon sa då att de hade städat igår så om de fanns någon plupp lös i lådan så var den troligen bortstädad. Hon började därefter att lyfta runt plocka och leta. Helt seriöst...
Det började att bli pinsamt. Jag sa att ”skit it”. Det är ju bara 19 kronor och jag hade redan tagit tid från två utav personalen på IKEA som troligen var mycket mera värd än dessa 19 kronor. För att inte tala om min tid. Det är ju lördag och då är ju min tid mycker mer värdefull än en vanlig veckodag.
”Jag skulle ha tagit bort en plupp från en annan burk”, sa Eva.
”Nej”, sa jag. ”Då kommer ju detta problem aldrig att ta slut. Då kommer det ju att bli en annan person som kommer hem med en plupplös matlåda. Som går tillbaka till IKEA och klagar. Som inte får något för det och så tar han en plupp och så fortsätter det i all evighet.”
Idag stoppade jag brottsligheten. Organiserad eller inte. Jag förhindrade nya brott.
Idag är jag stolt över mig själv. Jag visade att ärlighet lönar sig. I alla fall för Ingvar Kamprad. Han kan vara lugn. Ingen ska längre behöva snatta från hans butiker. Jag har satt stopp för detta.
Jag har bitit i det sura äpplet. Jag har svalt förtreten. Jag är en vinnare.
Det ska jag fira. Jag ska köpa glass på Ica i Mönsterås och när glassen är slut ska jag diska glasslådan. Sedan har jag en plastburk att förvara maten i.
Jag ska visa omvärlden att man kan faktiskt överleva...
i en plupplös värld...
Vi var i Kalmar för ett par veckor sedan och då kompletterade jag min samling av matlådor. ”IKEA har så låga priser”, kommer jag så väl ihåg att jag nämnde till Eva då vi gick in, ”att det inte ens behövs några övervakningskameror. Folk tar ingenting som kostar så lite...”
Jag köpte en till låg rödvit låda. Genomskinligt lock med en plupp som man öppnar när man ska "micra" maten. 19 kronor.
När jag kom hem så upptäckte jag att det stjäls på IKEA. I alla fall i Kalmar. Jag vet inte om denna brottslighet är organiserad. Jag kommer inte ihåg om det fanns folk där, och då, med skinnjackor märkta med Bandidos eller Fucked For Life. Men någon illvillig jävel fanns det i alla fall. Någon som petat bort pluppen på min låda innan jag köpte den.
Jag är helt säker på att det fanns många matlådor i en stor låda och det fanns bara en enda stor låda. Ingen skylt som sa att i den här lådan är matlådorna kompletta och i den andra så kostar matlådorna bara 18 kronor för de saknar en plupp. Så jag tog bara en ur högen och så blev det som det blev...
Idag var jag tillbaka igen. På platsen för brottet. Jag tittade mig omkring för jag har läst att det händer att brottslingar återvänder. Som pyromaner som står och tittar på branden som de orsakat när den släcks av brandmännen.
Det enda jag såg var helt vanliga Kalmariter. Barnfamiljer. Folk med gula plastkassar. Trötta gubbar skjutandes vagnar fullproppade med billiga prylar. Par med måttband. Livströtta människor som letade efter byggsatsen innehållande likkistan "Sova". Gymnasielärare med fickorna fulla av bruna små pennor för att serva slarviga elever.
Ingen presumtiv plupptjuv så långt jag kunde se.
”Det saknades en plupp”, sa jag helt vänligt till tjejen på IKEA idag.
Jag visade upp ett helt lock och pekade. Jag berättade att jag ville ha en ny plupp eller ett nytt lock. Hon ringde till en kollega och efter en stund sa hon att det kommer en kvinna till lådorna som skulle hjälpa mig.
Så jag gick dit. Efter ett par minuter kom hon vänligt leende. Blond, blåa ögon. Gula och blåa kläder. Så svenskt lagom. Jag upprepade mitt dilemma och hon sa då att de hade städat igår så om de fanns någon plupp lös i lådan så var den troligen bortstädad. Hon började därefter att lyfta runt plocka och leta. Helt seriöst...
Det började att bli pinsamt. Jag sa att ”skit it”. Det är ju bara 19 kronor och jag hade redan tagit tid från två utav personalen på IKEA som troligen var mycket mera värd än dessa 19 kronor. För att inte tala om min tid. Det är ju lördag och då är ju min tid mycker mer värdefull än en vanlig veckodag.
”Jag skulle ha tagit bort en plupp från en annan burk”, sa Eva.
”Nej”, sa jag. ”Då kommer ju detta problem aldrig att ta slut. Då kommer det ju att bli en annan person som kommer hem med en plupplös matlåda. Som går tillbaka till IKEA och klagar. Som inte får något för det och så tar han en plupp och så fortsätter det i all evighet.”
Idag stoppade jag brottsligheten. Organiserad eller inte. Jag förhindrade nya brott.
Idag är jag stolt över mig själv. Jag visade att ärlighet lönar sig. I alla fall för Ingvar Kamprad. Han kan vara lugn. Ingen ska längre behöva snatta från hans butiker. Jag har satt stopp för detta.
Jag har bitit i det sura äpplet. Jag har svalt förtreten. Jag är en vinnare.
Det ska jag fira. Jag ska köpa glass på Ica i Mönsterås och när glassen är slut ska jag diska glasslådan. Sedan har jag en plastburk att förvara maten i.
Jag ska visa omvärlden att man kan faktiskt överleva...
i en plupplös värld...
Utan hjälp...
I bilen på väg till Glömminge löste vi melodikrysset. Ibland finns inte Google eller Wikipedia. Då måste man bara visa att man kan om man vill...
onsdag 11 november 2009
Ten out of ten...
Vid bordets kortsida satt presidenten. Jack Dusseldorp är hans namn. Presidenten för World Skills, alltså.
Till vänster om mig satt Kim Holm och till höger Martin Williams. Kim är från Finland och Martin är född i Manchester, men bott tillräckligt länge i Stuttgart för att säga Schiesse i stället för Fuck, vilket hände ett par timmar innan vi sattes oss till bords, då en galning nästan krockade med oss. Det var fler nationaliteter samlade. Vi var från hela världen. Tyskland, Australien, Finland, Schweiz, Frankrike, Marocko, Filippinerna, Singapore, Österrike, Ungern, Norge och så jag. Från Sverige.
Jag kommer inte ihåg mycket. Men det handlade om samarbete. Vi var i Hannover och detta var en gemensam middag som avslutade en veckas tävlande i automation. Vi var som Jack sa, "12 men in a canoe." Det serverades Weissbier. Det berättades historier och anekdoter från våra hemländer. Vi lyssnade, skrattade, funderade - plockade fram något roligt - och en del av oss fick därefter översätta och dra historien på engelska.
Jag har lärt mig engelska genom att lyssna och praktisera. Snappat upp ord genom böcker och skaffat mig ett större ordförråd genom korsordslösning. Men den hårda skolan i konsten att tala ett främmande språk är när du inför en församling förväntansfulla kamrater ska berätta en rolig historia och samtidigt försöka behålla poängen. Få andra att skratta.
Denna kväll/natt fick jag höra skämt om ryssar-finnar, tyskar-polacker, engelsmän-irländare etc. De flesta historierna var av typen norge-sverige historier. En del går inte översätta för de bygger liksom åskledaren och blixtlåset på ordvitsar. Jag vill minnas att vi hade en tävling och betygsatte skämten efterhand de drogs. Ju mer vi drack desto högre poäng fick vi. Ja hela kvällen var en "ten out of ten"
Jag sa åt Martin efter en kvart eller så. "We have to put the punchlines at a paper". Martin tog en servett och skrev; Marks, Parrot, Sandwich, Flies, Miami, Bullet, Man-in-a-box, (Skrubbleken som var mitt bidrag) och så fyllde han på vartefter.
Det var 2001 som jag tillsammans med andra löste alla världens problem samtidigt som vi tömde våra förråd av roligheter.
Ett par år gick och jag hade glömt alla historier. Till jag fick mailet från Martin. Han hade hittat servetten i en kavajficka.
Jag har sparat alla mail av värde sedan 1995 - då Internet var nytt.
Detta tillhör ett som jag aldrig kommer att "deleta". Ibland öppnar jag mailet och minns, skrattar högt för mig själv, när jag t.ex. läser ordet "Marks",
Och tänker: Marks? "That reminds me of a joke" => Det var en kille som var på Reperbahn i Hamburg, (eller var det i Helsingfors?), på den gamla goda tiden innan det fanns något som hette Euro. Mannen, "letade", fann och följde med en dam. När han skulle gå, efter fullbordat verk, sa kvinnan. "How about the marks?", och mannen svarade
"I give you six out of ten"...
Till vänster om mig satt Kim Holm och till höger Martin Williams. Kim är från Finland och Martin är född i Manchester, men bott tillräckligt länge i Stuttgart för att säga Schiesse i stället för Fuck, vilket hände ett par timmar innan vi sattes oss till bords, då en galning nästan krockade med oss. Det var fler nationaliteter samlade. Vi var från hela världen. Tyskland, Australien, Finland, Schweiz, Frankrike, Marocko, Filippinerna, Singapore, Österrike, Ungern, Norge och så jag. Från Sverige.
Jag kommer inte ihåg mycket. Men det handlade om samarbete. Vi var i Hannover och detta var en gemensam middag som avslutade en veckas tävlande i automation. Vi var som Jack sa, "12 men in a canoe." Det serverades Weissbier. Det berättades historier och anekdoter från våra hemländer. Vi lyssnade, skrattade, funderade - plockade fram något roligt - och en del av oss fick därefter översätta och dra historien på engelska.
Jag har lärt mig engelska genom att lyssna och praktisera. Snappat upp ord genom böcker och skaffat mig ett större ordförråd genom korsordslösning. Men den hårda skolan i konsten att tala ett främmande språk är när du inför en församling förväntansfulla kamrater ska berätta en rolig historia och samtidigt försöka behålla poängen. Få andra att skratta.
Denna kväll/natt fick jag höra skämt om ryssar-finnar, tyskar-polacker, engelsmän-irländare etc. De flesta historierna var av typen norge-sverige historier. En del går inte översätta för de bygger liksom åskledaren och blixtlåset på ordvitsar. Jag vill minnas att vi hade en tävling och betygsatte skämten efterhand de drogs. Ju mer vi drack desto högre poäng fick vi. Ja hela kvällen var en "ten out of ten"
Jag sa åt Martin efter en kvart eller så. "We have to put the punchlines at a paper". Martin tog en servett och skrev; Marks, Parrot, Sandwich, Flies, Miami, Bullet, Man-in-a-box, (Skrubbleken som var mitt bidrag) och så fyllde han på vartefter.
Det var 2001 som jag tillsammans med andra löste alla världens problem samtidigt som vi tömde våra förråd av roligheter.
Ett par år gick och jag hade glömt alla historier. Till jag fick mailet från Martin. Han hade hittat servetten i en kavajficka.
Jag har sparat alla mail av värde sedan 1995 - då Internet var nytt.
Detta tillhör ett som jag aldrig kommer att "deleta". Ibland öppnar jag mailet och minns, skrattar högt för mig själv, när jag t.ex. läser ordet "Marks",
Och tänker: Marks? "That reminds me of a joke" => Det var en kille som var på Reperbahn i Hamburg, (eller var det i Helsingfors?), på den gamla goda tiden innan det fanns något som hette Euro. Mannen, "letade", fann och följde med en dam. När han skulle gå, efter fullbordat verk, sa kvinnan. "How about the marks?", och mannen svarade
"I give you six out of ten"...
måndag 9 november 2009
Vägvalet...
Nu är jag på väg. Igen. Har precis landat, dygnsrytmen börjar återgå till det normala, och ändå inser jag att jag återigen är på väg. I tid och rum.
Den långa marschen sa han Mao, och så fick han folket med sig mot ett mål som egentligen gick ut på att hålla sig undan. De vandrar fortfarande i Kina. Med skor "made in China". Det går fort...
Det var inte länge sedan som man hade det dåligt och nu har allt fler fått det bättre. Men fortfarande så saknar många skor.
Idag pratade vi om på jobbet om vi ska fortsätta vårt "utbyte" med skolan I Hangzhou. Är det värt allt detta? Är det värt all tid och alla pengar? Ska man våga väga och jämföra? Jämföra med vad? Ska man se möjligheter istället för svårigheter? Vad får man ut och vad leder det hela till?
Jag tycker att man ska fortsätta. Jag tycker att vi ska hänga på. Vi ska "vandra vidare", som Gunnar Wiklund sjöng, och följa de som leder en del av utvecklingen. Vandra med och kanske komma med synpunkter på ett bättre vägval. Om vi nu vet bättre...
För vem vet vilket vägval som är det "rätta"?
"Kan du vara snäll att tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån?
-Det beror förstås på var du önskar att gå, sade katten.
-Det spelar inte så stor roll, sade Alice.
-Då kvittar det vilken väg du går, sade katten."
i Underlandet hade de svar på allt. Men visste de?
Eller som en inskription på en sten vid en vägkorsning i Börrum:
OBS!
HIT-ÅT DIT-ÅT
VÄGARNA GÅ
MEN DEN ÄNDLÖSA NÅR INGA MÅL
VANDRARE HAR DU ETT MÅL
LYCKLIG DÅ
MARSCH GÅ PÅ
VÄGEN DIT-ÅT
MEN SAKNAR DU MÅL
OLYCKLIG DÅ
TY SÄKERT FÅFÄNGT ÄNDÅ
DEN ÄNDLÖSA VÄGEN DU LUFFAR UPPÅ
HIT-ÅT DIT-ÅT
VÄGARNA GÅ
MEN DEN ÄNDLÖSA NÅR INGA MÅL
VANDRARE HAR DU ETT MÅL
LYCKLIG DÅ
MARSCH GÅ PÅ
VÄGEN DIT-ÅT
MEN SAKNAR DU MÅL
OLYCKLIG DÅ
TY SÄKERT FÅFÄNGT ÄNDÅ
DEN ÄNDLÖSA VÄGEN DU LUFFAR UPPÅ
Sedan fick jag se meddelandet på TV-monitorn min KLT-buss. Svart text på gul bakgrund. Det lyste upp och upplyste mig:
Om du vill känna till vägen framför dig så fråga de som går åt andra hållet...
Aaa...Nu vet jag...
Det är först efteråt som man vet
om vägen man tog var den rätta...
lördag 7 november 2009
Packa upp pappas kappsäck...
Jag har fått tillbaka min väska. Wow!
Min italienska kostym som jag hade då jag representerade UAE i Schweiz, min slips som vävdes i den underjordiska staden i Peking, min laddare till kameran, mina undertröjor från Dressman osv osv. Allt fanns där...
Men i Amsterdam så sitter det just nu en tullare och äter upp min Västerviks-senap. Nu vet jag varför de heter så. Tullare.
Det fattades en hel del. Var är mina pepparkakor? Var är mjukosten på tub? Var är chokladkakorna? Jävla tullare...
Idag har jag alltså packat upp en väska som varit ute och sett sig om utan mig. Undrar om den saknat mig lika mycket som jag saknat den.
Man talar ju om att väcka känslor. Kan man då väska känslor? Har väskor känslor?
Jag tror faktiskt det. Min väska är en del av mig. Jag har burit kånkat och dragit på denna väska över hela jordklotet. Den har fraktat Guinness från Irland och Savoie från Chamonix i Frankrike och Lhasa beer från Tibet. Jag har alltså använt väskan till värdesakstransporter. För att klara biffen så har jag lindat in lite gott i något mjukt.
Min väska är hård som sin ägare. Den tål mycket. Som jag. Min väska kan hålla många saker flytande på ett säkert sätt inlindat i något mjukt. Som sin ägare.
Inatt så ska det bli kallt så min väska ska få sova under min säng...
för det är den värd...
Min italienska kostym som jag hade då jag representerade UAE i Schweiz, min slips som vävdes i den underjordiska staden i Peking, min laddare till kameran, mina undertröjor från Dressman osv osv. Allt fanns där...
Men i Amsterdam så sitter det just nu en tullare och äter upp min Västerviks-senap. Nu vet jag varför de heter så. Tullare.
Det fattades en hel del. Var är mina pepparkakor? Var är mjukosten på tub? Var är chokladkakorna? Jävla tullare...
Idag har jag alltså packat upp en väska som varit ute och sett sig om utan mig. Undrar om den saknat mig lika mycket som jag saknat den.
Man talar ju om att väcka känslor. Kan man då väska känslor? Har väskor känslor?
Jag tror faktiskt det. Min väska är en del av mig. Jag har burit kånkat och dragit på denna väska över hela jordklotet. Den har fraktat Guinness från Irland och Savoie från Chamonix i Frankrike och Lhasa beer från Tibet. Jag har alltså använt väskan till värdesakstransporter. För att klara biffen så har jag lindat in lite gott i något mjukt.
Min väska är hård som sin ägare. Den tål mycket. Som jag. Min väska kan hålla många saker flytande på ett säkert sätt inlindat i något mjukt. Som sin ägare.
Inatt så ska det bli kallt så min väska ska få sova under min säng...
för det är den värd...
fredag 6 november 2009
Ett grönt väskoslut...
Ja så har man varit i Kina. Landet olagom...
Jag har shoppat i Kina. Av nödd tvungen för min väska försvann i samband med transfern i Amsterdam.
Så jag har inte gjort annat än "claimat" denna vecka.Via en kines i Hangzhou som ringde till flygplatsen i Shanghai.
Han ringde så mycket så att kvinnan på flygplatsen visste vem han var de sista dagarna och sa innan han framfört sitt ärende att de hade inte hittat väskan än. Hon kände igen hans röst! En kines utav 1,3 miljarder...
Otroligt bra öra denna kvinna måste ha.
Men det värsta av allt är inte väskan. Den kunde man ju klara sig utan. Även innehållet. Man får köpa nytt.
Det värsta är att jag inte kunde logga in och blogga från Kina. Någon hade censurerat blogspot.com. Helt otroligt. Där står ju bara skit. Men det kanske är därför...
Så jag hade ingen chans att under en hel vecka berätta om vad jag gjort och ätit osv. Och vad jag tänkt på.
Men det får bli en annan dag. Idag så ska jag bara klaga, ringa, polisanmäla, strula, jävlas och slutligen gå på personalfest iklädd min bästa gåbortkostym...
som ligger i väskan - shit...
torsdag 29 oktober 2009
Ett fredligt blandande...
Tänk om jag är rik? Det slog mig alldeles nyss.
Jag har hittat ett frimärke som jag sparat som ett minne från åren i lumpen.
När jag var signalmekaniker på Lv3 i Norrtälje
Denna bild måste väl vara ett av de svenskaste svenska som kan finnas.
Där finns trädgården, supen och sången. Där finns den ultimata friheten.
Skulle vilja vara mannen på bilden. Calle Scheven. Han hette så han som "tittade på tärnor och mås, som störta mot fjärden i glitter och stänk, på jakt efter föda, gunås".
Skulle vilja sitta ute i bersån där ute i Roslagen. Skulle vilja att det var vår.
Och vi har inte kommit till November än...
"Om 6 månader", sa jag igår till Roger och Peter. "Då är det varmt igen".
Men jag ska kanske inte klaga. Jag kanske är rik.
Jag har en trisslott i plånboken och den kanske ger mig 100.000 i månaden i 100 år - eller vad det nu är man kan få. Men jag måste skrapa innan jag vet...
Och hemma har jag ett unikt frimärke. Som någon kanske vill köpa för mycket pengar. Som jag kan använda på ett klokt sätt. Men jag måste sälja innan jag vet...
Jag tror nämligen att rikedom för med sig att man måste vara mera insiktsfull. Man måste vara smartare. Annars blir man snabbt fattig igen.
De fattiga är beviset på detta. Jag menar om de vore smarta så skulle de ju snabbt inse att de måste göra något för att komma ur fattigdomen.
Om jag vore rik så skulle jag se till att bli smartare och därmed rikare. Och se till att hålla mig frisk nog att kunna njuta av alla pengar.
Vad är då värre än att vara fattig, sjuk och inte tillräckligt smart för att komma ur eländet?
Det måste vara att hålla på en rikedom och undvika att njuta av livet för att man är för snål.
Rikedomen jag syftar på är inte en trisslott som kan göra dig ekonomiskt oberoende. Det är heller inte ett frimärke som kan säljas till en samlare som har allt men vill ha lite mer.
Det handlar mera om att ta för sig. För rik är du när kan använda tiden så smart som möjligt.
Utnyttja den till att skaffa sig en utbildning som leder till ett arbete som är intressant och meningsfullt. Resa omkring, se nya platser och träffa nya människor. Ta tillvara på sina nära och kära
och få tid över till att ta en sup i bersån...
onsdag 28 oktober 2009
Färgad av tillvaron...
Jag anser mig själv vara analytisk med ett logiskt sinne. Jag ser lösningar framför problem och inser rätt snabbt om jag kan finna en lösning. Jag menar inom tillfredsställande tid.
Ingenting är omöjligt – heter det ju. Men – ibland ser jag det som lönlöst att ens påbörja något som aldrig kommer att bli färdigt i tid.
Jag har ärvt ett "mission impossible". Detta inser jag först nu och det ska bli mycket intressant att se vad som nu ska göras. Innan nästa fredag så ska en reserapport skickas in till en myndighet. Jag önskar att det vore angående vår resa till Kina men detta gäller Tyskland april 2008.
Visst, jag var med. Jag gick upp tidigt på morgonen, slog på dörrarna och väckte upp eleverna. Jag gav dem matpengar och skjutsade dem till arbetsplatserna. Ut på motorvägarna. “Stau” upprepade radiorösten hela tiden. Trafiken runt Düsseldorf är förjävlig. För mycket folk och bilar helt enkelt.
Nu ska rapporten in och eleverna har flytt skolan, ansvariga personer har slutat och den som ansökte om pengar har gett upp, delegerat åt sidan och därefter har det kommit till mitt bord. Nu måste rapporten in.
Shit!. Hur ska man hinna med och varför tog jag emot detta bristfälliga underlag. Jag borde ha stannat hemma från Tyskland.
Jag har suttit på många möten där ingenting sagts. Där folk pratar för att höra sin egen röst. Där de tänker högt. Mötet inför Tyskland var ett sådant. “Så här går det till och vi har sökt och fått pengar”, sa han som hade hand om det. "Men rapporten då", sa jag. "Hur blir det med förarbetet och uppföljningen".
Jag fick beskedet att det ordnar sig.
När jag kommer till Kina ska jag leta efter en 6-färgad hatt. En sådan där dilemma-hatt. Så att jag kan lösa mina problem när de dyker upp. Själv. Prata utan att höras. Tänka heter det visst.
Hur var det nu? Gul hatt; se möjligheter som man kan logiskt motivera. Vit hatt; använda aktuell information och fakta. Svart hatt; se till riskerna och hinder. Grön hatt; vara kreativ och finna nya lösningar, Blå hatt; tänka på själva processen, tänka om hur man tänker. Röd hatt; intuition och känsla.
Om man hade en hatt med alla dessa färger på sig just nu, så skulle man ju kunna lösa saker själv – eller?
Skulle då den röda delen vinna. När man har en magkänsla av att det här kommer inte att funka?
Eller säger denna att man ska göra det bästa av situationen?
Eller ska jag strunta i hatten, ge upp, mörka problemen och
ta på mig min kamoflagefärgade keps...
Ingenting är omöjligt – heter det ju. Men – ibland ser jag det som lönlöst att ens påbörja något som aldrig kommer att bli färdigt i tid.
Jag har ärvt ett "mission impossible". Detta inser jag först nu och det ska bli mycket intressant att se vad som nu ska göras. Innan nästa fredag så ska en reserapport skickas in till en myndighet. Jag önskar att det vore angående vår resa till Kina men detta gäller Tyskland april 2008.
Visst, jag var med. Jag gick upp tidigt på morgonen, slog på dörrarna och väckte upp eleverna. Jag gav dem matpengar och skjutsade dem till arbetsplatserna. Ut på motorvägarna. “Stau” upprepade radiorösten hela tiden. Trafiken runt Düsseldorf är förjävlig. För mycket folk och bilar helt enkelt.
Nu ska rapporten in och eleverna har flytt skolan, ansvariga personer har slutat och den som ansökte om pengar har gett upp, delegerat åt sidan och därefter har det kommit till mitt bord. Nu måste rapporten in.
Shit!. Hur ska man hinna med och varför tog jag emot detta bristfälliga underlag. Jag borde ha stannat hemma från Tyskland.
Jag har suttit på många möten där ingenting sagts. Där folk pratar för att höra sin egen röst. Där de tänker högt. Mötet inför Tyskland var ett sådant. “Så här går det till och vi har sökt och fått pengar”, sa han som hade hand om det. "Men rapporten då", sa jag. "Hur blir det med förarbetet och uppföljningen".
Jag fick beskedet att det ordnar sig.
När jag kommer till Kina ska jag leta efter en 6-färgad hatt. En sådan där dilemma-hatt. Så att jag kan lösa mina problem när de dyker upp. Själv. Prata utan att höras. Tänka heter det visst.
Hur var det nu? Gul hatt; se möjligheter som man kan logiskt motivera. Vit hatt; använda aktuell information och fakta. Svart hatt; se till riskerna och hinder. Grön hatt; vara kreativ och finna nya lösningar, Blå hatt; tänka på själva processen, tänka om hur man tänker. Röd hatt; intuition och känsla.
Om man hade en hatt med alla dessa färger på sig just nu, så skulle man ju kunna lösa saker själv – eller?
Skulle då den röda delen vinna. När man har en magkänsla av att det här kommer inte att funka?
Eller säger denna att man ska göra det bästa av situationen?
Eller ska jag strunta i hatten, ge upp, mörka problemen och
ta på mig min kamoflagefärgade keps...
tisdag 27 oktober 2009
Wolit och wolit...
Två dagar kvar sedan bär det av. Det ska bli "wolit"
Fick ett mail idag som gör det hela ännu woligare. Jag ska undervisa...
Jag kom på direkt vad det hela ska handla om. Jag ska visa dem att vi i Sverige har möjligheten att säga precis vad vi vill när som helst.
Ja nästan. Vi får inte störa någon. Och vi kan inte säga det varifrån som helst. Man kan ju inte svära i kyrkan.
Jag ska koppla upp mig och förändra en hemsida på jobbet. Som ligger på en hårddisk i en dator på Elprogrammet i Västervik. Det ska funka. Som en "awakener". WattNet.se är förberett för editering via nätet. För de som kan, vill och vågar. Det blir som att skriva en blogg när andra tittar på.
Fast här försöker jag ju vitsa till det ibland. Skämta och driva med allt och alla. Det passar sig nog inte i Hangzhou.
Häromdagen var det en jobbarkompis som frågade mig om jag kunde koppla bort larmet i vårt fikarum så han kunde sova på soffan i samband med vår personalfest den 6/11. Det var egentligen en fråga rakt ut till alla: "Kan jag sova hemma hos någon av er på natten efter festen". Men de andra fattade inte och hos mig kan han ju inte sova för jag bor ju inte heller i stan.
Jag sa som det var att det går inte att manipulera med rörelsedetektorn som är inkopplat på larmet för då reagerar det även under dagtid. Så jag föreslog att han kunde ju gå med i Folkpartiet för de märks ju inte...
Sådana typ av skämt ska jag akta mig för att dra i Kina.
Man kan inte skämta om allt för det finns alltför många som inte har någon humor. Om någon blir stött eller känner sig påhoppad så är skämtet misslyckat. Jag har gjort bort mig många gånger.
Värst är det om man hört eller läst en riktig rolig historia, vill återge den och det finns alltför många personer som lyssnar. Då skrattar ingen först. Det kanske inte passar sig. Framförallt inte när det gäller lärare. Fem lyssnare är max.
Jag har testat med nedanstående historia. Nu vet jag att Fem akademiker har mer humor än Tio yrkeslärare...
Det var ett äldre par som hade sex. Gubben "tog" käringen bakifrån när det ringde på dörren.
"Det winger på döwwa", sa käringen. (Hon sa egentligen "Det ringer på dörren", men hon var från mina trakter).
Gubben gjorde ett uppehåll i juckandet - drog ut den - körde in den - och fortsatte sedan.
Då ringde det igen.
"Det winger på döwwa", sa käringen. Högre denna gång för hennes gubbe var lite hörselskadad.
Gubben gjorde samma sak som förut. Ut och sedan in igen.
En ny signal från dörrklockan hördes.
Detta gjorde käringen alldeles galen.
"Hör du inte vad jag säger", nästan skrek hon. "Det winger på döwwa!"
"Åh faan", sa gubben. "Jag tyckte du sa att
den slank in i wöwwa"...
Fick ett mail idag som gör det hela ännu woligare. Jag ska undervisa...
Jag kom på direkt vad det hela ska handla om. Jag ska visa dem att vi i Sverige har möjligheten att säga precis vad vi vill när som helst.
Ja nästan. Vi får inte störa någon. Och vi kan inte säga det varifrån som helst. Man kan ju inte svära i kyrkan.
Jag ska koppla upp mig och förändra en hemsida på jobbet. Som ligger på en hårddisk i en dator på Elprogrammet i Västervik. Det ska funka. Som en "awakener". WattNet.se är förberett för editering via nätet. För de som kan, vill och vågar. Det blir som att skriva en blogg när andra tittar på.
Fast här försöker jag ju vitsa till det ibland. Skämta och driva med allt och alla. Det passar sig nog inte i Hangzhou.
Häromdagen var det en jobbarkompis som frågade mig om jag kunde koppla bort larmet i vårt fikarum så han kunde sova på soffan i samband med vår personalfest den 6/11. Det var egentligen en fråga rakt ut till alla: "Kan jag sova hemma hos någon av er på natten efter festen". Men de andra fattade inte och hos mig kan han ju inte sova för jag bor ju inte heller i stan.
Jag sa som det var att det går inte att manipulera med rörelsedetektorn som är inkopplat på larmet för då reagerar det även under dagtid. Så jag föreslog att han kunde ju gå med i Folkpartiet för de märks ju inte...
Sådana typ av skämt ska jag akta mig för att dra i Kina.
Man kan inte skämta om allt för det finns alltför många som inte har någon humor. Om någon blir stött eller känner sig påhoppad så är skämtet misslyckat. Jag har gjort bort mig många gånger.
Värst är det om man hört eller läst en riktig rolig historia, vill återge den och det finns alltför många personer som lyssnar. Då skrattar ingen först. Det kanske inte passar sig. Framförallt inte när det gäller lärare. Fem lyssnare är max.
Jag har testat med nedanstående historia. Nu vet jag att Fem akademiker har mer humor än Tio yrkeslärare...
Det var ett äldre par som hade sex. Gubben "tog" käringen bakifrån när det ringde på dörren.
"Det winger på döwwa", sa käringen. (Hon sa egentligen "Det ringer på dörren", men hon var från mina trakter).
Gubben gjorde ett uppehåll i juckandet - drog ut den - körde in den - och fortsatte sedan.
Då ringde det igen.
"Det winger på döwwa", sa käringen. Högre denna gång för hennes gubbe var lite hörselskadad.
Gubben gjorde samma sak som förut. Ut och sedan in igen.
En ny signal från dörrklockan hördes.
Detta gjorde käringen alldeles galen.
"Hör du inte vad jag säger", nästan skrek hon. "Det winger på döwwa!"
"Åh faan", sa gubben. "Jag tyckte du sa att
den slank in i wöwwa"...
måndag 26 oktober 2009
Worth the waiting...
"Vänta", sa Noel. "Giniss", sa Liam. De kan prata nu, tvillingarna.
Jag var barnvakt, och hade tagit fram ett "Guinness-glas". Jag vet att barnen tycker om denna öl. De är kvalitetsmedvetna, de små liven.
Guinness är perfekt. Den är inte besk, söt eller salt. Den är sådär lagom bitter. Den är stor men inte stark. Guinness smakar öl.
När jag var i Sligo, så sa de "att vi har denna dryck i nappflaskan". I Irland får barnen får lära sig tidigt. Learning by doing. Det kanske är därför Guinness är så populär i Irland. Tjejer, ja andra med, som vill visa att visst kan jag dricka Guinness, spetsar med svartvinbärssaft. Lite råsaft i glaset syns inte och beskan försvinner. Men jag föredrar oblandad öl.
Jag brukar inte dela med mig av min öl. Det behövs inte för andra vill ofta ha en starkare dryck än 4,2 %. De köper en billigare och starkare öl, typ Sofiero 5.2 eller Åbro 7.0. Många andra dricker för att bli påverkade, så snabbt och billigt som möjligt. Jag vill njuta av resan då jag dricker. Därför investerar jag i Guinness.
Jag brukar inte langa. Förutom till egna, (vuxna), barn. Nu har jag igen detta. När någon av sönerna är på bolaget så brukar de ringa mig och fråga: "Behöver du något, farsan". Det är nog bara i Sverige man säger så. Behöver...
"Ja", brukar jag säga; "Köp 4 Guinness". Jag gör en pengaplacering. Förädlar värdet på mina surt förvärvade slantar.
Mina söner är uppväxta med öl, vin och sprit. Jag menar; dessa drycker fanns i deras uppväxtmiljö. Det är inget att hymla om. Varför mörka om sådant som passerat. De lärde sig att umgås med dessa drycker, för då mamma, pappa och deras vänner festade så fanns det ofta drycker på bordet. De kunde tidigt se skillnad på läsk och blanddricka. Samma sak, men med olika namn beroende på tillfället. De lärde sig tidigt att för mycket är inte bra.
En av oss drack alltid mindre än de andra ifall det skulle hända något. Man skulle vara körklar.
Så därför blev det bara en Guinness när tvillingarna var hos mig. De ville förstås smaka. Så jag hämtade två pyttesmå glas och hällde upp lite, lite, i bägge glasen och resten till mig själv. Som bröderna Callaghers farfar gjorde då deras Noel och Liam ville smaka.
Sedan sa jag, "Vänta!". Och pekade på ölen. "Den är inte färdig än. Den måste sätta sig". "Vänta", sa jag
De hade koll. Järnkoll. Och när jag höjde mitt glas så gjorde de detsamma. Sedan lärde de sig att ta små, små klunkar. Ja de sippade bara i sig skummet. Mer var det inte i glasen. Jag lär mina barnbarn att umgås med Guinness och
att veta värdet av att vänta...
söndag 25 oktober 2009
Staden som Mao gömde...
Ska till Hangzhou på torsdag. Har inte packat än men det "wer sa". Jag brukar kunna komma på vad som ska med. Detta är femte gången som jag besöker Kina, och för första gången får jag se storstaden Shanghai. Större än Mumbai, Seoul eller Sao Paulo? Större än megametropolen Edsbruk. Kanske det...
Det har gått ett par år nu...
Jag hade 10 dagar ledigt och drog till Hongkong med hjälp av Emirates. Sid var tvungen att jobba så jag skaffade ett express-visa och lämnade Hongkong för att under fyra dagar se Beijing, eller Peking som man numera säger.
Jag hade många små lappar med mig. Sid hade skrivit konstiga tecken på dem. En lapp betydde dumpling och en annan en adress. Vad de andra betydde minns jag inte.
Muren vid Badaling var ett måste, "Climb The Great Wall and become a man". Akupunktörer och jade. Keramik och mattor. Sorgliga torg och förbjudna palats. Men det bästa minnet från Peking var då jag gick under jorden.
Jag åt på en "restaurang" som saknade meny. Sa "Tsi Tao" och lade sedan upp lapparna på bordet. En av dem fick jag tillbaka snabbt. Som "göm innan någon ser". Det var på så vis jag fick reda på vilken lapp jag skulle använda för att hitta ingången till "den underjordiska staden".
Kineser är ett roligt folk. Ja inte alla förstås men det måste finnas mer komiska människor där än det finns svenskar. De luras. "Ditåt", pekade en liten skinntorr gubbe. Jag gick och blev hänvisad tillbaka. Sedan "ditåt" igen.
Så höll det på. De ville inte berätta. Jag såg ju inte speciellt kinesisk ut och jag kunde ju vara en spion. De visste troligen inte om att det kalla kriget var slut. De trodde att Bresjnev och Mao fortfarande var i luven på varandra. Eller om det var Kosygin.
Efter en stund mötte jag ett par från Singapore som hade med sig sin dotter. Jag slog följe med dem för de kunde tala mandarin. Xidamochang Jie heter gatan och mellan nummer 62 och 64 finns dörren. Vi hade en guide som tog oss ner under jorden. Långa smala gångar. Ja, mängder av gångar och salar. Det sägs att man skulle kunna husbärgera 300.000 där nere.
"No photos", sa kvinnan som vi följde. Jag sinkade mig och tog kort på väggmålningarna. Det behövdes blixt och det hjälpte inte att hosta. Blixten syntes och guiden stördes. Detta var ju hemligt. Ingen skulle få veta. Ingen annonserar om denna attraktion men ändå finns det kunder. Som betalar 15 pengar...
Till slut kom vi ner till en sal där de hade en silkesmaskodling. Ett tiotal kvinnor som drog och slet. Formade stora tjok av de tunna trådarna. De tillverkade tyg av silket. Broderade och sydde. Jag köpte en vacker slips för 100 Yuan. Svart med guldfärgade drakar. Den använder jag när jag vill klä upp mig. Vara fin. I den slipsen så känner jag mig upprymd, ja nästan hög för då
minns jag när jag var nere...
lördag 24 oktober 2009
Ljuset i mörkret...
Vi åkte buss i Åtvidaberg. Mot Bersbo. Vägen var spikrak och backig. Guiden berättade om "en som ägde mycke". "Hur mycke äger du?", sa någon till storbonden. "Så långt du kan se", sa bonden och slog ut med armen mot horisonten - "och lika mycket te".
Air-polution har du säkert hört talas om. Luftföroreningar som skymmer sikten. Som gör att man ser horisonten i ett dis. Rosa himmel vid solnedgång. Det är skiten i atmosfären som är orsaken till det vackra ljuset...
I Förenade Arabemiraten var det ljuset som var det stora problemet, (i avsaknad av industriföroreningar). Här - och i andra delar av vår värld - talar man faktiskt om light-polution.
Kommer ni ihåg skolläraren i "Hem till byn"? Surgubben som till sin förtret fick se gatubelysning installerad i byn lagom till sin pension. Då, när han äntligen var ledig, så skulle han titta på stjärnhimlen. Njuta av det storslagna. Eternity - Infinity...
Så kände jag det ibland. Man var så trött på allt flashigt i Dubai och Sharjah. Rosa neon. "Take two pay for one" - sa den blinkande skylten bakom de lättklädda damerna som raggade kunder utanför en skoaffär mitt emot York International i Dubai. En del skor sig på andra, en del delar med sig och ibland kan man få mängdrabatt.
Alla motorvägar i UAE - ja andra vägar med - är belysta. Långa sträckor som de 13 milen mellan Dubai och Al Ain körde man nattetid på upplysta vägar i 150 km/h. Eller fortare om man kände någon som kunde "tvätta bort" bilden från fartkameran - och det gjorde man ju - jag det gjorde nog alla.
Jag bestämde mig en dag för att åka till Liwa Oasis. Far, far away.
För att ta sig dit så måste man åka 17-18 mil syd-syd-väst mot Abu Dhabi. Passera staden och fortsätta förbi mot gränsen till Saudarabien. Två timmar utanför UAE:s huvudstad tar man in på en väg som går 90 grader rakt västerut och kommer ut på en 15 mil lång raksträcka. Nej nu överdriver jag. Helt rak är den inte - det kommer en liten böj efter 10 mil. Max 80 km/h - mötande trafik - ett körfält - men man möter ingen.
Det enda man ser vid sidan av den kolsvarta av värme dallrande asfalten är sand, sand och åter sand. Ibland stack det upp torn som markerade att här utvinner man olja. Termometern i bilen visade 65 grader. I solen förstås för den enda skuggan är under bilen. Då kan man inte ta en paus för då fastnar skosulorna när man kliver ut ur bilen och så blir man där - in the middle of nowhere.
Efter ett par timmar kommer man till en "oas". Palmer kantar vägen och man ser en del hus. En bensinmack. Två kronor litern. Vägen är nu kurvig och lite backig. Små byar. Skolor. Moskéer. Schaktmaskiner som tar fram ny sand. Sweet sand. Odlingsbar mark. Bevattning. Gräs. Foder.
Sedan tar man av från asfaltsvägen innan vägen bär tillbaka mot kusten igen. Rakt västerut. Ut i öknen. 40 km. Lämnar bilen och går ett par kilometer rakt västerut med hjälp av kompass. Plötsligt hittar man en tillräckligt stor grop i sanden. Där kanterna är 50 meter höga. Kasar sig ned. Glider på sanden. Får inte ramla för då rasar sanden över en och då blir man där - för evigt. När man hittat en av dessa jättegrytor, det finns oändligt många, så kan man med fog säga att man är borta.
Man går sedan till mitten och ovanför finns bara en himmel. Den är rund - trots att man är i kanten på "the empty quarter". Sedan väntar man till solen går ned. Då börjar det att blinka på himlen. Någon tänder stjärnorna. Vem?
Man väntar en timme. Eller mer. Till stjärnhimlen exploderar. Då lägger man sig på rygg på den medtagna filten. Och hoppas att skorpionerna har annat att göra.
Tar fram en Steinerkikare som förstärker ljuset 50 ggr. Riktar den mot de små stjärnorna mellan de större stjärnorna - som finns där mellan de ljusstarka stjärnorna som man "alltid" kan se.
Då ser man vad andra inte kan se - och lika mycket te -
och blinkar bort tårarna...
fredag 23 oktober 2009
Tiderna förändras...
| Idag pratar man väder. Varje person som kliver in i bussen släpper ifrån sig väder, jag menar något om väder förstås. Det är liksom fuktigt ute. Vedervärdigt väder. Varje dag kan man få veta hur vädret ska bli sen. Det är inte många som pratar om hur vädret var förut, förutom när man ska jämföra. På TV-vädret står det "mera eller mindre än normalt" och då har man jämfört med tidigare år. Mer eller mindre än genomsnittet. Om det regnade utav bara helvete och var skitkallt den 23 oktober för 100 år sedan och det var just denna dag som man började att räkna - så utgår medel värdet utifrån denna dag. För varje dag som det inte regnar så kommer medelvärdet att minska men i genomsnitt har det alltid, och kommer statistiskt sett alltid att ha regnat den 23 oktober. (På tal om 23 - har ni sett filmen 23? Jim Carrey blir besatt av talet och ser samband. Idag är det den 23:e och jag sitter i buss 23 och detta är mitt 23:e inlägg på bloggen sedan jag skrev om att jag skiter i knölen på min hals.) Det pratas alltså om vädret - det ligger liksom i tiden. Så om vädret ändras med tiden så kan man ju säga att tiden förändras. Eller som man uttrycker det - tiderna förändras. På lördag är det dags igen. Då får vi tillbaka den där timmen som någon lånade i våras. Detta med denna timme måste tillhöra en av livets svåra gåtor, tillsammans med varför Kamikaze-piloterna bar hjälm och varför det aldrig tutar upptaget då man ringer fel. Var har denna timme varit? Vem har använt den? Jag vet många tillfällen som jag skulle ha haft behov av en timme extra men då har någon annan lagt beslag på den - tydligen... Så två gånger per år förändras alltså tiden. Genomsnittet blir ju noll eftersom man flyttar fram när man tar fram grillen och sommarmöblerna och tar tillbaka timvisaren när man tar in grillen. I början av 90-talet jobbade jag i Åtvidaberg och till vår skola kom två unga tjejer och informerade eleverna inför ett val. En var från Moderaterna och den andra från Socialdemokraterna. De var inte överens om någonting förutom att visa upp att de hade totalt olika åsikter om allting. Jag minns inte namnen men de sitter förmodligen i riksdagen nu och trycker på knappar när de känner för det. Om den ena tjejen sa så så sa den andra si. Där fanns det inte utrymme för något genomsnitt. Förutom när de sa en sak som följdes upp av en fråga som ställde dem mot väggen. Då var det varken si eller så. De hade precis berättat om den dåvarande högkonjunkturen som då skulle komma. Som alltid kommer. De pratade om IT. Informationsteknologin! Den skulle skapa enormt med arbete. Många människor skulle behövas för att bygga upp tekniken och många arbeten skulle behövs för att fabricera alla datorer. "Om några år", förstår ni, "så kommer alla att ha en dator hemma", sa den ena tjejen. Vi kan kalla henne Mona. "Om några år", förstår ni, sa den andra tjejen, (vi kan kalla henne Fredrik), "så är alla uppkopplade mot något som kallas Internet". "Då behövs Ni", sa båda, nästan i munnen på varandra. "Det kommer att behövas massor av datorer och utrustning som gör detta möjligt". "Då behövs Ni, för någon måste göra allt detta möjligt". Det var då en grabb räckte upp handen och sa: "Men sen då, när alla har varsin dator och ledningarna är på plats. Vad ska vi då göra?". Tiderna förändras. Ledningarna som de då grävde ner behövs inte. Nu är det fiber och trådlöst som gäller. All ny teknik blir en gång gammal och all gammal teknik trimmas så att den blir som ny. Idag sitter man ju och surfar och bloggar på en buss. Och än så länge räcker sladden. Då fanns inga bärbara telefoner och digitala kameror. Idag kan man köpa en kamera med inbyggd telefon. Igår fanns något som hette "fax". Idag vet inte ungdomar om vad det är/var. När de, ungdomarna som lever idag läser sagor för sina barn kan det låta; "Det var en gång en gube som hette Faksimilian Boye..." Idag har man koll på mera än förr och man frågar inte sådan dumma frågor. Dessutom har ju andra koll på vad man gör. Via telefon, SMS, MMS, email och bloggar veta alla allt om alla. och Försvarets Radioanstalt vet mer än så. De vet mer än allt om de så vill. Träffade en tjej förra helgen som jobbade på FRA. Tänkte fråga henne om hennes mailadress men så kom jag på att hon behöver ju ingen. Om jag vill henne något kan jag ju bara skriva rakt ut och skicka till vem som, typ: hej Anna, det var kul att ses, hoppas allt är bra med er... |
torsdag 22 oktober 2009
Nöjd med tillvaron...
Idag är jag mer än nöjd. Man säger så om man mår bra.
Nöjd, nöjdare, nöjdast. Subjektiva uttryck som berättar om hur den som säger det mår. Men i jämförelse med vad?
Inför ett medarbetaresamtal fick jag "frågorna" i förväg. "Detta ska vi ta upp på vårt möte", sa rektorn. Jag läste första frågan: "Hur mår du?"
Vad svarar man på detta? Det beror ju på vem man pratar med. Om någon har det för jävligt så vill man ju inte sänka denne totalt. Om någon är arbetslös, sjuk, pank och bara ser svart så skrattar man inte. Man berättar inte om att man ska ut och resa för pengarna som man vann, eller att man fått fått ett bättre och mer stimulerande, välbetalt arbete. Man ligger lågt. Om någon frågar hur du mår så ska du svara "bättre".
I detta land uppfylls det lite katigt att säga att man har det bra. För att inte tala om när man framhäver sig själv.
Om man vet med sig att man är intelligent och har förmågan att utnyttja denna intelligens så ska man samtidigt vara smart nog att ligga lågt. Bara fegt vara. Inte sticka ut.
Vi hade ett möte igår på jobbet. Branschråd för Västerviks Gymnasiums Elprogram. Hela surven var där. Mer än 30 personer närvarade och representanter från våra elföretag, politiker, skolledare, fackliga organisationer fick chansen att höra och se hur vi har det på jobbet.
Vi vill sticka ut. Vi vill vara "bättre än lagom". Vi vill vara med och påverka så att vår utbildning skapar en bättre förutsättning för att framtiden ska bli ljusare. På detta möte fick vi chansen att visa upp oss, prata och framförallt lyssna.
Vi hade en strategi. Vi ville visa att "var inte oroliga - vi vet vad vi gör - vad vi vill göra - och hur vi ska göra". Vi lyckades.
För vi framhävde oss själva. Vi sa att vi var bra. Vi sa att vi ville bli ännu bättre.
Vi fick bekräftat av närvarande personer om att våra elever är bättre utbildade än tidigare och att våra visioner om framtida förändringar är riktiga.
När jag kom hem hade jag ett mail som sa att ännu flera elever än förra året vill komma på vår infoträff i mitten av november. Förra året hade vi 51 som sökte våra 22 platser - i första hand. Nästa gång blir det troligen ännu flera. Större konkurrens om platserna medför bättre förutsättningar. Det är endast de bästa som kommer in.
Vi har skaffat oss ett bra rykte. Det verkar som att fler utöver oss själva vet att Elprogrammet är och förblir bättre än lagom...
så idag är jag mer än nöjd och mår bättre.
Nöjd, nöjdare, nöjdast. Subjektiva uttryck som berättar om hur den som säger det mår. Men i jämförelse med vad?
Inför ett medarbetaresamtal fick jag "frågorna" i förväg. "Detta ska vi ta upp på vårt möte", sa rektorn. Jag läste första frågan: "Hur mår du?"
Vad svarar man på detta? Det beror ju på vem man pratar med. Om någon har det för jävligt så vill man ju inte sänka denne totalt. Om någon är arbetslös, sjuk, pank och bara ser svart så skrattar man inte. Man berättar inte om att man ska ut och resa för pengarna som man vann, eller att man fått fått ett bättre och mer stimulerande, välbetalt arbete. Man ligger lågt. Om någon frågar hur du mår så ska du svara "bättre".
I detta land uppfylls det lite katigt att säga att man har det bra. För att inte tala om när man framhäver sig själv.
Om man vet med sig att man är intelligent och har förmågan att utnyttja denna intelligens så ska man samtidigt vara smart nog att ligga lågt. Bara fegt vara. Inte sticka ut.
Vi hade ett möte igår på jobbet. Branschråd för Västerviks Gymnasiums Elprogram. Hela surven var där. Mer än 30 personer närvarade och representanter från våra elföretag, politiker, skolledare, fackliga organisationer fick chansen att höra och se hur vi har det på jobbet.
Vi vill sticka ut. Vi vill vara "bättre än lagom". Vi vill vara med och påverka så att vår utbildning skapar en bättre förutsättning för att framtiden ska bli ljusare. På detta möte fick vi chansen att visa upp oss, prata och framförallt lyssna.
Vi hade en strategi. Vi ville visa att "var inte oroliga - vi vet vad vi gör - vad vi vill göra - och hur vi ska göra". Vi lyckades.
För vi framhävde oss själva. Vi sa att vi var bra. Vi sa att vi ville bli ännu bättre.
Vi fick bekräftat av närvarande personer om att våra elever är bättre utbildade än tidigare och att våra visioner om framtida förändringar är riktiga.
När jag kom hem hade jag ett mail som sa att ännu flera elever än förra året vill komma på vår infoträff i mitten av november. Förra året hade vi 51 som sökte våra 22 platser - i första hand. Nästa gång blir det troligen ännu flera. Större konkurrens om platserna medför bättre förutsättningar. Det är endast de bästa som kommer in.
Vi har skaffat oss ett bra rykte. Det verkar som att fler utöver oss själva vet att Elprogrammet är och förblir bättre än lagom...
så idag är jag mer än nöjd och mår bättre.
onsdag 21 oktober 2009
Att mäta är att veta...
Tiderna förändras. Ny teknik utvecklas och på så vis föds nya möjligheter.
2005 skrev jag en bok i Metrologi. En spännande bok, må ni tro. Det handlade inte om väder - ej heller väderspänning. Detta heter Meteorologi. Det finare ordet för mätteknik är alltså metrologi..
Min bok är egentligen en interaktiv del i ett datorbaserat läromedel inom det tekniska området el, elektronik datakommunikation och automation. Att mäta är att veta, sa Alfred Einstein, och när man vet så kan man kontrollera, styra och/eller reglera. Min grej alltså.
Under tiden jag skrev så forskade jag. Besökte mässor, pappersbruk, leverantörer etc. Jag lärde mig mer om mätteknik under ett par månader än vad jag dittills lärt mig under ett tidigare liv. När jag trots okunskap om den nya tekniken hankade mig fram.
Kapacitiva givare reagerar på allt, stod det i mina gamla böcker. Om den blir smutsig så kommer den därför reagera på detta och måste rengöras för att ge ett tillförlitligt mätvärde. Det är inte sant. Nu. Tekniken har förfinats och den i givaren inbyggda elektroniken kompenserar numera för nedsmutsning.
Induktiva givare reagerar på magnetiskt material stod det i mina gamla böcker. Aluminium är omagnetiskt och givaren kan därför skilja på denna metall och t.ex. stål. Det är delvis sant. En induktiv givare kan numera detektera aluminium eftersom denna metall stör det magnetiska fält som givaren genererar. Idag finns det induktiva givare som känner avstånd.
Av sand gör man glas. Glas är en isolator. En kapacitiv givare kan detektera förekomsten av glas. Det kan inte en induktiv givare göra. Sand var det jag tänkte på när jag somnade.
Och Katherine...
När jag vaknade fanns hon där igen.
Jag mindes när hon satt med Trish på hennes altan, lade upp en påse fin sand på bordet, och sa:
"Ett enskilt sandkorn bland alla andra sandkorn har trots sin litenhet en massa, väger något, eller hur?" Trish nickade. "Så rent hypotetiskt", fortsatte Katherine, "så kan detta sandkorn påverka något, den har sin egen tyngdkraft, om än oändligt liten". Trish höll med.
"Antag att miljarders, miljarders av dessa sandkorn hopades samman i en stor kropp, och antag att denna befinner sig långt från vår planet". "Då skulle alla sandkorns samlade kraft kunna vara så stark att flod och ebb skulle uppstå". Trish nickade igen.
Katherine fortsatte. "Om jag nu antar att en tanke, något som du framkallar med din hjärna, har en massa. Anta att en tanke är en enhet som man kan mäta förekomsten av. Vad blir då konsekvensen av detta påstående?"
Trish svarade, "Rent hypotetiskt så skulle en tanke, om den har en massa, hur liten den än är, ha en tyngdkraft".
Katherine: "Så om tillräckligt många människor tänker samma sak. Då skulle denna tanke, denna samlade kraft, kunna att påverka sin omgivning. Oändligt många små tankar som tillsammans skapar en påtaglig kraft".
"och åstadkomma en mätbar effekt på vår fysiska värld?"
"The Lost Symbol" av Dan Brown är jävligt bra...
och får mig tankad...
2005 skrev jag en bok i Metrologi. En spännande bok, må ni tro. Det handlade inte om väder - ej heller väderspänning. Detta heter Meteorologi. Det finare ordet för mätteknik är alltså metrologi..
Min bok är egentligen en interaktiv del i ett datorbaserat läromedel inom det tekniska området el, elektronik datakommunikation och automation. Att mäta är att veta, sa Alfred Einstein, och när man vet så kan man kontrollera, styra och/eller reglera. Min grej alltså.
Under tiden jag skrev så forskade jag. Besökte mässor, pappersbruk, leverantörer etc. Jag lärde mig mer om mätteknik under ett par månader än vad jag dittills lärt mig under ett tidigare liv. När jag trots okunskap om den nya tekniken hankade mig fram.
Kapacitiva givare reagerar på allt, stod det i mina gamla böcker. Om den blir smutsig så kommer den därför reagera på detta och måste rengöras för att ge ett tillförlitligt mätvärde. Det är inte sant. Nu. Tekniken har förfinats och den i givaren inbyggda elektroniken kompenserar numera för nedsmutsning.
Induktiva givare reagerar på magnetiskt material stod det i mina gamla böcker. Aluminium är omagnetiskt och givaren kan därför skilja på denna metall och t.ex. stål. Det är delvis sant. En induktiv givare kan numera detektera aluminium eftersom denna metall stör det magnetiska fält som givaren genererar. Idag finns det induktiva givare som känner avstånd.
Av sand gör man glas. Glas är en isolator. En kapacitiv givare kan detektera förekomsten av glas. Det kan inte en induktiv givare göra. Sand var det jag tänkte på när jag somnade.
Och Katherine...
När jag vaknade fanns hon där igen.
Jag mindes när hon satt med Trish på hennes altan, lade upp en påse fin sand på bordet, och sa:
"Ett enskilt sandkorn bland alla andra sandkorn har trots sin litenhet en massa, väger något, eller hur?" Trish nickade. "Så rent hypotetiskt", fortsatte Katherine, "så kan detta sandkorn påverka något, den har sin egen tyngdkraft, om än oändligt liten". Trish höll med.
"Antag att miljarders, miljarders av dessa sandkorn hopades samman i en stor kropp, och antag att denna befinner sig långt från vår planet". "Då skulle alla sandkorns samlade kraft kunna vara så stark att flod och ebb skulle uppstå". Trish nickade igen.
Katherine fortsatte. "Om jag nu antar att en tanke, något som du framkallar med din hjärna, har en massa. Anta att en tanke är en enhet som man kan mäta förekomsten av. Vad blir då konsekvensen av detta påstående?"
Trish svarade, "Rent hypotetiskt så skulle en tanke, om den har en massa, hur liten den än är, ha en tyngdkraft".
Katherine: "Så om tillräckligt många människor tänker samma sak. Då skulle denna tanke, denna samlade kraft, kunna att påverka sin omgivning. Oändligt många små tankar som tillsammans skapar en påtaglig kraft".
"och åstadkomma en mätbar effekt på vår fysiska värld?"
"The Lost Symbol" av Dan Brown är jävligt bra...
och får mig tankad...
tisdag 20 oktober 2009
Bättre än lagom...®
Man kan inte muta in bokstäverna a, b, g, e, k, m, o, t eller ä.
Det är heller inte möjligt att muta in ord som bildas av dessa bokstäver.
Således är orden "bättre", "än" och "lagom", fria att användas av alla som känner för det. Liksom tre punkter i en rad.
Men man kan muta in, varuskydda, ett uttryck som kan skapas av dessa ord.
I landet lagom är allt möjligt.
"Bättre än lagom..." är mitt.
I tio år. Det har jag papper på - som jag betalat för. När tiden är ute har jag första tjing på att förlänga. Om någon försöker använda mitt uttryck kan det stå dem dyrt.
Hur kan det vara möjligt att ta "patent", eller varuskydda som det egentligen heter, på något man kan säga eller skriva? Denna möjlighet gör det ju svårt att komma på sluga slogans. Någon annan kanske kom före. Och mutade in bokstavskombinationen. Det smarta och slående uttrycket man värkte fram kanske inte kan användas. Det gäller att vara först.
Just nu så använder min avdelning, Elprogrammet på Västerviks Gymnasium, mitt uttryck. Vi skyltar med detta på vår hemsida; WattNet.se.
Bättre än lagom är vårt mål. Att sticka ut lite mer än andra. Att aldrig vara nöjda. Liksom annonsera att vi kommer att förändra vårt sätt att arbeta - ständigt.
Vi visar inte fingret. Vi bara berättar detta - på ett ödmjukt sätt.
I en starkt föränderlig värld kan man inte slå sig till ro. Man kan inte lägga sig på en fegt lagom nivå. Man måste sträva i att vara lite bättre än så. För att leva vidare. För att överleva.
I morgon kväll har vi ett branschråd. Mer än 35 personer kommer att samlas på vår avdelning. Elever, lärare, skolledning, företagare, politiker och fackliga organisationer ges en ypperlig chans att tillsammans finna lösningar som gör allt bättre.
Bättre än lagom...
måndag 19 oktober 2009
Medaljens baksida...
Jag vet inte om det berodde på mjölksyra i hjärnan eller ett enormt överskott av endorfiner, som fick mig att fråga första människa:
"Heter du Karin?"
Jag hade tränat dåligt och var osäker på om jag skulle orka i mål. Detta var bara min andra halvmara och jag gick ut löst. Lösare än jag planerat. I början blev jag omsprungen av - kändes det som - alla. Över Älvsborgsbron tog jag rygg på en päronstjärt men efter en titt på klockan så kände jag mig tvungen att dra på. Hisingen var vedervärdigt dryg och på hemväg passerades Götaälvbron. Förbi Nordstan och upp till Poseideon. Nu jävlar, tänkte jag, nu ska ingen få springa om mig längre. Jag ökade både steglängd och tempo och fick se ryggar som tidigare passerade mig. De var svettiga och deras ben rörde sig knappt. Jag höll ett jävla tempo de sista kilometerna. Sprang om. Jag var stark. Starkare än alla!
Inför ett enormt jubel från de närmaste sörjande forcerades de sista meterna på Slottsskogsvallens löparbanor. Jag klarade det!
Gick sakta mot utdelning av dricka, bananer, kexchoklad och lämnade ifrån mig chippet. Någon gav mig en medalj.
Då jag vände på den upptäckte jag att jag fått fel. Det var inte min. Det var Karin Boyes.
Det var därför jag frågade tjejen som satt och stretchade vad hon hette.
Hon log!
"Har du fått min medalj, den med Nils Karlsson?", frågade jag. "Jag har fått fel. Jag har fått Karins".
Jag frågade samma sak till nästa och nästa. Jag frågade alla jag såg. En del bara tittade, en del gav mig ett trött leende.
Många tänkte säkert "vilken dåre" - men det bjöd jag på. Jag var hög!
Lite senare när jag hittat mina kläder bestämde jag mig för att fira mitt lopp med en iskall Guinness. Det fanns inte en pub i närheten av Slottsskogen som sålde denna ädla dryck och jag joggade vidare. Ner mot centrum. 6-7 kilometer senare hittade jag en pub utanför mitt hotell. Fast den kostade 55 och jag hade bara 50 kronor i min strumpa. När jag berättade och visade min medaljs baksida fick jag rabatt.
En måndag kom och jag drog denna historia i samband med vårt morgonfika. I kafferummet lade jag till; "På vägen hem i bussen tänkte jag att man kanske inte kan säga detta inför kollegor, tänk om många skrattar men några inte förstår och tänker googla men kan inte stava till "boye".
"Klart man vet", sa Lars. "Det vet väl alla". "Ja visst gör det ont när knoppar brister", sa han, och bevisade att han visste allt...
Tillbaka till mitt kontor. Denna tidiga morgon fick jag uppmuntrande leenden från två av mina kollegor, som hört mig vid fikat.
"Du är rolig, Nisse", sa Elisabeth. "Du är inte klok men trots detta så får du mig att må bra".
Jag sa, "Ja man kanske är lite knasig ibland men det bjuder jag på", och fortsatte: "Men man ska kanske inte skämta om allt. Tänk om det är någon som inte vet vem hon är?"
Då kom två elever in. Stannade framför mig och väntade på att jag skulle tystna. De ville tydligen något.
"Vet ni vem Karin Boye är?", sa jag.
Då sa den ena killen:
"Nää, jobbar hon här?"...
söndag 18 oktober 2009
Tillbaka till framtiden...
Klassiska Åtvidaberg, skriver Expressen.
Vi är tillbaka!
Hur många av er bar en t-shirt med ett skitfult koppartecken när ni var 14 år? Hur många av er lyssnade på sportradion för han hade ingen möjlighet att ta sig 40 km bort till Kopparvallen i början av 70-talet. Hur många följde med kompisens farsa till Gunnar Karlssons Möbler i Valdemarsvik bara för att få se Ralf Edström live?
Hur många av er trängde sig in på Folkungavallen i Linköping för att se ÅFF krossa IF Saab med 5-1 inför rekordpublik. Hur många av er gick upp till motorvägen vid Himmestalund, liftade med en galning i en Jaguar för att se ÅFF-Bayern München en iskall höstkväll 1973.
Hur många av er har bott tre år i Norrköping där det enda laget som finns heter IFK och som fick stryk av Åtvidaberg och fick dåvarande förbundskapten, gamle IFK:aren Åby Ericsson, att trots att Roland hade långt hår så fick han "också" vara med i startelvan i det landslag som åkte till Tyskland 1974. Tillsammans med 6 andra från Åtvidaberg.
Hur många av er gick runt i Norrköping omkring 22.00, då kioskerna stängde, och fick alla löpsedlar med bilden på Ralf och Roland; "Räcker mina tre mål ÅBY?" - för att dagen efter kunna affischera skolan och verkligen visa alla klasskompisar vilket lag som är bäst?
Sen gick det ett antal jobbiga år. ÅFF var uppe och vände och jag var den enda på läktaren som skrek högt på Stockholms Stadion när Göran E Karlsson målade mot Djurgården 1981.
Jag har jobbat i Åtvidaberg 11 år och haft en elev som ville ha ledigt dagen före match mot Hammarby i allsvenska reservlagsserien. "Vinner vi matchen så vinner vi serien". Jag såg mina elever möta ett lag från högstadiet med Tomas Olsson och Kristian Bergström. "OK. De var bra men vi är bättre än de var. Vi är inte sämre än någon annan". Jag är en av många som verkligen vet vad fotbollskultur betyder.
Det är inte ståpäls på ståplats som får mina skjortärmar att vidgas, när Haris Radinac i matchens nittionde minut trycker in bollen. Det är taggtråd!
En del försöker köpa sig till framgångar. Lånar ut spelare, som inte duger, till lag i lägre divisioner. Lånar tillbaka när fullblodsproffsen inte duger.
"Ihopköp FF" satsar, spekulerar, investerar, ramlar ur...
En del har taskig ekonomi och bildar bolag för att undvika konkurs. Bygger superarenor för att gömma skitspelet där nere på gräset...
En del värvar lokalt och spelar sig till framgångar.
Klassiska Åtvidaberg!
Klassisk betyder mönstergill, av bestående värde, ypperlig.
Åtvidaberg betyder fotboll.
Välkomna tillbaka till framtiden Åtvid!
lördag 17 oktober 2009
Lösningen?
Det ena ger det andra. Så är det med korsord och livet i allmänhet.
Idag ligger jag lågt.
Jag ligger och läser och har inte tid att skriva.
Boken just nu heter "The Lost Symbols" och är Dan Browns nya. Den börjar bra:
"To live in the world without becoming aware of the meaning of the world is like wandering about in a great library without touching the books".
Jag tar för mig och är nyfiken - och
bläddrar vidare...
Idag ligger jag lågt.
Jag ligger och läser och har inte tid att skriva.
Boken just nu heter "The Lost Symbols" och är Dan Browns nya. Den börjar bra:
"To live in the world without becoming aware of the meaning of the world is like wandering about in a great library without touching the books".
Jag tar för mig och är nyfiken - och
bläddrar vidare...
fredag 16 oktober 2009
Mein Messe...
Är i Älvsjö. Tekniska Mässan och Scanautomatic. Innovationer, teknik och styrteknik och robotar. Det är Julafton...
Det är inte så många besökare utom på ett ställe där de hyrt in en puma med en stor hylla och kort-kort kjol. Det var alldeles blött på golvet kring denna monter från alla dreglande karlar. Men inte från mig för jag har ju skägg...
Trodde det var slut på sådana där tricks för att locka folk till ointressant teknik. I dessa tider. FI på er!
Annat var det i Sao Paulo 2003. På elmässan där var det spännande må ni tro. Fullt av "vackra" inhyrda brasilianskor som flirtade med kunderna. Det är så det ska va - där. De delade ut broschyrer men kunde inte svara på några frågor. Jag frågade på engelska om jag fick fota och då poserade de för mig, visade upp sina vita tänder, sträckte ut sina solbrända ben och skymde samtidigt maskinerna. Shit! Det var ju robotarna som jag ville föreviga...
I Hannover träffade jag en Gud. Han heter Kurt Stohll och äger Festo. Företaget som "hyr" mina tjänster och som får mig hemifrån nu och då. Mer än 15.000 människor jobbar för honom - worldwide. Han är Die Gott. Han hade ett eget kontor med skinnmöbler och allt, i anslutning till förtagets jättemonter - den största på mässan. Ifrån bokhyllan där bakom det jättestora skrivbordet, tog han ett antal faktaböcker och gav till mig för att jag gjort bra ifrån mig. Varje kvadratmeter kostar en massa på denna mässa. Men behöver man visa och har råda - so what...
En vecka efter denna automationsmässa fick jag ett mail från hans sekreterare där han återigen tackade. Han är så rik att han inte behöver maila själv.
Så nära Gud har jag varit...
Det är inte så många besökare utom på ett ställe där de hyrt in en puma med en stor hylla och kort-kort kjol. Det var alldeles blött på golvet kring denna monter från alla dreglande karlar. Men inte från mig för jag har ju skägg...
Trodde det var slut på sådana där tricks för att locka folk till ointressant teknik. I dessa tider. FI på er!
Annat var det i Sao Paulo 2003. På elmässan där var det spännande må ni tro. Fullt av "vackra" inhyrda brasilianskor som flirtade med kunderna. Det är så det ska va - där. De delade ut broschyrer men kunde inte svara på några frågor. Jag frågade på engelska om jag fick fota och då poserade de för mig, visade upp sina vita tänder, sträckte ut sina solbrända ben och skymde samtidigt maskinerna. Shit! Det var ju robotarna som jag ville föreviga...
I Hannover träffade jag en Gud. Han heter Kurt Stohll och äger Festo. Företaget som "hyr" mina tjänster och som får mig hemifrån nu och då. Mer än 15.000 människor jobbar för honom - worldwide. Han är Die Gott. Han hade ett eget kontor med skinnmöbler och allt, i anslutning till förtagets jättemonter - den största på mässan. Ifrån bokhyllan där bakom det jättestora skrivbordet, tog han ett antal faktaböcker och gav till mig för att jag gjort bra ifrån mig. Varje kvadratmeter kostar en massa på denna mässa. Men behöver man visa och har råda - so what...
En vecka efter denna automationsmässa fick jag ett mail från hans sekreterare där han återigen tackade. Han är så rik att han inte behöver maila själv.
Så nära Gud har jag varit...
torsdag 15 oktober 2009
Tur med retur...
"Kan du komma loss och åka till Indien. De behöver din hjälp?" - ungefär. Det var Kim som ringde från Finland. Han sa att de skulle starta upp en utbildning i Car Mechatroncs i ett utbildningscenter i Bohpal, och att min närvaro skulle betyda en hel del.
Jag tittade på min Guinness och såg att den var redo för att inmundigas så för att förkorta samtalet så svarade jag ett "Ja" och frågade också om det rörde sig om att bygga ihop bilar med hjälp av automation, att utbildningen gick ut på det alltså.
Jodå. Mechatronics var det frågan om. Car-Automation inte Car-Automotive. Det sistnämnda är samma sak som Bilteknik och är det engelska ordet för det som man gör i serviceverkstäder, justera, trimma, reparera - släcka "tvåor" i samband med besiktning osv. Jag tänkte att det kan ju bli något fel när tyskar pratar engelska med indier...
Någon vecka senare ringde en kille från Tyskland som var projektledare för detta projekt på CRISP i Indien. Jodå, det var frågan om Car-Automation, sa han på min fråga. Han berättade att många biltillverkare, (BMW, VW, Toyota etc), hade fabriker i Indien men hade brist på lokalt utbildad personal.
Ytterligare en vecka sedan ringde en kille från Schweiz upp mig och återigen fick jag en bekräftelse att det inte var något missförstånd. Precis som de inte visste vad skillanden mellan Automation och Automotive.
Car Mechatronics var det frågan om och det - fattar du inte tokiga svensk - betydde att man skulle "producera" en kurs i att tillverka bilar. Själva principen för att montera ihop delar, flytta mäta etc.
Min grej alltså. Jag kände mig trygg och började förbereda mig mentalt.
Efter ett antal Guinness och veckor senare landade jag i Mumbai och efter en skakig busstur via luften till Bohpal - här kan man tala om turbiljett - fick jag andan i halsen.
De ville lära sig hur man reparerar en bil. En indisk bil typ Tata. Den som har tuta istället för ABS.
Bilden ovan fick jag från Andy i Australien bara någon vecka innan avresan. Hur visste han? It must be written.
Jag sa inget. Jag berättade inte om att jag vet hur man tvättar en bil, att jag kan byta bromsklotsar och framhjulslager och avgassystem på en Volvo. Jag fick lov att improvisera. En bil är som en maskin med många delar som samarbetar. Så jag byggde upp kursen med fristående moduler där varje del kan läsas fristående och sedan sys samman till en helhet. Använde deras ISDN och pratade med folk därhemma via Skype. Fick mail med länkar. Laddade hem bilder och text. Översatte och ställde samman.
Jag kunde ju inte åka hem. Jag kunde ju inte ge upp. "Bussen" hem var beställd och det var två veckor att slå ihjäl och helgen emellan så skulle jag ju besöka Taj Mahal i Agra...
Jag kunde "inget" om bilteknik men ingen visste eller märkte detta. Efter hand växte ändå något fram och kunden blev nöjd, mer än nöjd. Ingen märkte att jag i en schabbig skola i utkanten av Bohpal lärde mig allt om vad man behöver veta om bilar. Det man inte vet kan man ta reda på. Med tur och skicklighet.
Ibland måste man och jag var tvungen.
så att jag kunde använda min retur-biljett...
onsdag 14 oktober 2009
Smart boende...
Teknik är för mig något som underlättar. Att göra det lättare att leva. Spara på ett smart sätt. Spara på krafter och tålamod.
Den bästa tekniska uppfinningen är för mig något som inte innehåller några rörliga delar, som inte kräver något energitillskott och som inte kan gå sönder. Denna sak ska vara lätt att bära med sig och den ska vara lätt att använda. Prylen ifråga får inte kosta för mycket för en sådan bra pryl borde alla ha.
T.ex. en ståltermos. Det är en mycket bra teknisk innovation. Kan hålla varm dryck varm och kall dryck kall.
men jag bara undrar - hur kan termosen veta?
Idag handlar mycket av tekniken om att kontrollera, övervaka och styra. Ett hus till exempel. Spara energi och hålla ett varmt hus varmt och ett kallt hus kallt. Vi pratar om intelligenta hus. Ett sådant använder tekniken på ett smart sätt och man säger även Smarta hus.
Mitt hus är lite halvsmart. Jag har temperaturgivare som påverkar värmen. Jag kan tända, släcka och dimra belysningen på altanen. Jag har rörelsevakter och skymningsrelä som tänder lysen om det är mörkt, men jag kan inte programmera huset.
Just nu undervisar jag i att göra detta. I ett smart hus kan temperaturen automatiskt påverkas om människor rör sig genom rummen. Lampor tändes och släcks. Om någon rör sig inne i huset utan att först ha tänt kan ett larm aktiveras. Om solen skiner in kan belysningens intensitet minskas eller om man så vill kan persienner dras för. Man sparar energi och kan styra värme eller nedkylning beroende på väderomslag m.m.
Ett smart hus programmeras så att det vet
precis som en termosflaska..
Den bästa tekniska uppfinningen är för mig något som inte innehåller några rörliga delar, som inte kräver något energitillskott och som inte kan gå sönder. Denna sak ska vara lätt att bära med sig och den ska vara lätt att använda. Prylen ifråga får inte kosta för mycket för en sådan bra pryl borde alla ha.
T.ex. en ståltermos. Det är en mycket bra teknisk innovation. Kan hålla varm dryck varm och kall dryck kall.
men jag bara undrar - hur kan termosen veta?
Idag handlar mycket av tekniken om att kontrollera, övervaka och styra. Ett hus till exempel. Spara energi och hålla ett varmt hus varmt och ett kallt hus kallt. Vi pratar om intelligenta hus. Ett sådant använder tekniken på ett smart sätt och man säger även Smarta hus.
Mitt hus är lite halvsmart. Jag har temperaturgivare som påverkar värmen. Jag kan tända, släcka och dimra belysningen på altanen. Jag har rörelsevakter och skymningsrelä som tänder lysen om det är mörkt, men jag kan inte programmera huset.
Just nu undervisar jag i att göra detta. I ett smart hus kan temperaturen automatiskt påverkas om människor rör sig genom rummen. Lampor tändes och släcks. Om någon rör sig inne i huset utan att först ha tänt kan ett larm aktiveras. Om solen skiner in kan belysningens intensitet minskas eller om man så vill kan persienner dras för. Man sparar energi och kan styra värme eller nedkylning beroende på väderomslag m.m.
Ett smart hus programmeras så att det vet
precis som en termosflaska..
tisdag 13 oktober 2009
Är du vaken...
Månen lyste som ett kommatecken, omgiven av stjärnor. Två grader, blåsigt och alldeles kolsvart.
Jag borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. Men jag var så trött. Så jävla trött.
Alla dessa telefonsamtal och SMS. Dag och natt.
Förr ett par veckor sedan var det Anders Bagge som terroriserade mig. Han blev inte lite purken för att jag vägrade komma på slutaudition och sedan kom han fjäskande med en friplats i finalen på Idol. Han t.o.m. berättade att TV4 skulle fuska med omröstningen så att jag fick vara kvar till Globen.
"Jag har inte tid", sa jag. "Jag skiter blankt i att andra vill höra min röst och se mina moves. Tittarna får lära sig att dansa "slowmotion" själva. Ifall de vill höra hur jag låter så finns ju Spotify och Itunes. Jag har annat att göra".
Nu har det lugnat ner sig med telefonsamtal från Anders, Laila och Andreas. Äntligen...
och då börjar Sune och Lars-Åke att ringa. I tid och otid. Jag står överst på listan. De vet vad jag kan åstadkomma, säger de. Men de vill att jag är tyst om det för Svennis kommer att bli sur om de erbjuder honom jobbet som nummer 2. Inatt sa jag STOPP!. Sluta SMS:a och ringa. Jag har annat att göra.
De påstår att jag är den ende som inte är kartlagd. Att ingen kan veta vad som jag tänker på eller ska tänka på. Att min hjärna är lite unik och att denna egenskap kan användas för att forma det nya landslaget.
Gubbarna på förbundet mindes min auktoritära ställning som tränare och coach. De mindes ståpälsen de fick då jag mottog priset på fotbollsgalan av Lennart Johansson, för mitt eminenta arbete med Edsbruks IF:s P10-lag 1994, då vi sopade rent i Västerviks zonens ungdomserie. Motiveringen handlade ju om att jag kombinerade min analytiska förmåga med en blygsam ödmjukhet. De hade haft koll på mig sedan dess. Följt mig ifall att...
SvFF erbjöd mig så många förmåner så att en lön inte behövs. Sova hur länge jag vill. Obegränsat antal skjortor, slipsar och kavajer. Nya fräcka skor. Senaste datorn och ständigt uppkopplad. Egen buss så att jag kan ta mig till och från Västervik utan att behöva svänga in i Helgenäs, Björnsholm, Gamleby eller Almvik. Raka spåret till Västervik. Lämna hemmet 7.00 och vara på jobbet 8,15 med Edsbruksexpressen. Eget säte.
Jag kan t.o.m. behålla mitt jobb som individutvecklare på gymnasiet bara jag kommer och coachar laget i samband med kval och slutspel.
Jag har lovat att lämna besked senast idag men jag har redan bestämt mig. Jag ska svara nej.
Jag har annat att göra.
Det finns ungdomar i Västervik som behöver min hjälp med att mogna, att lära sig saker som de kan växa. Jag kan inte ta på mitt ansvar att lotsa vårt landslag till att bli Europamästare 2012 och Världsmästare 2014. Det måste räcka med att jag tänker på dom. Ser dom och sparkar på soffbordet.
Precis när jag lade på luren, i örat på Lagrell, tidigt i morse, så ringde det igen. Nu var det Bengt-Åke som behövde hjälp med övertalning inför någon hockey match med Tre Kronor. "Nej", sa jag, för jag har lärt mig att säga ifrån nu. "Nej, sa jag, "Foppa kan inte. När vi snackades vid igår kväll så sa han att han skulle känna efter om foten höll och Sudden sa senast förra veckan, när vi drog i oss ett par Guinness, att han har inte tid för han skulle vattna blommor den här veckan".
Jag avslutade med ett "Vi hörs Bengan, måste rusa till bussen", la på luren och drog ur jacket.
Mössa. Handskar. Mobil. Snus.
Allt med.
Ut i mörkret. Jäkt, stress. Vad mörkt. Vad svart. Vad kallt.
Vid postlådan så kollade jag klockan. Fem i sex! FEM i SEX!
Shit! Jag har glömt att ändra tiden på larmet sedan igår och gått upp en timme för tidigt. Så jävla surt.
Jag vände och gick tillbaka till huset. Kaffet i bryggaren var fortfarande varmt.
Nu fick jag tid att kolla mailen...
och skicka ett reply till Fredrik Reinfeldt...
Jag borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. Men jag var så trött. Så jävla trött.
Alla dessa telefonsamtal och SMS. Dag och natt.
Förr ett par veckor sedan var det Anders Bagge som terroriserade mig. Han blev inte lite purken för att jag vägrade komma på slutaudition och sedan kom han fjäskande med en friplats i finalen på Idol. Han t.o.m. berättade att TV4 skulle fuska med omröstningen så att jag fick vara kvar till Globen.
"Jag har inte tid", sa jag. "Jag skiter blankt i att andra vill höra min röst och se mina moves. Tittarna får lära sig att dansa "slowmotion" själva. Ifall de vill höra hur jag låter så finns ju Spotify och Itunes. Jag har annat att göra".
Nu har det lugnat ner sig med telefonsamtal från Anders, Laila och Andreas. Äntligen...
och då börjar Sune och Lars-Åke att ringa. I tid och otid. Jag står överst på listan. De vet vad jag kan åstadkomma, säger de. Men de vill att jag är tyst om det för Svennis kommer att bli sur om de erbjuder honom jobbet som nummer 2. Inatt sa jag STOPP!. Sluta SMS:a och ringa. Jag har annat att göra.
De påstår att jag är den ende som inte är kartlagd. Att ingen kan veta vad som jag tänker på eller ska tänka på. Att min hjärna är lite unik och att denna egenskap kan användas för att forma det nya landslaget.
Gubbarna på förbundet mindes min auktoritära ställning som tränare och coach. De mindes ståpälsen de fick då jag mottog priset på fotbollsgalan av Lennart Johansson, för mitt eminenta arbete med Edsbruks IF:s P10-lag 1994, då vi sopade rent i Västerviks zonens ungdomserie. Motiveringen handlade ju om att jag kombinerade min analytiska förmåga med en blygsam ödmjukhet. De hade haft koll på mig sedan dess. Följt mig ifall att...
SvFF erbjöd mig så många förmåner så att en lön inte behövs. Sova hur länge jag vill. Obegränsat antal skjortor, slipsar och kavajer. Nya fräcka skor. Senaste datorn och ständigt uppkopplad. Egen buss så att jag kan ta mig till och från Västervik utan att behöva svänga in i Helgenäs, Björnsholm, Gamleby eller Almvik. Raka spåret till Västervik. Lämna hemmet 7.00 och vara på jobbet 8,15 med Edsbruksexpressen. Eget säte.
Jag kan t.o.m. behålla mitt jobb som individutvecklare på gymnasiet bara jag kommer och coachar laget i samband med kval och slutspel.
Jag har lovat att lämna besked senast idag men jag har redan bestämt mig. Jag ska svara nej.
Jag har annat att göra.
Det finns ungdomar i Västervik som behöver min hjälp med att mogna, att lära sig saker som de kan växa. Jag kan inte ta på mitt ansvar att lotsa vårt landslag till att bli Europamästare 2012 och Världsmästare 2014. Det måste räcka med att jag tänker på dom. Ser dom och sparkar på soffbordet.
Precis när jag lade på luren, i örat på Lagrell, tidigt i morse, så ringde det igen. Nu var det Bengt-Åke som behövde hjälp med övertalning inför någon hockey match med Tre Kronor. "Nej", sa jag, för jag har lärt mig att säga ifrån nu. "Nej, sa jag, "Foppa kan inte. När vi snackades vid igår kväll så sa han att han skulle känna efter om foten höll och Sudden sa senast förra veckan, när vi drog i oss ett par Guinness, att han har inte tid för han skulle vattna blommor den här veckan".
Jag avslutade med ett "Vi hörs Bengan, måste rusa till bussen", la på luren och drog ur jacket.
Mössa. Handskar. Mobil. Snus.
Allt med.
Ut i mörkret. Jäkt, stress. Vad mörkt. Vad svart. Vad kallt.
Vid postlådan så kollade jag klockan. Fem i sex! FEM i SEX!
Shit! Jag har glömt att ändra tiden på larmet sedan igår och gått upp en timme för tidigt. Så jävla surt.
Jag vände och gick tillbaka till huset. Kaffet i bryggaren var fortfarande varmt.
Nu fick jag tid att kolla mailen...
och skicka ett reply till Fredrik Reinfeldt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)