Är du vaken...

Månen lyste som ett kommatecken, omgiven av stjärnor. Två grader, blåsigt och alldeles kolsvart.

Jag borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. Men jag var så trött. Så jävla trött.

Alla dessa telefonsamtal och SMS. Dag och natt.

Förr ett par veckor sedan var det Anders Bagge som terroriserade mig. Han blev inte lite purken för att jag vägrade komma på slutaudition och sedan kom han fjäskande med en friplats i finalen på Idol. Han t.o.m. berättade att TV4 skulle fuska med omröstningen så att jag fick vara kvar till Globen.

"Jag har inte tid", sa jag. "Jag skiter blankt i att andra vill höra min röst och se mina moves. Tittarna får lära sig att dansa "slowmotion" själva. Ifall de vill höra hur jag låter så finns ju Spotify och Itunes. Jag har annat att göra".

Nu har det lugnat ner sig med telefonsamtal från Anders, Laila och Andreas. Äntligen...

och då börjar Sune och Lars-Åke att ringa. I tid och otid. Jag står överst på listan. De vet vad jag kan åstadkomma, säger de. Men de vill att jag är tyst om det för Svennis kommer att bli sur om de erbjuder honom jobbet som nummer 2. Inatt sa jag STOPP!. Sluta SMS:a och ringa. Jag har annat att göra.

De påstår att jag är den ende som inte är kartlagd. Att ingen kan veta vad som jag tänker på eller ska tänka på. Att min hjärna är lite unik och att denna egenskap kan användas för att forma det nya landslaget.

Gubbarna på förbundet mindes min auktoritära ställning som tränare och coach. De mindes ståpälsen de fick då jag mottog priset på fotbollsgalan av Lennart Johansson, för mitt eminenta arbete med Edsbruks IF:s P10-lag 1994, då vi sopade rent i Västerviks zonens ungdomserie. Motiveringen handlade ju om att jag kombinerade min analytiska förmåga med en blygsam ödmjukhet. De hade haft koll på mig sedan dess. Följt mig ifall att...

SvFF erbjöd mig så många förmåner så att en lön inte behövs. Sova hur länge jag vill. Obegränsat antal skjortor, slipsar och kavajer. Nya fräcka skor. Senaste datorn och ständigt uppkopplad. Egen buss så att jag kan ta mig till och från Västervik utan att behöva svänga in i Helgenäs, Björnsholm, Gamleby eller Almvik. Raka spåret till Västervik. Lämna hemmet 7.00 och vara på jobbet 8,15 med Edsbruksexpressen. Eget säte.

Jag kan t.o.m. behålla mitt jobb som individutvecklare på gymnasiet bara jag kommer och coachar laget i samband med kval och slutspel.

Jag har lovat att lämna besked senast idag men jag har redan bestämt mig. Jag ska svara nej.
Jag har annat att göra.

Det finns ungdomar i Västervik som behöver min hjälp med att mogna, att lära sig saker som de kan växa. Jag kan inte ta på mitt ansvar att lotsa vårt landslag till att bli Europamästare 2012 och Världsmästare 2014. Det måste räcka med att jag tänker på dom. Ser dom och sparkar på soffbordet.

Precis när jag lade på luren, i örat på Lagrell,  tidigt i morse, så ringde det igen. Nu var det Bengt-Åke som behövde hjälp med övertalning inför någon hockey match med Tre Kronor. "Nej", sa jag, för jag har lärt mig att säga ifrån nu. "Nej, sa jag, "Foppa kan inte. När vi snackades vid igår kväll så sa han att han skulle känna efter om foten höll och Sudden sa senast förra veckan, när vi drog i oss ett par Guinness, att han har inte tid för han skulle vattna blommor den här veckan".

Jag avslutade med ett "Vi hörs Bengan, måste rusa till bussen", la på luren och drog ur jacket.

Mössa. Handskar. Mobil. Snus.
Allt med.
Ut i mörkret. Jäkt, stress. Vad mörkt. Vad svart. Vad kallt.

Vid postlådan så kollade jag klockan. Fem i sex! FEM i SEX!

Shit! Jag har glömt att ändra tiden på larmet sedan igår och gått upp en timme för tidigt. Så jävla surt.

Jag vände och gick tillbaka till huset. Kaffet i bryggaren var fortfarande varmt.

Nu fick jag tid att kolla mailen...

och skicka ett reply till Fredrik Reinfeldt...