Vägvalet...

Nu är jag på väg. Igen. Har precis landat, dygnsrytmen börjar återgå till det normala, och ändå inser jag att jag återigen är på väg. I tid och rum.

Den långa marschen sa han Mao, och så fick han folket med sig mot ett mål som egentligen gick ut på att hålla sig undan. De vandrar fortfarande i Kina. Med skor "made in China". Det går fort...

Det var inte länge sedan som man hade det dåligt och nu har allt fler fått det bättre. Men fortfarande så saknar många skor.

Idag pratade vi om på jobbet om vi ska fortsätta vårt "utbyte" med skolan I Hangzhou. Är det värt allt detta? Är det värt all tid och alla pengar? Ska man våga väga och jämföra? Jämföra med vad? Ska man se möjligheter istället för svårigheter? Vad får man ut och vad leder det hela till?

Jag tycker att man ska fortsätta. Jag tycker att vi ska hänga på. Vi ska "vandra vidare", som Gunnar Wiklund sjöng, och följa de som leder en del av utvecklingen. Vandra med och kanske komma med synpunkter på ett bättre vägval. Om vi nu vet bättre...

För vem vet vilket vägval som är det "rätta"?

"Kan du vara snäll att tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån?
-Det beror förstås på var du önskar att gå, sade katten.
-Det spelar inte så stor roll, sade Alice.
-Då kvittar det vilken väg du går, sade katten."

i Underlandet hade de svar på allt. Men visste de?

Eller som en inskription på en sten vid en vägkorsning i Börrum:

OBS!
HIT-ÅT DIT-ÅT
VÄGARNA GÅ
MEN DEN ÄNDLÖSA NÅR INGA MÅL
VANDRARE HAR DU ETT MÅL
LYCKLIG DÅ
MARSCH GÅ PÅ
VÄGEN DIT-ÅT
MEN SAKNAR DU MÅL
OLYCKLIG DÅ
TY SÄKERT FÅFÄNGT ÄNDÅ
DEN ÄNDLÖSA VÄGEN DU LUFFAR UPPÅ

Förr högg de i sten. Men visste de?

Sedan fick jag se meddelandet på TV-monitorn min KLT-buss. Svart text på gul bakgrund. Det lyste upp och upplyste mig:

Om du vill känna till vägen framför dig så fråga de som går åt andra hållet...

Aaa...Nu vet jag...

Det är först efteråt som man vet

om vägen man tog var den rätta...