Jag - en vardagshjälte...

”Det saknades en plupp”, sa jag helt vänligt till tjejen på IKEA idag.

Vi var i Kalmar för ett par veckor sedan och då kompletterade jag min samling av matlådor. ”IKEA har så låga priser”, kommer jag så väl ihåg att jag nämnde till Eva då vi gick in, ”att det inte ens behövs några övervakningskameror. Folk tar ingenting som kostar så lite...”

Jag köpte en till låg rödvit låda. Genomskinligt lock med en plupp som man öppnar när man ska "micra" maten. 19 kronor.

När jag kom hem så upptäckte jag att det stjäls på IKEA. I alla fall i Kalmar. Jag vet inte om denna brottslighet är organiserad. Jag kommer inte ihåg om det fanns folk där, och då, med skinnjackor märkta med Bandidos eller Fucked For Life. Men någon illvillig jävel fanns det i alla fall. Någon som petat bort pluppen på min låda innan jag köpte den.

Jag är helt säker på att det fanns många matlådor i en stor låda och det fanns bara en enda stor låda. Ingen skylt som sa att i den här lådan är matlådorna kompletta och i den andra så kostar matlådorna bara 18 kronor för de saknar en plupp. Så jag tog bara en ur högen och så blev det som det blev...

Idag var jag tillbaka igen. På platsen för brottet. Jag tittade mig omkring för jag har läst att det händer att brottslingar återvänder. Som pyromaner som står och tittar på branden som de orsakat när den släcks av brandmännen.

Det enda jag såg var helt vanliga Kalmariter. Barnfamiljer. Folk med gula plastkassar. Trötta gubbar skjutandes vagnar fullproppade med billiga prylar. Par med måttband. Livströtta människor som letade efter byggsatsen innehållande likkistan "Sova". Gymnasielärare med fickorna fulla av bruna små pennor för att serva slarviga elever.

Ingen presumtiv plupptjuv så långt jag kunde se.

”Det saknades en plupp”, sa jag helt vänligt till tjejen på IKEA idag.

Jag visade upp ett helt lock och pekade. Jag berättade att jag ville ha en ny plupp eller ett nytt lock. Hon ringde till en kollega och efter en stund sa hon att det kommer en kvinna till lådorna som skulle hjälpa mig.

Så jag gick dit. Efter ett par minuter kom hon vänligt leende. Blond, blåa ögon. Gula och blåa kläder. Så svenskt lagom. Jag upprepade mitt dilemma och hon sa då att de hade städat igår så om de fanns någon plupp lös i lådan så var den troligen bortstädad. Hon började därefter att lyfta runt plocka och leta. Helt seriöst...

Det började att bli pinsamt. Jag sa att ”skit it”. Det är ju bara 19 kronor och jag hade redan tagit tid från två utav personalen på IKEA som troligen var mycket mera värd än dessa 19 kronor. För att inte tala om min tid. Det är ju lördag och då är ju min tid mycker mer värdefull än en vanlig veckodag.

”Jag skulle ha tagit bort en plupp från en annan burk”, sa Eva.

”Nej”, sa jag. ”Då kommer ju detta problem aldrig att ta slut. Då kommer det ju att bli en annan person som kommer hem med en plupplös matlåda. Som går tillbaka till IKEA och klagar. Som inte får något för det och så tar han en plupp och så fortsätter det i all evighet.”

Idag stoppade jag brottsligheten. Organiserad eller inte. Jag förhindrade nya brott.

Idag är jag stolt över mig själv. Jag visade att ärlighet lönar sig. I alla fall för Ingvar Kamprad. Han kan vara lugn. Ingen ska längre behöva snatta från hans butiker. Jag har satt stopp för detta.

Jag har bitit i det sura äpplet. Jag har svalt förtreten. Jag är en vinnare.

Det ska jag fira. Jag ska köpa glass på Ica i Mönsterås och när glassen är slut ska jag diska glasslådan. Sedan har jag en plastburk att förvara maten i.

Jag ska visa omvärlden att man kan faktiskt överleva...

i en plupplös värld...

Utan hjälp...

I bilen på väg till Glömminge löste vi melodikrysset. Ibland finns inte Google eller Wikipedia. Då måste man bara visa att man kan om man vill...

Ten out of ten...

Vid bordets kortsida satt presidenten. Jack Dusseldorp är hans namn. Presidenten för World Skills, alltså.

Till vänster om mig satt Kim Holm och till höger Martin Williams. Kim är från Finland och Martin är född i Manchester, men bott tillräckligt länge i Stuttgart för att säga Schiesse i stället för Fuck, vilket hände ett par timmar innan vi sattes oss till bords, då en galning nästan krockade med oss. Det var fler nationaliteter samlade. Vi var från hela världen. Tyskland, Australien, Finland, Schweiz, Frankrike, Marocko, Filippinerna, Singapore, Österrike, Ungern, Norge och så jag. Från Sverige.

Jag kommer inte ihåg mycket. Men det handlade om samarbete. Vi var i Hannover och detta var en gemensam middag som avslutade en veckas tävlande i automation. Vi var som Jack sa, "12 men in a canoe." Det serverades Weissbier. Det berättades historier och anekdoter från våra hemländer. Vi lyssnade, skrattade, funderade - plockade fram något roligt - och en del av oss fick därefter översätta och dra historien på engelska.

Jag har lärt mig engelska genom att lyssna och praktisera. Snappat upp ord genom böcker och skaffat mig ett större ordförråd genom korsordslösning. Men den hårda skolan i konsten att tala ett främmande språk är när du inför en församling förväntansfulla kamrater ska berätta en rolig historia och samtidigt försöka behålla poängen. Få andra att skratta.

Denna kväll/natt fick jag höra skämt om ryssar-finnar, tyskar-polacker, engelsmän-irländare etc. De flesta historierna var av typen norge-sverige historier. En del går inte översätta för de bygger liksom åskledaren och blixtlåset på ordvitsar. Jag vill minnas att vi hade en tävling och betygsatte skämten efterhand de drogs. Ju mer vi drack desto högre poäng fick vi. Ja hela kvällen var en "ten out of ten"

Jag sa åt Martin efter en kvart eller så. "We have to put the punchlines at a paper". Martin tog en servett och skrev; Marks, Parrot, Sandwich, Flies, Miami, Bullet, Man-in-a-box, (Skrubbleken som var mitt bidrag) och så fyllde han på vartefter.

Det var 2001 som jag tillsammans med andra löste alla världens problem samtidigt som vi tömde våra förråd av roligheter.

Ett par år gick och jag hade glömt alla historier. Till jag fick mailet från Martin. Han hade hittat servetten i en kavajficka.

Jag har sparat alla mail av värde sedan 1995 - då Internet var nytt.

Detta tillhör ett som jag aldrig kommer att "deleta". Ibland öppnar jag mailet och minns, skrattar högt för mig själv, när jag t.ex. läser ordet "Marks",

Och tänker: Marks? "That reminds me of a joke" =>  Det var en kille som var på Reperbahn i Hamburg, (eller var det i Helsingfors?), på den gamla goda tiden innan det fanns något som hette Euro. Mannen, "letade",  fann och följde med en dam. När han skulle gå, efter fullbordat verk, sa kvinnan. "How about the marks?", och mannen svarade

"I give you six out of ten"...

Vägvalet...

Nu är jag på väg. Igen. Har precis landat, dygnsrytmen börjar återgå till det normala, och ändå inser jag att jag återigen är på väg. I tid och rum.

Den långa marschen sa han Mao, och så fick han folket med sig mot ett mål som egentligen gick ut på att hålla sig undan. De vandrar fortfarande i Kina. Med skor "made in China". Det går fort...

Det var inte länge sedan som man hade det dåligt och nu har allt fler fått det bättre. Men fortfarande så saknar många skor.

Idag pratade vi om på jobbet om vi ska fortsätta vårt "utbyte" med skolan I Hangzhou. Är det värt allt detta? Är det värt all tid och alla pengar? Ska man våga väga och jämföra? Jämföra med vad? Ska man se möjligheter istället för svårigheter? Vad får man ut och vad leder det hela till?

Jag tycker att man ska fortsätta. Jag tycker att vi ska hänga på. Vi ska "vandra vidare", som Gunnar Wiklund sjöng, och följa de som leder en del av utvecklingen. Vandra med och kanske komma med synpunkter på ett bättre vägval. Om vi nu vet bättre...

För vem vet vilket vägval som är det "rätta"?

"Kan du vara snäll att tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån?
-Det beror förstås på var du önskar att gå, sade katten.
-Det spelar inte så stor roll, sade Alice.
-Då kvittar det vilken väg du går, sade katten."

i Underlandet hade de svar på allt. Men visste de?

Eller som en inskription på en sten vid en vägkorsning i Börrum:

OBS!
HIT-ÅT DIT-ÅT
VÄGARNA GÅ
MEN DEN ÄNDLÖSA NÅR INGA MÅL
VANDRARE HAR DU ETT MÅL
LYCKLIG DÅ
MARSCH GÅ PÅ
VÄGEN DIT-ÅT
MEN SAKNAR DU MÅL
OLYCKLIG DÅ
TY SÄKERT FÅFÄNGT ÄNDÅ
DEN ÄNDLÖSA VÄGEN DU LUFFAR UPPÅ

Förr högg de i sten. Men visste de?

Sedan fick jag se meddelandet på TV-monitorn min KLT-buss. Svart text på gul bakgrund. Det lyste upp och upplyste mig:

Om du vill känna till vägen framför dig så fråga de som går åt andra hållet...

Aaa...Nu vet jag...

Det är först efteråt som man vet

om vägen man tog var den rätta...