"Vänta", sa Noel. "Giniss", sa Liam. De kan prata nu, tvillingarna.
Jag var barnvakt, och hade tagit fram ett "Guinness-glas". Jag vet att barnen tycker om denna öl. De är kvalitetsmedvetna, de små liven.
Guinness är perfekt. Den är inte besk, söt eller salt. Den är sådär lagom bitter. Den är stor men inte stark. Guinness smakar öl.
När jag var i Sligo, så sa de "att vi har denna dryck i nappflaskan". I Irland får barnen får lära sig tidigt. Learning by doing. Det kanske är därför Guinness är så populär i Irland. Tjejer, ja andra med, som vill visa att visst kan jag dricka Guinness, spetsar med svartvinbärssaft. Lite råsaft i glaset syns inte och beskan försvinner. Men jag föredrar oblandad öl.
Jag brukar inte dela med mig av min öl. Det behövs inte för andra vill ofta ha en starkare dryck än 4,2 %. De köper en billigare och starkare öl, typ Sofiero 5.2 eller Åbro 7.0. Många andra dricker för att bli påverkade, så snabbt och billigt som möjligt. Jag vill njuta av resan då jag dricker. Därför investerar jag i Guinness.
Jag brukar inte langa. Förutom till egna, (vuxna), barn. Nu har jag igen detta. När någon av sönerna är på bolaget så brukar de ringa mig och fråga: "Behöver du något, farsan". Det är nog bara i Sverige man säger så. Behöver...
"Ja", brukar jag säga; "Köp 4 Guinness". Jag gör en pengaplacering. Förädlar värdet på mina surt förvärvade slantar.
Mina söner är uppväxta med öl, vin och sprit. Jag menar; dessa drycker fanns i deras uppväxtmiljö. Det är inget att hymla om. Varför mörka om sådant som passerat. De lärde sig att umgås med dessa drycker, för då mamma, pappa och deras vänner festade så fanns det ofta drycker på bordet. De kunde tidigt se skillnad på läsk och blanddricka. Samma sak, men med olika namn beroende på tillfället. De lärde sig tidigt att för mycket är inte bra.
En av oss drack alltid mindre än de andra ifall det skulle hända något. Man skulle vara körklar.
Så därför blev det bara en Guinness när tvillingarna var hos mig. De ville förstås smaka. Så jag hämtade två pyttesmå glas och hällde upp lite, lite, i bägge glasen och resten till mig själv. Som bröderna Callaghers farfar gjorde då deras Noel och Liam ville smaka.
Sedan sa jag, "Vänta!". Och pekade på ölen. "Den är inte färdig än. Den måste sätta sig". "Vänta", sa jag
De hade koll. Järnkoll. Och när jag höjde mitt glas så gjorde de detsamma. Sedan lärde de sig att ta små, små klunkar. Ja de sippade bara i sig skummet. Mer var det inte i glasen. Jag lär mina barnbarn att umgås med Guinness och
att veta värdet av att vänta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar