Det ena ger det andra...

Min blogg använder jag för att skriva av mig och/men - hemska tanke - så visar den samtidigt på vilken nivå som jag klarar av att skriva. Men - jag har ingen aning om på vilken nivå som du kan läsa...

Det jag skriver innehåller många grammatiska fel och även syftningsfel. Men det skiter jag i.

Ackusativobjekt är ett vackert "grammatiskt" ord, för att inte tala om Pluskvamperfekt. Jag vet inte varför jag tycker detta, men faktum är att jag använder jag dessa mycket i mina texter. Jag målar med ord och "pekar" på objekt och jag berättar om det som hände före något ska hända eller vad som hände innan något händer.

Dessutom finns det ett antal sarkastiska inslag med en underton av ironi. Som kan förstås eller missförstås. Jag skriver på många olika sätt så att det ska passa alla - så att ni ska förstå.

Jag tror att jag kan skriva seriöst och använda mig av en berättarteknik som andra tycker om. Utan att upprepa mig så tror jag att jag kan jag få till det så att andra, (de som läser alltså), vill se vad som kommer sedan. Skapa en nyfikenhet. Jag tror att jag kan skriva en korrekt svenska, med kommatering på rätt ställe. Jag tror att jag vill vara den jag är...

Men - jag kan inte mycket om grammatik.

Jag vet att substantiv är allt man kan sätta ordet "jävel" bakom. Bil-jävel, stol-jävel, dator-jävel. Ett verb är ord som man kan sätta "var mig en jävel till att" - framför, Du var mig en jävel till att cykla. Adjektiv är ord som kan sätta ordet "förjävligt" framför. Förjävligt ful, förjävligt kallt. Så har jag lärt mig och att veta detta kommer man långt med. Om man t.ex.ska göra ett grammatiskt prov i Svenska.

Ibland tänker jag, "Vem bryr sig". Jag vet att jag kan skriva - men är det någon som läser? Man kanske skulle nöja sig med att tänka. Vilken stil vill de ha? De som läser vad jag tänker. Orkar de? För en del betyder ordens längd, eller meningens längd, lika mycket som meningar utan mening. Det finns bloggar som bara säger "att detta gör jag" och/eller "detta har hänt". Inget fel med det.

Det enda jag vet är att jag har lätt för att skriva och om jag har ett ämne som jag känner för så kan jag utifrån ingenting skapa någonting. Ganska fantastiskt - eller...?

Men - kan jag skriva om något annat än teknik, eller formulera en text som inte är ironisk. Går det att vara seriös? Är jag kanske lagd åt det romantiska hållet? Måste testa...

OBS! (Nedanstånde text är bara ett test och är INTE självupplevt)

Kände svetten i handflatan och lade på luren igen. Jag tror att det var femte gången som jag tvekade. Ville ju så gärna träffa henne men var så jävla nervös för att bli nobbad. Kunde ju ha mailat eller skickat ett SMS men tyckte att det var så fegt. Skärp dig, sa jag för mig själv. Sedan ringde jag och lät signalerna gå fram. Jag svalde och harklade mig lätt.

"Hej, det är jag. Jag är hungrig och vill inte laga någon mat som jag måste äta ensam och sedan skulle jag vilja se en bra film. Tänkte mig Linköping. Var ska jag hämta dig? Vi åker om en timme". Så sa jag utan paus. För snabbt. Jag var nervös. Jag som är så cool. Jag hade inte tränat in detta men i det jag sa fanns ju ett syfte med varför och en fråga som inte kunde besvaras med ett ja eller nej. Jag ville veta var jag kunde hämta upp henne, inte om. Det blev tyst i typ 10 sekunder.

"Oj", sa hon. "OK, hämta upp mig utanför min lägenhet". Hon fortsatte; "Jag har faktiskt väntat att du skulle höra av dig och tycker att det ska bli kul". Jag svarade något om att jag tänkt länge på att ringa men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag sa inte att jag varit alltför nervös. Att jag tänkte på henne - jämt...

Jag var framme i god tid. Jag satt i bilen och tittade mot dörren och när hon kom ut så blev jag så glad och lämnade bilen för att ge henne en kram...

Vaknade upp med en enorm huvudvärk. Öppnade ögonen. Kisade. Ljuset var smärtsamt. Kände - utan att röra på mig - att jag låg i min egen säng. Jag fattade ingenting. Vad hade hänt? Vad hände? Jag började att tänka och hade svårt med detta. Hade så ont i huvudet. Mindes att jag ringde. Vi bestämde att åka och äta. Jag kom fram och...


Sedan mindes jag ingenting. Jag låg i sängen och undvek att öppna mina ögon. Helt plötsligt kände jag en arm om mig. En lukt. En kvinna. "Hur är det?", sa hon, och jag kände igen rösten. Hon var här hos mig och jag fattade ingenting.

"Du ramlade bakom bilen igår, du halkade och var helt borta. Du slog i huvudet mot gatan och ville inte åka till något sjukhus. Kör mig hem sa du och det gjorde jag. Sedan klädde jag av dig och du ville att jag skulle stanna och krypa ner hos dig. Jag ville inte lämna dig", fortsatte hon.

Jag vände mig om. Hon låg där där jag alltid velat att hon skulle vara. Kvinnan som jag drömt om...

Jag hade sett fram emot att ta med henne ut, visa henne att jag menade allvar. Få henne att förstå att jag var förtjust i henne, att jag inte tänkte på något annat än henne. Hela tiden. Få henne att tycka om mig och få henne att vilja vara med mig. Anstränga mig för att fånga och sedan behålla. Jag hade inte tänkt så långt som att få ner henne i min säng. Kanske sedan. Inte nu. Inte än...

fortsättning följer...





.

.


.

Moffa Ginko....

"Jag är med barn", sa hon. Det var så det hela började...

"Du har telefon, Karlsson", sa Morsan. Han var en av mina kompisar på luckan. "Det är en tjej som vill prata med dig, 5036 Karlsson", sa han. Jag hoppade ner från sängen och masade mig bort till dagrummet. Jag hade somnat på maten och var skittrött.

"Hallå?", sa jag. Det var hon. Jag hade gjort slut två veckor innan och hon hade "stört" mig sedan dess. Jag trodde hon skulle ge sig.

"Jag är med barn", sa hon. "Vi måste ses, vi måste vara med varandra nu, vi måste ordna upp allt mellan oss", snyftade hon i telefon. Hon sa inte mycket mera än det. Och så tjöt hon så jag fick trycka luren hårt mot örat för att ingen skulle höra. Det var fullt av folk i lokalen, och jag sa, "Jag kan inte prata nu, jag ringer dig på fredag, hemifrån". Jag visste inte vad jag skulle säga...

Det blev alltså ett kort samtal och på den tiden kostade det ju att ringa rikssamtal. Det var i februari 1977 som detta hände. "Vad var det om?", frågade mina kompisar. "Jag ska bli farsa", sa jag. "Ja det var vad hon sa i telefon alltså". Jag berättade kort om att jag varit tillsammans med henne ett par månader men att hon mer och mer börjat "äta upp mig", och att jag inte hade tid att binda mig, och att jag gjort slut förrförra helgen. "Det är inget fel på tjejen, hon är smart, söt, ser fräsch ut och allt det där, men vi passar inte ihop - inte nu - jag passar inte med någon just nu", sa jag.

"Så där säger hon kanske för att testa dig", sa Dahlin. "Hur kan hon veta så snart, menar jag", fortsatte han. Man pratar inte så mycket om sådana här grejer på luckan och vi släppte det efter de andra sagt att även om hon inte haft mens på ett par veckor så kan det bli så och jag skulle nog inte vara orolig.

Magnusson, killen från Köping som vi hade döpt efter första kvällen då han skämtsamt ropat på "mamma" i mörkret, hade kul. "Faan, Karlsson", sa han. "Nu har vi ju både en morsa och farsa på luckan"...

Kommande helg åkte jag in till Västervik. Vi skulle ju prata. Hon bölade hela tiden och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Sedan slutade hon tjuta och sa att hon menade allvar. Hon sa att hon var med barn och att hon fått en tid i veckan. Jag åkte hem mot Edsbruk och sedan vidare upp mot Norrtälje.

Denna vecka hade vi övning och jag kunde inte nås alls. I helgen som kom stannade jag hos Ann och Björn i Hägernäs. På tisdagen ringde hon. Nu tjöt hon igen. "Förlåt, förlåt, jag ljög för dig. Jag är inte med barn. Jag bara sa så för att du skulle komma tillbaka". Det blev inget långt samtal. Vilken jävla tjej. När jag lade på luren tänkte jag att vilken jävla tur jag hade. Aldrig mer ska jag tro på om en tjej säger att hon skyddar sig. Från och med nu ska jag ligga lågt. Lita på tjejer kan man säkert, men denna tjej var konstig.

Jag diskuterade inte detta med någon och ingen av mina kompisar frågade förrän efter ett par veckor då vi var ute och festade. Då ljög jag och sa att det varit falskt alarm och att mensen kommit tillbaka. Jag sa inte att hon var en falsk jävel. Man skämdes väl lite.

Åren gick och ett par år efter jag muckat så blev ju jag och Brilla tillsammans och efter ytterligare ett par år så föddes Rickie och sedan André. Ungarna växte upp och helt plötsligt så var det Juni  1996. Det hade varit skolavslutning och våra barn hade dansat på skolgården. Jag jobbade själv som lärare i Åtvidaberg och kollade, (lite miljöskadad var jag redan då,)  lokaltidningens sidor om skolavslutning.

Jag kollade runt och helt plötsligt hajade jag till. En tjej hade fått ett stipendium för sina betyg. Bäst på gymnasiet i Västervik. Wow, tänkte jag. Vad hon måste ha kämpat - eller annars hade hon det lätt för sig i skolan. Hon hade läshuvud, som man sa förr. Men vänta. Vem är hon lik? Hon påminde om någon jag sett och samtidigt så var hon lite lik mig, som jag såg ut då jag var 17-18 år...

Jag tittade på bildtexten och där var efternamnet. Samma efternamn. Det är inte sant, tänkte jag. Jag slängde undan tidningen. Började räkna...

Är det möjligt? Om hon föddes 1977 så slutar hon ju gymnasiet det år hon fyller 19. Var hon med barn? Är det möjligt att det är min dotter? Det var så mycket som stämde. Jag berättade inte detta för någon. Tänkte att man kan ju inte ge sig till känna och vad skulle det leda till. Hon hade säkert en annan pappa som trodde att hon var hennes biologiska barn. Varför skulle jag lägga mig i. Men ändå? Hon hade inte ljugit först - hon ljög sen. Tjejen från lumpartiden alltså.

Åren gick och jag har inte tänkt på detta mer än ett par gånger. Det var ett ovanligt efternamn och det är ju inte alltid tjejer behåller sina namn. Speciellt inte om de gifter sig. Jag har inte nämnt detta för någon. För ingen har ju egentligen inte med det hela att göra.

Idag på bussen bläddrade jag i Nyheterna. "Välkommen till världen". Brukar aldrig titta på dessa sidor men av en ren tillfällighet fick jag se en bild på någon som jag kände igen. Tjejen från gymnasiet. Med ett annat efternamn. Men det var hon. Nu var hon ännu mera lik mig.

Min dotter har fått barn.

Det var en gammal tidning och det hände för några veckor sedan men det var idag, den första april 2010, som jag fick reda på att jag är

både faffa och moffa...

Riktiga vänner...

Jag har sett lastbilshytter tillverkats idag. Det finns mer än 8000 olika varianter. Låga, höga och olika färger. Bara det blir många varianter. Sedan finns ratten till vänster osv. Dubbelt, dubbelt, dubbelt osv med olika varianter. Detta är Scania. Sedan finns det Volvo osv...

En del människor är tjocka och så finns det smala. Killar och tjejer, svarta och vita osv. Det finns fler än 8000 varianter. Många många fler. Alla är olika.

Ändå finns det "look-a-like" och tvillingsjälar. Och riktiga tvillingar förstås. Jag har kollat in släkten. De är rätt många nu. Som kan säga att "jag är släkt med Nisse Karlsson". Fler än det finns vänner här i livet - som är i livet - som har ett liv...

Jag har aldrig tänkt på detta tidigare men nu när man ser på Facebook så undrar man.

Timmy Lee hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Vem fasen är Timmy Lee, tänkte jag. Försökte tänka om jag mött någon med det namnet någon gång. En pilsner en sen natt och sedan ett "vi hörs". Men jag hade ju inte facebook förut. Jag hade ju en email och ett telefonnummer och en postlåda.

Hur vet Timmy vem jag är och varför vill han ha mig som vän? Har han inga andra vänner? Är det någon därute som har rekommenderat mig?

Johan Rundberg hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Jag hade honom som elev förra året och vi var aldrig osams. Men inte vill jag ha honom som vän. Han är ju inte ens släkt med mig. Vi har inte ens samma efternamn.  Det är flera förfrågningar varje dag och om jag skulle säga ja till alla så skulle jag inte hinna med att se vad de riktiga vännerna gör. Jo, det skulle jag - men då får jag ju sitta och glo på skärmen på heltid.

En del sköter om djur via Facebook. Gud så larvigt tänkte jag men nu har jag kommit på att någon måste ju göra det också. Annars dör de väl - eller? "Hjälp! Mata mig.!Annars finns jag inte..."

Nej vänta, det kanske inte är så. Det kanske är vänner? Jag vet inte. Är inte med. Har inte tid.

Jag har bara vänner på Facebook som känner mig, eller som vet vem jag är, eller som jag tycker om att dricka en pilsner tillsammans med. Nästan alla är släkt med mig. Älskling, farfars bror, svärfar, plastpappa, min mans morbror osv - säger de, vännerna. Det är nästan 40 stycken till antalet- och det räcker bra. För mig.

Marianne Arvidsson hörde av sig idag. Hon och jag är släkt. På långt håll. Mycket långt håll. Nästan så långt håll så att det finns inte. Nästan stjärnstopp långt håll. Men vi är släkt. Samma gener - ja lite spår-ämnen av DNA måste det finnas. Vi har något gemensamt. Rötter. Samma rötter. Henne ska jag inte ignorera. Hon har ju rekommenderats av mig via något som vi har gemensamt. Rötterna som växt och hon är i kanten av en gren och jag på en annan och ingen skulle ha funnits om inte Lisken Laburius, våran jätte-jätte-gamla tant, (om hon levat alltså), hade tagit sig tid till att föröka sig...

Rötter är viktigt för utan dom kan ingenting växa. Sedan behövs det något kring rötterna också förstås. Och näring. Då växer det.

Jag är nyfiken av mig. Ibland öppnar jag en teknisk apparat för att se hur den funkar. Det är bra att veta om den går sönder. Man kan inte laga något om man inte vet hur den ska vara då den går bra.

Jag brukar inte lyfta upp mina blommor från krukorna för att kolla hur de mår. Hittills har det inte hänt någon gång, då jag ska plantera om en krukväxt, att jag tyckt att "detta var ju onödigt". Inte en enda gång har jag stoppat tillbaka rötterna och fyllt på med den gamla jorden. Nej man har tagit en större kruka och haft i näringsfylld mull och så har blomman tagit fart.

Idag var jag i Oskarshamn och lyssnade på en kille från DynaMate. De jobbar med extrem omplantering. Går något bra ska det går bättre. Tekniskt produktionsstöd. Ett slags optimering. Göra något bra mycket bättre än lagom.Gå in för att vara jätte-ofega. "Vi är intresserade av att veta varför maskinerna går, och inte varför dom står", sa killen.

Det är så man ska tänka om vänner. Riktiga vänner.Varför finns ni, vad gör ni och vad är det som gör att ni mår så bra? Om jag förstår detta så kan jag ju göra lika dant och då mår jag bättre. Vilken film rekommenderar ni? Hur ser barnen ut idag? Hur är vädret hos er. Vart ska ni resa? Hur var resan? Hur smakade maten. Något gott vin som ni kan rekommendera?

Jag vill veta. Ärligt!
Jag skiter väl i om någon matar en tamagotchi! Ärligt!

Vad tror ni mina vänner skulle tänka om jag "sa" på Facebook: "Nils Karlsson klappade en katt idag. Vet inte vems den var och jag vet inte om den tyckte om det". Ingen skulle bry sig.

Om jag istället skrev att Nils Karlsson "mötte en liten kattunge i morse och den såg helt oklappad ut så jag var tvungen att göra något - och då missade jag bussen". Då skulle mina vänner le och klicka på "Gilla".

Man måste visa att man bryr sig och ägna tid och omtanke åt...

de riktiga vännerna...