Vi åkte buss i Åtvidaberg. Mot Bersbo. Vägen var spikrak och backig. Guiden berättade om "en som ägde mycke". "Hur mycke äger du?", sa någon till storbonden. "Så långt du kan se", sa bonden och slog ut med armen mot horisonten - "och lika mycket te".
Air-polution har du säkert hört talas om. Luftföroreningar som skymmer sikten. Som gör att man ser horisonten i ett dis. Rosa himmel vid solnedgång. Det är skiten i atmosfären som är orsaken till det vackra ljuset...
I Förenade Arabemiraten var det ljuset som var det stora problemet, (i avsaknad av industriföroreningar). Här - och i andra delar av vår värld - talar man faktiskt om light-polution.
Kommer ni ihåg skolläraren i "Hem till byn"? Surgubben som till sin förtret fick se gatubelysning installerad i byn lagom till sin pension. Då, när han äntligen var ledig, så skulle han titta på stjärnhimlen. Njuta av det storslagna. Eternity - Infinity...
Så kände jag det ibland. Man var så trött på allt flashigt i Dubai och Sharjah. Rosa neon. "Take two pay for one" - sa den blinkande skylten bakom de lättklädda damerna som raggade kunder utanför en skoaffär mitt emot York International i Dubai. En del skor sig på andra, en del delar med sig och ibland kan man få mängdrabatt.
Alla motorvägar i UAE - ja andra vägar med - är belysta. Långa sträckor som de 13 milen mellan Dubai och Al Ain körde man nattetid på upplysta vägar i 150 km/h. Eller fortare om man kände någon som kunde "tvätta bort" bilden från fartkameran - och det gjorde man ju - jag det gjorde nog alla.
Jag bestämde mig en dag för att åka till Liwa Oasis. Far, far away.
För att ta sig dit så måste man åka 17-18 mil syd-syd-väst mot Abu Dhabi. Passera staden och fortsätta förbi mot gränsen till Saudarabien. Två timmar utanför UAE:s huvudstad tar man in på en väg som går 90 grader rakt västerut och kommer ut på en 15 mil lång raksträcka. Nej nu överdriver jag. Helt rak är den inte - det kommer en liten böj efter 10 mil. Max 80 km/h - mötande trafik - ett körfält - men man möter ingen.
Det enda man ser vid sidan av den kolsvarta av värme dallrande asfalten är sand, sand och åter sand. Ibland stack det upp torn som markerade att här utvinner man olja. Termometern i bilen visade 65 grader. I solen förstås för den enda skuggan är under bilen. Då kan man inte ta en paus för då fastnar skosulorna när man kliver ut ur bilen och så blir man där - in the middle of nowhere.
Efter ett par timmar kommer man till en "oas". Palmer kantar vägen och man ser en del hus. En bensinmack. Två kronor litern. Vägen är nu kurvig och lite backig. Små byar. Skolor. Moskéer. Schaktmaskiner som tar fram ny sand. Sweet sand. Odlingsbar mark. Bevattning. Gräs. Foder.
Sedan tar man av från asfaltsvägen innan vägen bär tillbaka mot kusten igen. Rakt västerut. Ut i öknen. 40 km. Lämnar bilen och går ett par kilometer rakt västerut med hjälp av kompass. Plötsligt hittar man en tillräckligt stor grop i sanden. Där kanterna är 50 meter höga. Kasar sig ned. Glider på sanden. Får inte ramla för då rasar sanden över en och då blir man där - för evigt. När man hittat en av dessa jättegrytor, det finns oändligt många, så kan man med fog säga att man är borta.
Man går sedan till mitten och ovanför finns bara en himmel. Den är rund - trots att man är i kanten på "the empty quarter". Sedan väntar man till solen går ned. Då börjar det att blinka på himlen. Någon tänder stjärnorna. Vem?
Man väntar en timme. Eller mer. Till stjärnhimlen exploderar. Då lägger man sig på rygg på den medtagna filten. Och hoppas att skorpionerna har annat att göra.
Tar fram en Steinerkikare som förstärker ljuset 50 ggr. Riktar den mot de små stjärnorna mellan de större stjärnorna - som finns där mellan de ljusstarka stjärnorna som man "alltid" kan se.
Då ser man vad andra inte kan se - och lika mycket te -
och blinkar bort tårarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar