Ljuset i mörkret...

Vi åkte buss i Åtvidaberg. Mot Bersbo. Vägen var spikrak och backig. Guiden berättade om "en som ägde mycke". "Hur mycke äger du?", sa någon till storbonden. "Så långt du kan se", sa bonden och slog ut med armen mot horisonten - "och lika mycket te".

Air-polution har du säkert hört talas om. Luftföroreningar som skymmer sikten. Som gör att man ser horisonten i ett dis. Rosa himmel vid solnedgång. Det är skiten i atmosfären som är orsaken till det vackra ljuset...

I Förenade Arabemiraten var det ljuset som var det stora problemet,  (i avsaknad av industriföroreningar). Här - och i andra delar av vår värld - talar man faktiskt om light-polution.

Kommer ni ihåg skolläraren i "Hem till byn"? Surgubben som till sin förtret fick se gatubelysning installerad i byn lagom till sin pension. Då, när han äntligen var ledig, så skulle han titta på stjärnhimlen. Njuta av det storslagna. Eternity - Infinity...

Så kände jag det ibland. Man var så trött på allt flashigt i Dubai och Sharjah. Rosa neon. "Take two pay for one" - sa den blinkande skylten bakom de lättklädda damerna som raggade kunder utanför en skoaffär mitt emot York International i Dubai. En del skor sig på andra, en del delar med sig och ibland kan man få mängdrabatt.

Alla motorvägar i UAE - ja andra vägar med - är belysta. Långa sträckor som de 13 milen mellan Dubai och Al Ain körde man nattetid på upplysta vägar i 150 km/h. Eller fortare om man kände någon som kunde "tvätta bort" bilden från fartkameran - och det gjorde man ju - jag det gjorde nog alla.

Jag bestämde mig en dag för att åka till Liwa Oasis. Far, far away.

För att ta sig dit så måste man åka 17-18 mil syd-syd-väst mot Abu Dhabi. Passera staden och fortsätta förbi mot gränsen till Saudarabien. Två timmar utanför UAE:s huvudstad tar man in på en väg som går 90 grader rakt västerut och kommer ut på en 15 mil lång raksträcka. Nej nu överdriver jag. Helt rak är den inte - det kommer en liten böj efter 10 mil. Max 80 km/h - mötande trafik - ett körfält - men man möter ingen.

Det enda man ser vid sidan av den kolsvarta av värme dallrande asfalten är sand, sand och åter sand. Ibland stack det upp torn som markerade att här utvinner man olja. Termometern i bilen visade 65 grader. I solen förstås för den enda skuggan är under bilen. Då kan man inte ta en paus för då fastnar skosulorna när man kliver ut ur bilen och så blir man där - in the middle of nowhere.

Efter ett par timmar kommer man till en "oas". Palmer kantar vägen och man ser en del hus. En bensinmack. Två kronor litern. Vägen är nu kurvig och lite backig. Små byar. Skolor. Moskéer. Schaktmaskiner som tar fram ny sand. Sweet sand. Odlingsbar mark. Bevattning. Gräs. Foder.

Sedan tar man av från asfaltsvägen innan vägen bär tillbaka mot kusten igen. Rakt västerut. Ut i öknen. 40 km. Lämnar bilen och går ett par kilometer rakt västerut med hjälp av kompass. Plötsligt hittar man en tillräckligt stor grop i sanden. Där kanterna är 50 meter höga. Kasar sig ned. Glider på sanden. Får inte ramla för då rasar sanden över en och då blir man där - för evigt. När man hittat en av dessa jättegrytor, det finns oändligt många, så kan man med fog säga att man är borta.

Man går sedan till mitten och ovanför finns bara en himmel. Den är rund - trots att man är i kanten på "the empty quarter". Sedan väntar man till solen går ned. Då börjar det att blinka på himlen. Någon tänder stjärnorna. Vem?

Man väntar en timme. Eller mer. Till stjärnhimlen exploderar. Då lägger man sig på rygg på den medtagna filten. Och hoppas att skorpionerna har annat att göra.

Tar fram en Steinerkikare som förstärker ljuset 50 ggr. Riktar den mot de små stjärnorna mellan de större stjärnorna - som finns där mellan de ljusstarka stjärnorna som man "alltid" kan se.

Då ser man vad andra inte kan se - och lika mycket te -

och blinkar bort tårarna...

Tiderna förändras...

Idag pratar man väder. Varje person som kliver in i bussen släpper ifrån sig väder, jag menar något om väder förstås. Det är liksom fuktigt ute. Vedervärdigt väder. Varje dag kan man få veta hur vädret ska bli sen. Det är inte många som pratar om hur vädret var förut, förutom när man ska jämföra. På TV-vädret står det "mera eller mindre än normalt" och då har man jämfört med tidigare år. Mer eller mindre än genomsnittet. Om det regnade utav bara helvete och var skitkallt den 23 oktober för 100 år sedan och det var just denna dag som man började att räkna - så utgår medel värdet utifrån denna dag. För varje dag som det inte regnar så kommer medelvärdet att minska men i genomsnitt har det alltid, och kommer statistiskt sett alltid att ha regnat den 23 oktober. (På tal om 23 - har ni sett filmen 23? Jim Carrey blir besatt av talet och ser samband. Idag är det den 23:e och jag sitter i buss 23 och detta är mitt 23:e inlägg på bloggen sedan jag skrev om att jag skiter i knölen på min hals.) Det pratas alltså om vädret -  det ligger liksom i tiden. Så om vädret ändras med tiden så kan man ju säga att tiden förändras. Eller som man uttrycker det - tiderna förändras. På lördag är det dags igen. Då får vi tillbaka den där timmen som någon lånade i våras. Detta med denna timme måste tillhöra en av livets svåra gåtor, tillsammans med varför Kamikaze-piloterna bar hjälm och varför det aldrig tutar upptaget då man ringer fel. Var har denna timme varit? Vem har använt den? Jag vet många tillfällen som jag skulle ha haft behov av en timme extra men då har någon annan lagt beslag på den - tydligen... Så två gånger per år förändras alltså tiden. Genomsnittet blir ju noll eftersom man flyttar fram när man tar fram grillen och sommarmöblerna och tar tillbaka timvisaren när man tar in grillen. I början av 90-talet jobbade jag i Åtvidaberg och till vår skola kom två unga tjejer och informerade eleverna inför ett val. En var från Moderaterna och den andra från Socialdemokraterna. De var inte överens om någonting  förutom att visa upp att de hade totalt olika åsikter om allting. Jag minns inte namnen men de sitter förmodligen i riksdagen nu och trycker på knappar när de känner för det. Om den ena tjejen sa så så sa den andra si. Där fanns det inte utrymme för något genomsnitt. Förutom när de sa en sak som följdes upp av en fråga som ställde dem mot väggen. Då var det varken si eller så. De hade precis berättat om den dåvarande högkonjunkturen som då skulle komma. Som alltid kommer. De pratade om IT. Informationsteknologin! Den skulle skapa enormt med arbete. Många människor skulle behövas för att bygga upp tekniken och många arbeten skulle behövs för att fabricera alla datorer. "Om några år", förstår ni, "så kommer alla att ha en dator hemma", sa den ena tjejen. Vi kan kalla henne Mona. "Om några år", förstår ni, sa den andra tjejen, (vi kan kalla henne Fredrik), "så är alla uppkopplade mot något som kallas Internet". "Då behövs Ni", sa båda, nästan i munnen på varandra. "Det kommer att behövas massor av datorer och utrustning som gör detta möjligt". "Då behövs Ni, för någon måste göra allt detta möjligt". Det var då en grabb räckte upp handen och sa: "Men sen då, när alla har varsin dator och ledningarna är på plats. Vad ska vi då göra?". Tiderna förändras. Ledningarna som de då grävde ner behövs inte. Nu är det fiber och trådlöst som gäller. All ny teknik blir en gång gammal och all gammal teknik trimmas så att den blir som ny. Idag sitter man ju och surfar och bloggar på en buss. Och än så länge räcker sladden. Då fanns inga bärbara telefoner och digitala kameror. Idag kan man köpa en kamera med inbyggd telefon. Igår fanns något som hette "fax". Idag vet inte ungdomar om vad det är/var. När de, ungdomarna som lever idag läser sagor för sina barn kan det låta; "Det var en gång en gube som hette Faksimilian Boye..." Idag har man koll på mera än förr och man frågar inte sådan dumma frågor. Dessutom har ju andra koll på vad man gör. Via telefon, SMS, MMS, email och bloggar veta alla allt om alla. och Försvarets Radioanstalt vet mer än så. De vet mer än allt om de så vill. Träffade en tjej förra helgen som jobbade på FRA. Tänkte fråga henne om hennes mailadress men så kom jag på att hon behöver ju ingen. Om jag vill henne något kan jag ju bara skriva rakt ut och skicka till vem som, typ: hej Anna, det var kul att ses, hoppas allt är bra med er...

Nöjd med tillvaron...

Idag är jag mer än nöjd. Man säger så om man mår bra.
Nöjd, nöjdare, nöjdast. Subjektiva uttryck som berättar om hur den som säger det mår. Men i jämförelse med vad?

Inför ett medarbetaresamtal fick jag "frågorna" i förväg. "Detta ska vi ta upp på vårt möte", sa rektorn. Jag läste första frågan: "Hur mår du?"

Vad svarar man på detta? Det beror ju på vem man pratar med. Om någon har det för jävligt så vill man ju inte sänka denne totalt. Om någon är arbetslös, sjuk, pank och bara ser svart så skrattar man inte. Man berättar inte om att man ska ut och resa för pengarna som man vann, eller att man fått fått ett bättre och mer stimulerande, välbetalt arbete. Man ligger lågt. Om någon frågar hur du mår så ska du svara "bättre".

I detta land uppfylls det lite katigt att säga att man har det bra. För att inte tala om när man framhäver sig själv.

Om man vet med sig att man är intelligent och har förmågan att utnyttja denna intelligens så ska man samtidigt vara smart nog att ligga lågt. Bara fegt vara. Inte sticka ut.

Vi hade ett möte igår på jobbet. Branschråd för Västerviks Gymnasiums Elprogram. Hela surven var där. Mer än 30 personer närvarade och representanter från våra elföretag, politiker, skolledare, fackliga organisationer fick chansen att höra och se hur vi har det på jobbet.

Vi vill sticka ut. Vi vill vara "bättre än lagom". Vi vill vara med och påverka så att vår utbildning skapar en bättre förutsättning för att framtiden ska bli ljusare. På detta möte fick vi chansen att visa upp oss, prata och framförallt lyssna.

Vi hade en strategi. Vi ville visa att "var inte oroliga - vi vet vad vi gör - vad vi vill göra - och hur vi ska göra". Vi lyckades.

För vi framhävde oss själva. Vi sa att vi var bra. Vi sa att vi ville bli ännu bättre.
Vi fick bekräftat av närvarande personer om att våra elever är bättre utbildade än tidigare och att våra visioner om framtida förändringar är riktiga.

När jag kom hem hade jag ett mail som sa att ännu flera elever än förra året vill komma på vår infoträff i mitten av november. Förra året hade vi 51 som sökte våra 22 platser - i första hand. Nästa gång blir det troligen ännu flera. Större konkurrens om platserna medför bättre förutsättningar. Det är endast de bästa som kommer in.

Vi har skaffat oss ett bra rykte. Det verkar som att fler utöver oss själva vet att Elprogrammet är och förblir bättre än lagom...

så idag är jag mer än nöjd och mår bättre.

Att mäta är att veta...

Tiderna förändras. Ny teknik utvecklas och på så vis föds nya möjligheter.

2005 skrev jag en bok i Metrologi. En spännande bok, må ni tro. Det handlade inte om väder - ej heller väderspänning. Detta heter Meteorologi. Det finare ordet för mätteknik är alltså metrologi..

Min bok är egentligen en interaktiv del i ett datorbaserat läromedel inom det tekniska området el, elektronik datakommunikation och automation. Att mäta är att veta, sa Alfred Einstein, och när man vet så kan man kontrollera, styra och/eller reglera. Min grej alltså.

Under tiden jag skrev så forskade jag. Besökte mässor, pappersbruk, leverantörer etc. Jag lärde mig mer om mätteknik under ett par månader än vad jag dittills lärt mig under ett tidigare liv. När jag trots okunskap om den nya tekniken hankade mig fram.

Kapacitiva givare reagerar på allt, stod det i mina gamla böcker. Om den blir smutsig så kommer den därför reagera på detta och måste rengöras för att ge ett tillförlitligt mätvärde. Det är inte sant. Nu. Tekniken har förfinats och den i givaren inbyggda elektroniken kompenserar numera för nedsmutsning.

Induktiva givare reagerar på magnetiskt material stod det i mina gamla böcker. Aluminium är omagnetiskt och givaren kan därför skilja på denna metall och t.ex. stål. Det är delvis sant. En induktiv givare kan numera detektera aluminium eftersom denna metall stör det magnetiska fält som givaren genererar. Idag finns det induktiva givare som känner avstånd.

Av sand gör man glas. Glas är en isolator. En kapacitiv givare kan detektera förekomsten av glas. Det kan inte en induktiv givare göra. Sand var det jag tänkte på när jag somnade.

Och Katherine...

När jag vaknade fanns hon där igen.

Jag mindes när hon satt med Trish på hennes altan, lade upp en påse fin sand på bordet, och sa:

"Ett enskilt sandkorn bland alla andra sandkorn har trots sin litenhet en massa, väger något, eller hur?" Trish nickade. "Så rent hypotetiskt", fortsatte Katherine, "så kan detta sandkorn påverka något, den har sin egen tyngdkraft, om än oändligt liten". Trish höll med.

"Antag att miljarders, miljarders av dessa sandkorn hopades samman i en stor kropp, och antag att denna befinner sig långt från vår planet". "Då skulle alla sandkorns samlade kraft kunna vara så stark att flod och ebb skulle uppstå". Trish nickade igen.

Katherine fortsatte. "Om jag nu antar att en tanke, något som du framkallar med din hjärna, har en massa. Anta att en tanke är en enhet som man kan mäta förekomsten av. Vad blir då konsekvensen av detta påstående?"

Trish svarade, "Rent hypotetiskt så skulle en tanke, om den har en massa, hur liten den än är, ha en tyngdkraft". 

Katherine: "Så om tillräckligt många människor tänker samma sak. Då skulle denna tanke, denna samlade kraft, kunna att påverka sin omgivning. Oändligt många små tankar som tillsammans skapar en påtaglig kraft".

"och åstadkomma en mätbar effekt på vår fysiska värld?"

"The Lost Symbol" av Dan Brown är jävligt bra...

och får mig tankad...

Bättre än lagom...®

Man kan inte muta in bokstäverna a, b, g, e, k, m, o, t eller ä.
Det är heller inte möjligt att muta in ord som bildas av dessa bokstäver.

Således är orden "bättre", "än" och "lagom", fria att användas av alla som känner för det. Liksom tre punkter i en rad.

Men man kan muta in, varuskydda, ett uttryck som kan skapas av dessa ord.

I landet lagom är allt möjligt.

"Bättre än lagom..." är mitt.

I tio år. Det har jag papper på - som jag betalat för. När tiden är ute har jag första tjing på att förlänga. Om någon försöker använda mitt uttryck kan det stå dem dyrt.

Hur kan det vara möjligt att ta "patent", eller varuskydda som det egentligen heter, på något man kan säga eller skriva? Denna möjlighet gör det ju svårt att komma på sluga slogans. Någon annan kanske kom före. Och mutade in bokstavskombinationen. Det smarta och slående uttrycket man värkte fram kanske inte kan användas. Det gäller att vara först.

Just nu så använder min avdelning, Elprogrammet på Västerviks Gymnasium, mitt uttryck. Vi skyltar med detta på vår hemsida; WattNet.se.

Bättre än lagom är vårt mål. Att sticka ut lite mer än andra. Att aldrig vara nöjda. Liksom annonsera att vi kommer att förändra vårt sätt att arbeta - ständigt.

Vi visar inte fingret. Vi bara berättar detta - på ett ödmjukt sätt.

I en starkt föränderlig värld kan man inte slå sig till ro. Man kan inte lägga sig på en fegt lagom nivå.  Man måste sträva i att vara lite bättre än så. För att leva vidare. För att överleva.

I morgon kväll har vi ett branschråd. Mer än 35 personer kommer att samlas på vår avdelning. Elever, lärare, skolledning, företagare, politiker och fackliga organisationer ges en ypperlig chans att tillsammans finna lösningar som gör allt bättre.

Bättre än lagom...

Medaljens baksida...

Jag vet inte om det berodde på mjölksyra i hjärnan eller ett enormt överskott av endorfiner, som fick mig att fråga första människa:

"Heter du Karin?"

Jag hade tränat dåligt och var osäker på om jag skulle orka i mål. Detta var bara min andra halvmara och jag gick ut löst. Lösare än jag planerat. I början blev jag omsprungen av - kändes det som - alla. Över Älvsborgsbron tog jag rygg på en päronstjärt men efter en titt på klockan så kände jag mig tvungen att dra på. Hisingen var vedervärdigt dryg och på hemväg passerades Götaälvbron. Förbi Nordstan och upp till Poseideon. Nu jävlar, tänkte jag, nu ska ingen få springa om mig längre. Jag ökade både steglängd och tempo och fick se ryggar som tidigare passerade mig. De var svettiga och deras ben rörde sig knappt. Jag höll ett jävla tempo de sista kilometerna. Sprang om. Jag var stark. Starkare än alla!

Inför ett enormt jubel från de närmaste sörjande forcerades de sista meterna på Slottsskogsvallens löparbanor. Jag klarade det!

Gick sakta mot utdelning av dricka, bananer, kexchoklad och lämnade ifrån mig chippet. Någon gav mig en medalj.

Då jag vände på den upptäckte jag att jag fått fel. Det var inte min. Det var Karin Boyes.

Det var därför jag frågade tjejen som satt och stretchade vad hon hette.

Hon log!

"Har du fått min medalj, den med Nils Karlsson?", frågade jag. "Jag har fått fel. Jag har fått Karins".
Jag frågade samma sak till nästa och nästa. Jag frågade alla jag såg. En del bara tittade, en del gav mig ett trött leende.

Många tänkte säkert "vilken dåre" - men det bjöd jag på. Jag var hög!

Lite senare när jag hittat mina kläder bestämde jag mig för att fira mitt lopp med en iskall Guinness. Det fanns inte en pub i närheten av Slottsskogen som sålde denna ädla dryck och jag joggade vidare. Ner mot centrum. 6-7 kilometer senare hittade jag en pub utanför mitt hotell. Fast den kostade 55 och jag hade bara 50 kronor i min strumpa. När jag berättade och visade min medaljs baksida fick jag rabatt.

En måndag kom och jag drog denna historia i samband med vårt morgonfika. I kafferummet lade jag till; "På vägen hem i bussen tänkte jag att man kanske inte kan säga detta inför kollegor, tänk om många skrattar men några inte förstår och tänker googla men kan inte stava till "boye".


"Klart man vet", sa Lars. "Det vet väl alla". "Ja visst gör det ont när knoppar brister", sa han, och bevisade att han visste allt...

Tillbaka till mitt kontor. Denna tidiga morgon fick jag uppmuntrande leenden från två av mina kollegor, som hört mig vid fikat.

"Du är rolig, Nisse", sa Elisabeth. "Du är inte klok men trots detta så får du mig att må bra".

Jag sa, "Ja man kanske är lite knasig ibland men det bjuder jag på", och fortsatte:  "Men man ska kanske inte skämta om allt. Tänk om det är någon som inte vet vem hon är?"

Då kom två elever in. Stannade framför mig och väntade på att jag skulle tystna. De ville tydligen något.

"Vet ni vem Karin Boye är?", sa jag.

Då sa den ena killen:

"Nää, jobbar hon här?"...

Tillbaka till framtiden...

Klassiska Åtvidaberg, skriver Expressen.

Vi är tillbaka!

Hur många av er bar en t-shirt med ett skitfult koppartecken när ni var 14 år? Hur många av er lyssnade på sportradion för han hade ingen möjlighet att ta sig 40 km bort till Kopparvallen i början av 70-talet. Hur många följde med kompisens farsa till Gunnar Karlssons Möbler i Valdemarsvik bara för att få se Ralf Edström live?

Hur många av er trängde sig in på Folkungavallen i Linköping för att se ÅFF krossa IF Saab med 5-1 inför rekordpublik. Hur många av er gick upp till motorvägen vid Himmestalund, liftade med en galning i en Jaguar för att se ÅFF-Bayern München en iskall höstkväll 1973.

Hur många av er har bott tre år i Norrköping där det enda laget som finns heter IFK och som fick stryk av Åtvidaberg och fick dåvarande förbundskapten, gamle IFK:aren Åby Ericsson, att trots att Roland hade långt hår så fick han "också" vara med i startelvan i det landslag som åkte till Tyskland 1974. Tillsammans med 6 andra från Åtvidaberg.

Hur många av er gick runt i Norrköping omkring 22.00, då kioskerna stängde, och fick alla löpsedlar med bilden på Ralf och Roland; "Räcker mina tre mål ÅBY?" - för att dagen efter kunna affischera skolan och verkligen visa alla klasskompisar vilket lag som är bäst?

Sen gick det ett antal jobbiga år. ÅFF var uppe och vände och jag var den enda på läktaren som skrek högt på Stockholms Stadion när Göran E Karlsson målade mot Djurgården 1981.

Jag har jobbat i Åtvidaberg 11 år och haft en elev som ville ha ledigt dagen före match mot Hammarby i allsvenska reservlagsserien. "Vinner vi matchen så vinner vi serien". Jag såg mina elever möta ett lag från högstadiet med Tomas Olsson och Kristian Bergström. "OK. De var bra men vi är bättre än de var. Vi är inte sämre än någon annan". Jag är en av många som verkligen vet vad fotbollskultur betyder.

Det är inte ståpäls på ståplats som får mina skjortärmar att vidgas, när Haris Radinac i matchens nittionde minut trycker in bollen. Det är taggtråd!

En del försöker köpa sig till framgångar. Lånar ut spelare, som inte duger, till lag i lägre divisioner. Lånar tillbaka när fullblodsproffsen inte duger.

"Ihopköp FF" satsar, spekulerar, investerar, ramlar ur...
En del har taskig ekonomi och bildar bolag för att undvika konkurs. Bygger superarenor för att gömma skitspelet där nere på gräset...

En del värvar lokalt och spelar sig till framgångar.

Klassiska Åtvidaberg!
Klassisk betyder mönstergill, av bestående värde, ypperlig.
Åtvidaberg betyder fotboll.

Välkomna tillbaka till framtiden Åtvid!