En evighetsmaskin är inte möjlig att tillverka eftersom energilagen bygger på att energi inte kan framställas - bara omvandlas. Man måste alltså alltid tillföra energi - annars stannar "maskinen" när energikällan är tömd...
Jag omges av många människor och en del är som jag - positiva. Väldigt positiva.
En del är negativa. Mycket negativa. Bakåtsträvare - eller som jag skrev på min gamla blogg - den som bara var en dagbok för bloggade gjorde man inte förr - avvaktare skrev jag . (kolla http://nisse.wattnet.se/nikar/ear.htm) Det handlade om personer som inte vill ta åt sig av den nya tekniken. Ja den är ju gammal nu, idag, men då, när jag skrev om nya metoder om hur man bereder mammut - skinn så bara garvade omgivningen...
Igår var jag på ett seminarium och då jag satt där och lyssnade om energianvändning kom jag att tänka på en broschyr från Siemens som jag fick på posten i måndags. Det handlade om smarta frekvensomformare som då motorn bromsar återför strömmen till nätet. I vårt land får man inte betalt av att hjälpa till på detta vis men om någon återför energi så slipper ju någon annan tillföra densamma. Energilagen gäller ju överallt...
Men om jag har en energisk positiv idé och någon negativ "jävel" slår ner på denna och spyr galla över mina positiva tankar så borde ju dessa - enligt energilagen - medföra att min energi ökar? Liksom återställa balansen. Eller?
Nej vad som händer är att denna negativa respons tar kraft från mig. Jag får lägga mer energi till att försvara mina idéer och resultatet blir att jag bromsas upp.
Resultatet blir att båda - jag och min "antagonist" går liksom neråt rent energimässigt. Nollinjen förskjutes - neråt.
Frågan som jag brottas med är således..
Vart tar denna energi vägen...???
Tidstjuvar har man hört talas om. Sådana som gör att tiden går fortare när man har roligt.
Men var finns energitjuvarna? Var är min energi?
Smart el handlade seminariet om. Smarta hus som styrs automatiskt beroende på tillgången och priset för stunden.
Något är fel. Smart el? Snart fel...
Jag tror att det är avvaktarna
som snor min energi...
onsdag 29 september 2010
torsdag 16 september 2010
Den som lever får el...
"Det är ju självmord att inte satsa", sa min rektor. De hade haft ett möte inom Västerviks Framåt och han hade berättat för de andra om min idé. Vi vill starta upp en energiutbildning.
Inte vilken som helst. Det ska bli den bästa. Vi ska göra egen el. Fin-el...
Jag har jobbat med detta projekt sedan 2 år men lagt det åt sidan då och då för omvärlden är inte mogen. Jag har svårt att få acceptans. Orsaken är att folk inte begriper. El är för dem något som bara finns och att den tillverkas just nu och i princip inte går att lagras det behöver man inte veta när man trycker på knappen för att tända lyset. Strömmen ligger där "latent" och elektronerna börjar flyta så fort man sluter strömbrytaren. Med ljusets hastighet...
Att göra egen el är inget svårt. Du har väl sett en dynamo på en cykel. Eller en solcell som laddar batterierna under dagen så att dina lampor i trädgården kan lysa då det är mörkt. Du vet väl att man kan ladda batterier.
Vi har inte för avsikt att koka vatten och med hjälp av en ångturbin driva runt en generator. Vi ska inte bygga ett kärnkraftverk.
Vi ska inte använda en forsande ström som via en turbin driver en generator. Vi har inget vattenfall i närheten av skolan.
Vi ska inte utnyttja vågorna på Lucernafjärden eller det obefintliga tidvattnet för att fabricera el. Vi ska utnyttja vindarna. Vänstervindar som hjälper oss att arbeta gemensamt mot ett givet mål...
Om det är något man är bra på ska man säga detta. Och jag är bra på att säga att jag är bra. Bra på att komma på...
Jag är även bra på utbildning. Det beror nog på att jag är så van vid detta. Vanans makt. Jag vet vad jag kan och vet jag inte så tar jag reda på varför, hur etc. Jag kommer ihåg hur jag själv gjorde och så berättar jag för andra hur man gör. Jag berättar grunderna och entusiasmerar och letar efter vägar för att få andra att leta själva.
Den bästa kunskapen är att veta vad man kan. För att lära sig det man inte kan, så behöver man en knuff. Någon som hjälper en på spåret. Jag är en sådan. En knuffande individutvecklare full av idéer...
Min idé bygger på att ha ett vindkraftverk vid vår skolas idrottsplan. Ett vertikalt sådant. Som börjar att generera ström vid låga vindhastigheter. Som är tyst. Inget susande ljud. Ser ut som en torkvinda med hängande flygplansvingar. I foten sitter generatorn. Den har en stor diameter och därför uppstår en hög hastighet. Som att sätta en dynamo på en 28tums herrcykel och låta hjulet gå ett varv. Samma dynamo på en barncykel och snurra hjulet ett varv. Det stora hjulet genererar mera ström. Cykellyset kommer att lysa starkare.
Min idé bygger på att fånga ljuset. Jag vill ha en smart solfångare. Den ser ut som ett avlångt dike och är gjord av reflekterande plåt. När solljuset skiner mot denna studsar strålarna och koncentrerar sig mot en lång list full av fotoceller. På så vis kan man få ut 10ggr mera ström än att bara lysa direkt mot solcellerna. Listen med solceller blir varm och därför måste den kylas. Därför får man varmvatten på köpet.
Min idé bygger på att ackumulera energin i form av varmvatten och elektrisk ström. Jag vill ladda batterier. Jag vill driva värmepumpar med hjälp av elenergin. Jag vill använda det uppvärmda vattnet som lagras i tankar att värma ett växthus. På skolgården. Där man odlar fysalis och tomater. Jag vill vattna och göda dessa växter med vatten från ett akvarium fullt med abborrar. Ett akvarium som vatten syresätts med hjälp av el. Ett akvarium som får ett tillskott av ett vatten som via växterna har filtrerats. Ett vatten som kyls och värms med hjälp av energin som man fått fram med hjälp av sol och vind.
Sedan när solen lyst klart och vinden blåst färdigt , tomaterna är röda och fysalisen gul, och fiskarna växt sig stora - så ska jag ta upp en abborre. Filea den, göra en sallad och steka min fisk med hjälp av egen el. Energin som blir över ska jag ge bort. Till de som fryser eller svettas. Fin-el.
Ge bort till de som inte ville vara med och skörda frukten av ett utvecklande arbete...
Varför berättar jag detta? Jo för att visa att vi i skolan vet vad vi håller på med. Man kan ha skoj och bygga pilkastarautomater. För att symbolisera att man ska sträva mot ett givet mål.
Man kan uppfinna fyrkantiga hjul men man ska också tänka på att de bör kunna rulla.
Idén är min - men jag delar med mig. På arbetet för att förverkliga och äran när det är klart.
I skolan finns elever. Det är för deras skull jag är där. Igår läste jag en berättelse där en elev presenterar sig själv. "Jag heter Max och jag är smart", började han. Sådana elever finns. Full av självförtroende och självinsikt. För han är smart. Har det lätt för sig. Fattar med en gång.
På en yrkesinriktad utbildning finns många smarta grabbar och tjejer. De har valt denna väg för att kunna gå vidare mot både ett yrke och vidare studier. Det finns vissa som inte är så framåt men då knuffar jag på och de andra på dem. Utvecklar dem.
Nästa år ska vi starta El och Energiprogrammet. Det ska bli den bästa gymnasieutbildningen i landet. I världen. Jag, mina jobbarkompisar och alla våra elever ska visa att motsatsen till självmord...
är att födas.
Inte vilken som helst. Det ska bli den bästa. Vi ska göra egen el. Fin-el...
Jag har jobbat med detta projekt sedan 2 år men lagt det åt sidan då och då för omvärlden är inte mogen. Jag har svårt att få acceptans. Orsaken är att folk inte begriper. El är för dem något som bara finns och att den tillverkas just nu och i princip inte går att lagras det behöver man inte veta när man trycker på knappen för att tända lyset. Strömmen ligger där "latent" och elektronerna börjar flyta så fort man sluter strömbrytaren. Med ljusets hastighet...
Att göra egen el är inget svårt. Du har väl sett en dynamo på en cykel. Eller en solcell som laddar batterierna under dagen så att dina lampor i trädgården kan lysa då det är mörkt. Du vet väl att man kan ladda batterier.
Vi har inte för avsikt att koka vatten och med hjälp av en ångturbin driva runt en generator. Vi ska inte bygga ett kärnkraftverk.
Vi ska inte använda en forsande ström som via en turbin driver en generator. Vi har inget vattenfall i närheten av skolan.
Vi ska inte utnyttja vågorna på Lucernafjärden eller det obefintliga tidvattnet för att fabricera el. Vi ska utnyttja vindarna. Vänstervindar som hjälper oss att arbeta gemensamt mot ett givet mål...
Om det är något man är bra på ska man säga detta. Och jag är bra på att säga att jag är bra. Bra på att komma på...
Jag är även bra på utbildning. Det beror nog på att jag är så van vid detta. Vanans makt. Jag vet vad jag kan och vet jag inte så tar jag reda på varför, hur etc. Jag kommer ihåg hur jag själv gjorde och så berättar jag för andra hur man gör. Jag berättar grunderna och entusiasmerar och letar efter vägar för att få andra att leta själva.
Den bästa kunskapen är att veta vad man kan. För att lära sig det man inte kan, så behöver man en knuff. Någon som hjälper en på spåret. Jag är en sådan. En knuffande individutvecklare full av idéer...
Min idé bygger på att ha ett vindkraftverk vid vår skolas idrottsplan. Ett vertikalt sådant. Som börjar att generera ström vid låga vindhastigheter. Som är tyst. Inget susande ljud. Ser ut som en torkvinda med hängande flygplansvingar. I foten sitter generatorn. Den har en stor diameter och därför uppstår en hög hastighet. Som att sätta en dynamo på en 28tums herrcykel och låta hjulet gå ett varv. Samma dynamo på en barncykel och snurra hjulet ett varv. Det stora hjulet genererar mera ström. Cykellyset kommer att lysa starkare.
Min idé bygger på att fånga ljuset. Jag vill ha en smart solfångare. Den ser ut som ett avlångt dike och är gjord av reflekterande plåt. När solljuset skiner mot denna studsar strålarna och koncentrerar sig mot en lång list full av fotoceller. På så vis kan man få ut 10ggr mera ström än att bara lysa direkt mot solcellerna. Listen med solceller blir varm och därför måste den kylas. Därför får man varmvatten på köpet.
Min idé bygger på att ackumulera energin i form av varmvatten och elektrisk ström. Jag vill ladda batterier. Jag vill driva värmepumpar med hjälp av elenergin. Jag vill använda det uppvärmda vattnet som lagras i tankar att värma ett växthus. På skolgården. Där man odlar fysalis och tomater. Jag vill vattna och göda dessa växter med vatten från ett akvarium fullt med abborrar. Ett akvarium som vatten syresätts med hjälp av el. Ett akvarium som får ett tillskott av ett vatten som via växterna har filtrerats. Ett vatten som kyls och värms med hjälp av energin som man fått fram med hjälp av sol och vind.
Sedan när solen lyst klart och vinden blåst färdigt , tomaterna är röda och fysalisen gul, och fiskarna växt sig stora - så ska jag ta upp en abborre. Filea den, göra en sallad och steka min fisk med hjälp av egen el. Energin som blir över ska jag ge bort. Till de som fryser eller svettas. Fin-el.
Ge bort till de som inte ville vara med och skörda frukten av ett utvecklande arbete...
Varför berättar jag detta? Jo för att visa att vi i skolan vet vad vi håller på med. Man kan ha skoj och bygga pilkastarautomater. För att symbolisera att man ska sträva mot ett givet mål.
Man kan uppfinna fyrkantiga hjul men man ska också tänka på att de bör kunna rulla.
Idén är min - men jag delar med mig. På arbetet för att förverkliga och äran när det är klart.
I skolan finns elever. Det är för deras skull jag är där. Igår läste jag en berättelse där en elev presenterar sig själv. "Jag heter Max och jag är smart", började han. Sådana elever finns. Full av självförtroende och självinsikt. För han är smart. Har det lätt för sig. Fattar med en gång.
På en yrkesinriktad utbildning finns många smarta grabbar och tjejer. De har valt denna väg för att kunna gå vidare mot både ett yrke och vidare studier. Det finns vissa som inte är så framåt men då knuffar jag på och de andra på dem. Utvecklar dem.
Nästa år ska vi starta El och Energiprogrammet. Det ska bli den bästa gymnasieutbildningen i landet. I världen. Jag, mina jobbarkompisar och alla våra elever ska visa att motsatsen till självmord...
är att födas.
onsdag 15 september 2010
Vad tuggar jag om...
Efter jag tagit en tugga så kollar jag. En egenhet som jag har sedan jag var i Lettland för lite mer än 10 år sedan.
Nu vill Kim att jag kommer tillbaka. Stackars mig...
Jag ska undervisa två grabbar, förmodligen två exryssar som kan förstå engelska men har svårt att hitta orden. Men vi får kommunicera via tekniken.
Vi kom från Litauen och hade inte ätit oss mätta under en hel vecka och dessutom var vi skitiga för något varmvatten fanns inte. Ingnalina – Tjernobyls tvilling – var fortfarande i drift då, men all ström som producerades gick österut över gränsen och befolkningen i Vilnius fick frysa...
Här kan vi äta sa jag. Det fanns hamburgare på menyn och vi beställde in 8 stycken plus "Coca-Cola"och en "local beer" till mig. Alltihopa kostade nästan 100 kronor. Bara 100 kronor. Så jäkla billigt. Vill minnas att mynten var silver med en inre del av "guld" med en kossa på. Jag betalade med en sedel och fick 2 kopengar tillbaka...
När maten kom in så kastade sig de andra över varsin burgare och jag tog en klunk av min öl. Efter en stund tog jag första tuggan och det smakade sådär. Lite torrt kanske. Det var då, av en ren tillfällighet, som jag såg en liten svålbit. Ja liten och liten. Typ 3 ggr 3 cm. Jag såg dessutom ett strå på den. Ett svinragg. Jag lade ner min burgare och sa: "Kolla här grabbar" – och så lyfte jag upp den lilla svålbiten med hjälp av stråt. Billigt är namnet...
Man betalar för vad det är värt.
När jag sökte jobb på skolan så ringde gymnasiechefen och sa att de ville anställa mig men undrade också hur mycket jag ville ha i lön. Han ville ta det via telefon men jag sa att jag kommer in, det tar bara en kvart. På chefens kontor så sa jag att jag hade varit utomlands och tjänat omkring 40 papp skattefritt och att jag förstod att detta kunde jag ju inte få. På kvällarna när jag inte hade något att göra så gick jag ut och handlade, berättade jag för honom. Jag gjorde det till en sport att pruta – fast jag egentligen inte behövde för kläderna var så billiga och jag tjänade så mycket.
"Men", sa jag, "jag är inga byxor så mig kan du inte förhandla med".
"Du vet vad andra tjänar", fortsatte jag, "men jag är ingen annan. Du vet vad jag kan och vad du kan få ut av mig. Ge mig det du tycker jag förtjänar, det du tycker jag är värd. Föreslå en lön och om den är tillräcklig så börjar jag".
"Men du får bara en chans. Om summan är för låg så får du leta efter någon annan". För jag är ingen slav, tänkte jag.
Han blev helt ställd. Tror aldrig att han varit i en likande situation förut. Efter lite svamlande om 13.000 för fritidsledareassistenter och 30.000 för lektorer så avrbröt jag honom och sa; "att jag är ingen fritidsledareassistent. Jag är en individutvecklare och jag vet mitt värde". Take it or leave it, tänkte jag och reste mig upp.
Då gav han mig ett bud som jag accepterade.
Han var nöjd och jag var nöjd. Vi tog i hand och jag sa att du kommer att få se att du fått mig billigt. Men att jag var nöjd för summan låg över den som jag hade i huvudet...
Man får vad man förtjänar...
Men samtidigt så vet jag – nu på mitt sjätte anställningsår – att många av mina arbetskamrater inte jobbar särskilt hårt och tjänar ändå mera än vad jag gör. Snart tjänar jag som en lektor men är ju fortfarande en individutvecklare...
I Bhopal fann jag en sådan där tuktuk utanför hotellet. 100 Rupies erbjöd jag en föraren och han blev jätteglad. Han skjutsade ner mig till stan där jag skulle shoppa kostymer och andra billiga kläder. Under tiden jag var inne i affärer och provade så väntade min chaufför och kunde använda en del av de 16 kronor jag gav honom till att tanka moppen och äta lite.
Inne i affärerna höjde de priserna eftersom jag inte var en Indier. Dagen efter fick jag höra detta att det var andra priser för locals än för oss "turister". "Du skulle ha låtit mig vara med", sa en av lärarna. "Då hade du bara behövt betala hälften". Men jag tyckte att det var OK med 250 kr för en figuranpassad kostym. Jag köpte ju så mycket så att det blev att betala för övervikt på flyget när jag skulle hem till Sverige.
Jag tycker detta är rättvist. Jag hade det ju bättre därför skulle jag betala mera. Jag hade ju pengar. Det är ärligt.
En dag glömde jag min mobil i en bil. Nästa dag berättade jag detta och efter ett par timmar så kom det en kille med den. Han vägrade att ta emot en hittelön. Han ville bara vara ärlig.
Tänk om det kunde vara så i Sverige. Man går in på Konsum och handlar och de ser att jag har slips och vet att jag jobbar på en skola och vet att jag har fått vad jag förtjänar. Då höjer de priset. Det tycker jag skulle vara OK.
Om – det gällde alla. Så är det inte nu. En del skor sig på andra och de är de som har pengar som gör det. Jag skulle vilja ha ett system där de som har hög inkomst betalar in en större del av sin inkomst till en slags organisation som sedan använder dessa pengar till de som inte tjänar så mycket.
Jag skulle vilja ha en organisation som ser till att de som inte har ett arbete får ett slags bidrag som gör att de har råda att gå till Konsum och handla och då ska kassörskan säga att du behöver inte betala så mycket för du tjänar ju ingenting för du har ju inget jobb...
Jag var och handlade en kompressor en dag när jag jobbade i Förenade Arabemiraten, och den kostade – efter jag prutat förstås – 500 Dhs, vilket är ungefär 1000 kronor. Då frågade gubben, en Indier, vad jag ville att det skulle stå på kvittot, (som min chef ville ha).
"500 Dhs is OK", sa jag. "I can make it to 700 Dhs", sa han. "In that case you pay me 600, only", svarade han. Då skulle både han och jag tjäna på det hela. Commission system kallas det. De har ingen skatt i UAE och behöver inte redovisa försäljningen till någon myndighet. Det enda de hade var ett block där de gjorde ett streck i den vänstra kolumnen och då det var lika många som i den högra så var det tomt på hyllan.
Jag tänkte på detta när jag var tillbaka till Sverige. Man går till Konsum och hon i kassan säger att det kostar 500 kronor men hon kan tänka sig att ge mig mitt kvitto plus en annan kunds kvitto på 200 kronor och så kan jag gå hem och säga att det kostade 700 – om hon fick 100 kronor lite under kassan sådär...
Ju mer man handlar för desto större summa på det andra kvittot. Desto högre förtjänst för köpare och säljare...
Men det går ju inte. Inte i Sverige. Det skulle se ut det. Tänk er en organisation som låter en del betala olika för olika saker. Tjänar olika men gör samma saker. Låter en del få kvitton som de inte borde ha och utnyttjar detta för att en del ska tjäna på det. Som att inte göra jobbet själv, t.ex. att gräva upp runt huset och sedan ta bort en del av kostnaden och låta någon annan betala detta – som kanske inte ens har ett hus. Ja de kanske inte ens har ett jobb.
Det är ju lika dumt som att säga att de som jobbar och tjänar mycket ska betala mindre skatt så att de får mera pengar i fickan.Och de som inte har ett arbete – kanske jobbat färdigt – inte får denna sänkning av skatten för att de behöver ju inte så mycket pengar för de behöver ju ingen bil för att ta sig till jobbet.
Det är ju lika dumt som att säga att en Indier i Indien är ärlig men en Indier som jobbar i Dubai är oärlig. Det är ju systemet som är fel...
Det som vi betalar i skatt ska räcka till många. Till de som är sjuka. Till de som inte fått en rättvis chans till en utbildning som leder till ett arbete. Till de som byggt upp vår välfärd.
Alla pengar ska räcka till alla. Utan undantag.
Det är ett rättvist system.
Man ska inte ta någon annans kaka. Äta upp den och sälja informationen om att den smakade bra.
Man ska be att få en kaka. Ta en tugga och om man inte är nöjd så ska man inte klaga utan lugnt och sansat säga åt sina vänner...
att denna kaka är inte bra...
Den måste göras bättre...
tisdag 14 september 2010
Får det inte att gå ihop...
Kom hem till huset och möttes av oRut. Det är som en iPod men en skattesubventionerad sådan.
RUT, skrek jag och trots dammet så ekade det. Soft.
Hon fanns inte. Inte i mitt hus. Och kommer aldrig att finnas där. Hellre damm än en okänd dam...
Läste i Expressen att det största av allt man vill ha, den käraste ägodelen är en plastbit som man lyssna på musik med eller titta på film - på. En iPod. En Brittisk undersökning. Tokiga britter. Har det inte hört talas om vänner? Har de inte hört talas om god mat? (Nej det var en dum fråga). Har de inte hört talas om upplevelser? Nej det var prylar man frågade om. Inte människor eller tjänster...
Jag skrek RUT, som sagt var och ingen svarade. RUT betyder kanske Ropa Utan Tro - på att någon ska svara. RUT hade inte städat där hemma. För jag har inget behov och om jag hade så skulle jag faan i mig inte släppa in någon att ta upp skiten efter mig. Och låta någon annan betala. För jag får det inte att gå ihop...
För det är så det funkar med avdrag. Kan man dra av skatt så kommer det in mindre pengar till staten och det är ju dessa pengar som ska betala allt. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Jag har jobbarkompisar som, tvärtemot mig, köpt hus i områden där husen har ökat i värde. Detta i sin tur beror på efterfrågan. Antag att jag köper ett hus för 500.000 och bor där ett par år. Alla mina grannar är trevliga och området är trevligt. Det finns arbeten i närheten och en sjö som man kan se som ingen annan kan se. Sedan dör någon eller skiljer sig eller vill bo i lägenhet, och deras hus blir till salu.
Många vill bo där och många köpare höjer priset. Den som ger mest får huset. Åh faaan. Nu kostade grannens hus 700.000 och han har ju inte alls lika fin tomt som vår och han har ju ingen altan. Man låter någon värdera huset. Hmm. Hus på den här gatan kostar omkring 700.000 och ert hus är inte i sämre skick. Man går till banken och tar ett lån och använder husets värde som säkerhet. Man köper en bil för pengarna. Bilar måste tillverkas och någon får ett jobb och har råda att köpa ett hus. Kanske grannens...
Så håller det på. Man får en ränta som motsvarar pengars framtida värde men det enda som banken vill ha är en gardering på att de får tillbaka sina pengar. För de får de. De står först i kön. Alltid. De äger ju huset. Egentligen. Fast det är du som betalar fastighetsskatten. Jag får det inte att gå ihop...
Och om inte banken får det att gå ihop så kommer staten in och hjälper banken. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Mina jobbarkompisar har investerat i en fastighet när jag bara har köpt ett hus för att bo i. Jag funderar på att ge mina grannar på gatan ett par tusen för att de ska sätta ut sina hus på annons och begära typ 1,5 miljoner... Oj, säger köparna. De presumtiva jägarna på investeringobekt. Oj, I Edsbruk går fastighetspriserna upp. Oj, där finns ett hus för endast 680.000. Med större altan. Vilket klipp! Vilken investering! De pengarna får jag igen. Med råge. Alla andra hus är ju "värda" det dubbla...
När man lånar får man betala ränta och en del av denna kan man dra av. Stort lån innebär ju ett högre räntebelopp och detta innebär en högre summa - som man kan dra av. Ju mer man kan dra av desto mindre får staten och det är ju dessa pengar som ska betala allt. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Sedan - när alla köpt sina bilar så behöver man tillverka flera bilar, och flera, (arbetare), på Volvo måste börja att jobba för att motsvara den förväntade efterfrågan, och då blir tillverkningen lönsam, och Volvo-aktien går upp, och de som äger Volvo-aktier tjänar på att aktiens värde går upp, och de, (aktieägarna), tar ett lån med aktien som säkerhet och...
Folks tro på förväntad lycklig framtid skapar en lycklig framtid. Eller? Har jag fel...
Om man har ett arbete så får man betala skatt på pengar man tjänar. Ju mer man tjänar desto högre summa ska man betala in till staten. Ju flera som arbetar desto mera pengar till staten. Men - ju mera man tjänar desto större skatteavdrag. Jag får det inte att gå ihop...
Om Kalle tjänar 15.000 och Bosse 15.000 varje månad så betalar de tillsammans - låt säga - 12.000 till staten. Men om Nisse tjänar 30.000 så betalar han 10.000 till staten. Jag får det inte att gå ihop...
Jobbskatteavdrag är nog bra om man bor i ett hus som ökar i värde, för att en bekant som jobbar på Volvo köper grannens hus för mer än det är värt, vilket i sin tur gör att den som bor i ett annat hus, vars huspris ökar, därmed tar ett lån med husets nya värde som säkerhet, och köper aktier i Volvo och undviker därmed att betala skatt för värdeökningen på aktien - i och med att han utnyttjat möjligheten att sänka sin skatt genom att ropa på RUT...
Jag får det inte att gå ihop.
Vem betalar. Vi? Staten?
Det är ju samma sak...
Men vem betalar?
Jag? Du? När?
.
RUT, skrek jag och trots dammet så ekade det. Soft.
Hon fanns inte. Inte i mitt hus. Och kommer aldrig att finnas där. Hellre damm än en okänd dam...
Läste i Expressen att det största av allt man vill ha, den käraste ägodelen är en plastbit som man lyssna på musik med eller titta på film - på. En iPod. En Brittisk undersökning. Tokiga britter. Har det inte hört talas om vänner? Har de inte hört talas om god mat? (Nej det var en dum fråga). Har de inte hört talas om upplevelser? Nej det var prylar man frågade om. Inte människor eller tjänster...
Jag skrek RUT, som sagt var och ingen svarade. RUT betyder kanske Ropa Utan Tro - på att någon ska svara. RUT hade inte städat där hemma. För jag har inget behov och om jag hade så skulle jag faan i mig inte släppa in någon att ta upp skiten efter mig. Och låta någon annan betala. För jag får det inte att gå ihop...
För det är så det funkar med avdrag. Kan man dra av skatt så kommer det in mindre pengar till staten och det är ju dessa pengar som ska betala allt. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Jag har jobbarkompisar som, tvärtemot mig, köpt hus i områden där husen har ökat i värde. Detta i sin tur beror på efterfrågan. Antag att jag köper ett hus för 500.000 och bor där ett par år. Alla mina grannar är trevliga och området är trevligt. Det finns arbeten i närheten och en sjö som man kan se som ingen annan kan se. Sedan dör någon eller skiljer sig eller vill bo i lägenhet, och deras hus blir till salu.
Många vill bo där och många köpare höjer priset. Den som ger mest får huset. Åh faaan. Nu kostade grannens hus 700.000 och han har ju inte alls lika fin tomt som vår och han har ju ingen altan. Man låter någon värdera huset. Hmm. Hus på den här gatan kostar omkring 700.000 och ert hus är inte i sämre skick. Man går till banken och tar ett lån och använder husets värde som säkerhet. Man köper en bil för pengarna. Bilar måste tillverkas och någon får ett jobb och har råda att köpa ett hus. Kanske grannens...
Så håller det på. Man får en ränta som motsvarar pengars framtida värde men det enda som banken vill ha är en gardering på att de får tillbaka sina pengar. För de får de. De står först i kön. Alltid. De äger ju huset. Egentligen. Fast det är du som betalar fastighetsskatten. Jag får det inte att gå ihop...
Och om inte banken får det att gå ihop så kommer staten in och hjälper banken. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Mina jobbarkompisar har investerat i en fastighet när jag bara har köpt ett hus för att bo i. Jag funderar på att ge mina grannar på gatan ett par tusen för att de ska sätta ut sina hus på annons och begära typ 1,5 miljoner... Oj, säger köparna. De presumtiva jägarna på investeringobekt. Oj, I Edsbruk går fastighetspriserna upp. Oj, där finns ett hus för endast 680.000. Med större altan. Vilket klipp! Vilken investering! De pengarna får jag igen. Med råge. Alla andra hus är ju "värda" det dubbla...
När man lånar får man betala ränta och en del av denna kan man dra av. Stort lån innebär ju ett högre räntebelopp och detta innebär en högre summa - som man kan dra av. Ju mer man kan dra av desto mindre får staten och det är ju dessa pengar som ska betala allt. Eller? Jag får det inte att gå ihop...
Sedan - när alla köpt sina bilar så behöver man tillverka flera bilar, och flera, (arbetare), på Volvo måste börja att jobba för att motsvara den förväntade efterfrågan, och då blir tillverkningen lönsam, och Volvo-aktien går upp, och de som äger Volvo-aktier tjänar på att aktiens värde går upp, och de, (aktieägarna), tar ett lån med aktien som säkerhet och...
Folks tro på förväntad lycklig framtid skapar en lycklig framtid. Eller? Har jag fel...
Om man har ett arbete så får man betala skatt på pengar man tjänar. Ju mer man tjänar desto högre summa ska man betala in till staten. Ju flera som arbetar desto mera pengar till staten. Men - ju mera man tjänar desto större skatteavdrag. Jag får det inte att gå ihop...
Om Kalle tjänar 15.000 och Bosse 15.000 varje månad så betalar de tillsammans - låt säga - 12.000 till staten. Men om Nisse tjänar 30.000 så betalar han 10.000 till staten. Jag får det inte att gå ihop...
Jobbskatteavdrag är nog bra om man bor i ett hus som ökar i värde, för att en bekant som jobbar på Volvo köper grannens hus för mer än det är värt, vilket i sin tur gör att den som bor i ett annat hus, vars huspris ökar, därmed tar ett lån med husets nya värde som säkerhet, och köper aktier i Volvo och undviker därmed att betala skatt för värdeökningen på aktien - i och med att han utnyttjat möjligheten att sänka sin skatt genom att ropa på RUT...
Jag får det inte att gå ihop.
Vem betalar. Vi? Staten?
Det är ju samma sak...
Men vem betalar?
Jag? Du? När?
.
måndag 13 september 2010
Vad jag fick allt ifrån...
Mitt liv har varit rikt och innehållsrikt. Jag har växt upp i en trygg miljö utan materiellt överflöd men vet inte med mig att jag någonsin saknat något. Jag har varit omgiven av varma personer som värnat om att jag och andra ska ha det och få det bra. Under min resa från barndom till nutid har jag har upplevt mycket. Jag har vidgat mina vyer och träffat många människor från olika kulturer och med olika religiösa åsikter.
Livet - min barndom, min uppväxt, mina perioder då jag utbildat mig, mina arbeten, människor jag mött - har format mina åsikter och värderingar.
Jag vet vad som är mer rätt än fel. Enligt mig.
Åsiktsfriheten är grundlagsskyddad. Jag får tycka vad jag vill. Nu ska jag utnyttja det. Jag ska berätta för er hur ni ska rösta. Så det inte blir fel...
Jag mår dåligt av att se att andra lever i misär. Veta att de inte äter sig mätta, inte har någonstans att bo eller saknar arbete. Jag tror inte de har valt själva. Omständigheter har drivit dem dit. Brist på support från föräldrar. Brist på användbar utbildning. Skälen kan vara många. Men det är inte deras fel.
Det värsta jag sett är inte de skitiga fattiga barnen i Tibet. Inte barnen i favellan utanför Sao Paulo. Inte de snaggade hostande småbarnen i Vilnius. Det värsta jag sett är tiggaren som låg på marken utanför Taj Mahal.
Jag satt bak i min hyrda rickshaw och blev avsläppt ett par hundra meter ifrån entrén till denna fantastiska byggnad. Bredvid vägen låg en gammal man. Inga ben och endast en arm och det var denna han sträckte fram emot mig. Jag grävde inte i fickorna. Jag skänker aldrig något till tiggare. Jag betalar skatt och en stor del av min skatt går till behövande. Jag tänkte: Vem har skjutsat hit honom? Vem ger honom mat så han orkar överleva för att kunna tigga en dag till. Detta skulle aldrig kunna hända i Sverige tänkte jag. I vårt land är alla lika mycket värda. Eller?
Jag har inte följt om vad som hände med de dementa som fängslades. Jag har inte följt om varför ingen bröt sig in när tanten inte öppnade. För det var ju inte i Sverige. Eller?
Hennes liv har varit rikt och innehållsrikt. Hon har växt upp i en trygg miljö utan materiellt överflöd men vet inte med sig att hon någonsin saknat något. Hon har varit omgiven av varma personer som värnat om att hon och andra ska ha det och få det bra. Under hennes resa från barndom till nutid har hon har upplevt mycket. Hon har vidgat sina vyer och träffat många människor från olika kulturer och med olika religiösa åsikter.
Livet - hennes barndom, hennes uppväxt, hennes perioder då hon utbildat sig, hennes arbeten, människor hon mött - har format hennes åsikter och värderingar.
Hon vet vad som är mer rätt än fel. Enligt mig.
Livet - min barndom, min uppväxt, mina perioder då jag utbildat mig, mina arbeten, människor jag mött - har format mina åsikter och värderingar.
Jag vet vad som är mer rätt än fel. Enligt mig.
Åsiktsfriheten är grundlagsskyddad. Jag får tycka vad jag vill. Nu ska jag utnyttja det. Jag ska berätta för er hur ni ska rösta. Så det inte blir fel...
Jag mår dåligt av att se att andra lever i misär. Veta att de inte äter sig mätta, inte har någonstans att bo eller saknar arbete. Jag tror inte de har valt själva. Omständigheter har drivit dem dit. Brist på support från föräldrar. Brist på användbar utbildning. Skälen kan vara många. Men det är inte deras fel.
Det värsta jag sett är inte de skitiga fattiga barnen i Tibet. Inte barnen i favellan utanför Sao Paulo. Inte de snaggade hostande småbarnen i Vilnius. Det värsta jag sett är tiggaren som låg på marken utanför Taj Mahal.
Jag satt bak i min hyrda rickshaw och blev avsläppt ett par hundra meter ifrån entrén till denna fantastiska byggnad. Bredvid vägen låg en gammal man. Inga ben och endast en arm och det var denna han sträckte fram emot mig. Jag grävde inte i fickorna. Jag skänker aldrig något till tiggare. Jag betalar skatt och en stor del av min skatt går till behövande. Jag tänkte: Vem har skjutsat hit honom? Vem ger honom mat så han orkar överleva för att kunna tigga en dag till. Detta skulle aldrig kunna hända i Sverige tänkte jag. I vårt land är alla lika mycket värda. Eller?
Jag har inte följt om vad som hände med de dementa som fängslades. Jag har inte följt om varför ingen bröt sig in när tanten inte öppnade. För det var ju inte i Sverige. Eller?
I mitt land är sjukvården bra. Ja bättre än så. När jag jobbade i UAE så var jag försäkrad. Man blev undersökt från topp till tå, ja t.om. HIV-testad. När man bedömdes frisk så fick man ett plastkort. Detta skulle man ha om man blev sjuk.
En dag blev en kollega sjuk. Det var tarmvred men på sjukhuset blev han sjukare. Blev infekterad. Mådde mycket sämre. Andra jobbarkompisar besökte honom och sa att de ville ha ett annat kort. Ett som gav oss access till ett sjukhus med högre standard. Jag trodde inte mina öron. Jag sa att jag ville inte ha högre standard. Jag ville ha den högsta. Min chef undrade då, lite spydigt, om det dög med svensk standard. Just precis, sa jag. Högsta standard vill jag ha, dvs Svensk standard.
I mitt land är sjukvården finansierad med hjälp av skatter, berättade jag. Det finns privat sjukvård och man kan köpa sig före i kön. Men om man inte har pengar så kommer man förr eller senare att få förstklassig vård. Man kommer inte att bli sjukare...
Jag jobbar med utbildning. Jag har sett skolor i många länder. Skolor som finansieras av privata aktörer där man har ett vinstintresse. Skolor med undermålig utrustning men med ambitiösa elever. Skolor med förstklassig utrustning men med elever som inte bryr sig. Jag har sett unga elever mogna och växa och blivit något. Utan support hemifrån. Utan pengar. De har använt våra skattepengar på ett bra sätt. De har gått vidare och tillfört något till det samhälle som fostrat dem till att hjälpa till.
I Sverige finns privata skolor där man kan köpa sig en plats. Bo på internat och bli undervisad av de bästa lärarna. Men det är inga yrkesskolor. Denna utbildning är alltför dyr att anordna och det är svårt att gå med vinst så det finns inget intresse. Sedan finns det friskolor som bedrives i rent vinstintresse. Någon använder barn och ungdomar för att äta sig mer än mätt. Utan insyn...
Inom idrottslivet finns en folkrörelse. Förr fanns en klubb i varje by. Man spelade boll och alla kämpade för laget. Alla fick vara med. Jag var ledare i många år och jag rullade runt. Alla fick spela lika mycket. Om man inte platsade så berodde det på att man inte kämpade. Om man var skadad och kom tillbaka så fanns det en plats så snart man visade att man ville. Ingen lämnades utanför.
Inom arbetslivet finns en folkrörelse. Förr fanns en aktiv klubb på varje arbetsplats. Man kämpade för laget. Alla fick vara med. Jag var fackligt aktiv i många år och jag fick det att gå runt. Alla betydde något och tillsammans fick vi det bättre. Om någon inte platsade så fick man utbildning så man kunde avancera. Om man blev sjuk eller skadad så kunde ingen ta platsen. Man kunde alltid komma tillbaka för ingen fick lämnas utanför.
Jag har studerat en hel del. Lärt mig saker som man kan ha nytta av. Jag har satsat en stor del av mitt liv på att bli bra, mycket bra, inom automation. Som finns överallt. Nu och i framtiden. Framför allt framtiden.
Dörrar öppnar sig. Alt blir enklare. Allt blir bättre. Med automation. Människor behöver inte slita ut sig. Människor kan känna sig säkrare. Även djuren mår bättre. Det är varmt då det ska vara varmt och kallt när det ska vara kallt. Helt automatiskt. Frisk luft och rent vatten. Minimala utsläpp i luft och vatten. Saker och ting produceras optimalt till högsta kvalitet – automatiskt.
Handikappade blir hjälpta. Lönsamheten ökar och fler människor kan anställas i stället för att många friställs. Säkerhet. Hög tillförlitlighet. Hög standard. Hög kvalité. Sverige.
Jag har det bra. Äter gott. Bor bra. Är frisk. Har fått utbildat mig. Har ett arbete. Har barn. Har en familj. Har vänner. Som mår bra. Som jag bryr mig om. Är med i facket. Har alltid varit. Tillsammans är vi starka.
Jag förstår inte hur någon kan tänka så annorlunda. Jag undrar vad de varit med om. Den där tiggaren. Är det hans fel? Får han skylla sig själv? Det där med att "köpa" sig ett bättre kort mot sämre sjukvård. Vad händer de som inte har råda?
I skolan får en del sämre lärare. Sämre utrustning. Trots bidrag. Mellanhänder tar hand om vinsten. I vissa fabriker finns det sådana som tjänar sämre. Mår sämre. Trots vinster.
I vissa länder finns det vapen som användes för att försvara vinster. I vissa länder är det andra som lägger sig i och ser till att få sin del av den kaka som de inte förtjänar.
Jag förstår inte hur andra kan tänka annorlunda. Så annorlunda. Vill de se hur folk lider. Vill de ha en klyfta mellan de som haft tur att vara födda rika och de som haft oturen att födas. Vill de sparka på en som ligger? Så jävla cyniska. Så totalt utan empati. Stå där och vara överviktig och överbetald och prata om de bärande och de tärande...
Jag kommer med absolut största sannolikhet att rösta rött. Vänsterpartiet är det parti som närmast täcker mina värderingar. Jag förstår inte vilket liv de levt som tänker annorlunda...
Jag har en syster som jobbar politiskt. Precis som mig försöker hon förändra omvärlden.
Hennes liv har varit rikt och innehållsrikt. Hon har växt upp i en trygg miljö utan materiellt överflöd men vet inte med sig att hon någonsin saknat något. Hon har varit omgiven av varma personer som värnat om att hon och andra ska ha det och få det bra. Under hennes resa från barndom till nutid har hon har upplevt mycket. Hon har vidgat sina vyer och träffat många människor från olika kulturer och med olika religiösa åsikter.
Livet - hennes barndom, hennes uppväxt, hennes perioder då hon utbildat sig, hennes arbeten, människor hon mött - har format hennes åsikter och värderingar.
Hon vet vad som är mer rätt än fel. Enligt mig.
Någon var på fest en dag. Firade att allt var bra och det bjöds på både det ena och det andra. Mest det andra. Plötsligt klingade det i ett glas och en man reste sig upp. Alla tystnade då mannen harklade sig och sa:
"En får tacke!", och så satte han sig.
Det blev alldeles dödstyst och denne någon viskade till sin bordsgranne. "Vem var det där?".
Då log hon och sa:
"Det är bror min. Jag vet inte var han får allt ifrån"...
måndag 7 juni 2010
Att se vad andra inte ser...
Jag har varit borta ett tag. Varit på behandling på eget bevåg. Jag har gått med i AB. Anonyma Bloggare...
Missbrukare av ord och tid samlas lite då och då och så har vi pratat av oss. Det är ett jäkla tjatter för alla medlemmar av vår förening har något som vill ut och har kommit till insikt om att det blev bara för mycket och ingen, säger ingen, bryr sig...
"Jag har bestämt mig för", sa jag inför gruppen, "att ska jag säga något så ska det vara något som andra vill höra. Ska jag skriva något så ska jag skriva något som andra vill läsa". Jag var snart ensam på mötet för vem orkar lyssna...
Det som fått mig att skriva igen, och som inspirerat mig, är ett tecken. Ett tecken på att någon där uppe måste gilla mig. Det var ingen slump att vädret blev som det blev. Det var ingen slump att jag låg på gräset och tittade upp på en molnfri himmel. Det var skrivet. It must be written. Det som sker det sker. För att det måste ske...
Mig eller någon annan.
Jag planerade med Eva att göra något som ingen annan tänkt på att göra. Planera slumpen. Vi kastar pil på kartor och där pilen hamnar - dit ska vi åka. Vi har bestämt att en dag ska vi bli skjutsade till en för oss okänd plats med förbundna ögon och med musik i öronen - och därifrån ska vi hitta hem...
Så ligger man där på rygg för det är svårt att sitta när man fullföljt ett självpåtaget uppdrag - cykla 4 mil. Man ligger där och tänker på nästa "uppdrag" och tittar planlöst efter svalor. Flyger de högt? Ska vädret bli bättre eller sämre. Letar efter moln men det finns inga så det är kanske därför som man kollar på trädet ovanför huvudet. En stor alm som delvis skymmer den blåa himlen. Eller gör den det?
Det är nu som jag upptäcker ett hjärta. Ja först "tycker" jag mig upptäcka men med hjälp av kameran kan jag zooma in för att liksom för mig själv bevisa min extrema skarpsynhet...
Vet man var hjärtat finns så släpper man det inte ur blicken. Ett hjärta är bland det mest symboliska som finns...
Den digitala zoomen i min kamera är inte den bästa och det gäller att vara stadig på handen...
Jag tänkte redan när jag tog korten att detta är det inte många som sett. Man kan säkert leta efter sitt hjärta och finna det men vad var det som gjorde att jag skulle se just detta. Man var ju tvungen att ligga under ett träd och titta uppåt och vem gör det?
Maximal zoom visar ett suddigt hjärta. En samling av frökapslar formar ett hjärta som snart kommer att brista och falla ner och skräpa ner marken som jag ligger på.
Så här ett dygn efteråt har jag kommit på varför jag såg hjärtat.
Jag strävar inte i att se långt fram. Jag planerar inte för slutet. Jag försöker att se liksom halvvägs här i livet. Jag har mina mål men man kan ju inte fokusera oändligheten. Så därför slår man ner blicken och kollar på vägen.
Det är resan till oändligheten som är målet.
Om man inte vill eller kan se slutet så fokuserar man på "halvvägs"
Det är då som man ser
vad man vill se...
Missbrukare av ord och tid samlas lite då och då och så har vi pratat av oss. Det är ett jäkla tjatter för alla medlemmar av vår förening har något som vill ut och har kommit till insikt om att det blev bara för mycket och ingen, säger ingen, bryr sig...
"Jag har bestämt mig för", sa jag inför gruppen, "att ska jag säga något så ska det vara något som andra vill höra. Ska jag skriva något så ska jag skriva något som andra vill läsa". Jag var snart ensam på mötet för vem orkar lyssna...
Det som fått mig att skriva igen, och som inspirerat mig, är ett tecken. Ett tecken på att någon där uppe måste gilla mig. Det var ingen slump att vädret blev som det blev. Det var ingen slump att jag låg på gräset och tittade upp på en molnfri himmel. Det var skrivet. It must be written. Det som sker det sker. För att det måste ske...
Mig eller någon annan.
Jag planerade med Eva att göra något som ingen annan tänkt på att göra. Planera slumpen. Vi kastar pil på kartor och där pilen hamnar - dit ska vi åka. Vi har bestämt att en dag ska vi bli skjutsade till en för oss okänd plats med förbundna ögon och med musik i öronen - och därifrån ska vi hitta hem...
Så ligger man där på rygg för det är svårt att sitta när man fullföljt ett självpåtaget uppdrag - cykla 4 mil. Man ligger där och tänker på nästa "uppdrag" och tittar planlöst efter svalor. Flyger de högt? Ska vädret bli bättre eller sämre. Letar efter moln men det finns inga så det är kanske därför som man kollar på trädet ovanför huvudet. En stor alm som delvis skymmer den blåa himlen. Eller gör den det?
Det är nu som jag upptäcker ett hjärta. Ja först "tycker" jag mig upptäcka men med hjälp av kameran kan jag zooma in för att liksom för mig själv bevisa min extrema skarpsynhet...
Vet man var hjärtat finns så släpper man det inte ur blicken. Ett hjärta är bland det mest symboliska som finns...
Den digitala zoomen i min kamera är inte den bästa och det gäller att vara stadig på handen...
Jag tänkte redan när jag tog korten att detta är det inte många som sett. Man kan säkert leta efter sitt hjärta och finna det men vad var det som gjorde att jag skulle se just detta. Man var ju tvungen att ligga under ett träd och titta uppåt och vem gör det?
Maximal zoom visar ett suddigt hjärta. En samling av frökapslar formar ett hjärta som snart kommer att brista och falla ner och skräpa ner marken som jag ligger på.
Så här ett dygn efteråt har jag kommit på varför jag såg hjärtat.
Jag strävar inte i att se långt fram. Jag planerar inte för slutet. Jag försöker att se liksom halvvägs här i livet. Jag har mina mål men man kan ju inte fokusera oändligheten. Så därför slår man ner blicken och kollar på vägen.
Det är resan till oändligheten som är målet.
Om man inte vill eller kan se slutet så fokuserar man på "halvvägs"
Det är då som man ser
vad man vill se...
onsdag 21 april 2010
Om att vakna upp...
Vakna! Så något i mörkret. Jag var ensam - men hörde det ännu en gång.
Vakna!
Drömde jag? Var jag vaken och tänkte att jag drömde. Eller drömde jag att jag hade vaknat.
Jag hade haft problem och andra sa till mig att du måste ordna upp det för dig. Söka hjälp men jag vägrade. "Jag har inte tid", sa jag. I drömmen...
Låg kvar i sängen och lyssnade på radion. Donny Hathaway sjunger en sång för mig som heter "A song for you"
Mobilen ringer. Alarmet är inställt på 06.15.
Amy Winehouse väcker mig med låten Rehab där hon sjunger att hon behöver ingen hjälp med att lära sig något för det hon behöver kan hon lära sig genom Mr Hathaway...
Amy har väckt mig i många år...
Vakna!
Drömde jag? Var jag vaken och tänkte att jag drömde. Eller drömde jag att jag hade vaknat.
Jag hade haft problem och andra sa till mig att du måste ordna upp det för dig. Söka hjälp men jag vägrade. "Jag har inte tid", sa jag. I drömmen...
Låg kvar i sängen och lyssnade på radion. Donny Hathaway sjunger en sång för mig som heter "A song for you"
Mobilen ringer. Alarmet är inställt på 06.15.
Amy Winehouse väcker mig med låten Rehab där hon sjunger att hon behöver ingen hjälp med att lära sig något för det hon behöver kan hon lära sig genom Mr Hathaway...
Amy har väckt mig i många år...
lördag 17 april 2010
Dit näsan räcker...
"Kolla där", sa jag, och pekade upp mot Rådhusets klocka. "Var då, vad då?", sa de andra.
"Där", sa jag och pekade. De andra tittade och började också att peka. Folk som gick förbi tittade upp och andra som såg oss och de andra som tittade upp började också att titta upp - för att se vad andra såg...
Vi var inne på Domus och sedan en del andra affärer och efter en timme var jag tvungen att ta spårvagnen tillbaka till skolan. Vägen gick via Drottninggatan och från mitt fönster så jag att folk på trottoaren tittade uppåt - mot något. I riktning mot Rådhuset.
Sen gick det par år. ..
Jag var uppe i Norrköping för ett par veckor sedan och råkade av en händelse passera samma plats igen och där stod folk och pekade och tittade. Även jag gjorde det. Jag blev nyfiken.
Men så kom jag på. Den där dagen då jag skulle skoja med mina klasskamrater. Det har gått i arv. Folk gör som andra. Visst, det har ju varit nätter utan att någon har sett någon annan men troligen vill folk se om det har blivit någon förändring och nästa gång de kommer till samma plats så kollar de igen och därmed smittar det av sig till yngre människor - sådana som inte ens var födda 1971.
Idag pratas det om Aska. Många ser upp. Man ser uppåt himlen och letar efter det där svarta molnet. Men det finns inte. Det är så små partiklar och de är så långt borta så de syns bara vid solnedgången. Då ljuset bryts till en vacker röd färg.
Men det vet inte alla och därför tittar dom. Letar efter molnet. Speciellt i Norrköping...
Men - nu har jag kommit på att om det haglar så beror ju det på att små iskristaller växer på sin väg ned mot jorden och kan i vissa fall komma ner som stora bollar och orsaka enorma skador. Vad händer nu med askan. Den kan ju inte blåsa bort all världens väg. Den måste ju komma ner någon gång. Som stora askbollar.
Tänk dig att få en sådan i skallen. Vilken smäll. Från flera kilometers höjd så hjälper det nog inte ens att ha en hjälm på huvudet. Man ska nog helst undvika att bli träffad.
Man måste nog ha lite koll - ifall att himlen faller ner...
Norrköpingsbor pratar genom näsan. Det blir så om man sträcker på sig. Sätter näsan i vädret, liksom. Vädrar morgonluft. Men samtidigt som man sträcker på halsen så förändras förutsättningarna för att prata med en normal röst. Positionerna på tonsiller, adamsäpplet, (för oss män), och struphuvudet - påverkar vår röst. Samtidigt så behöver man mera luft och använder då näsan även om munnen är öppen.
Talet förändras. Man pratar mera nasalt. Som i Norrtjöööping.
Om - jag säger bara om - för detta är en egen teori - de stora askbollarna börja ramla ner så kommer det finnas en större chans för Norrköpingsbor att överleva. De är vana att se upp. Sätta näsan i vädret och glane....
Detta innebär att - när askbollarna "anfaller" - så kommer troligen befolkningen i vårt land råka illa ut men inte de i Norrköping. De har stora chanser att överleva och i framtiden kommer svenska befolkningen att blir mer östgötskt och vårt språk kommer att förändras. Detta är fakta, dööö.
Jag är medveten om att jag startade "trenden" att se upp men om jag vetat vad jag vet idag
så hade jag nog tänkte efter före...
.
torsdag 15 april 2010
Latent var det här...
Längst där framme i pannloben ligger det. Klarsynhetsområdet.
Ibland går jag in i en affär och bara ser den där skjortan och efter en stund ser jag mig själv nöjt investera en hundring eller så för visst hade jag en oanvänd galge där hemma? Jag handlade spontant, utan planering och utan att tänka efter - före. Eller? Nej jag visste vad jag gjorde. Jag tänkte snabbt och jag tänkte bra.
Ibland blir det bra, mycket bra och högst sällan blir det snabba beslutet felaktigt. Man ångrar sällan spontana saker. Eller hur?
Det är ju så att det man först tänker på är det rätta. Anledningen är att att man tänkte på det först är att det som formade tanken, medvetandet, kunskapen, erfarenheten etc - ligger framknuffat. Det ligger latent och väntar på att effektueras.
Detta stämmer på allt. I alla fall för mig som är så jävla latent. Det jag säger, skriver och gör har en mening. Om det inte hade detta så skulle jag ju ha sagt, skrivit eller gjort något annat - och då hade detta varit det rätta.
Om, eller när menar jag, som jag har smutsiga glasögon så torkar jag av dem. Jag ser bättre och klarare. Hemma har jag HD för att inte missa några detaljer. Men sedan då. Man kan ju inte torka av ögonen. Varken på insidan eller utsidan.
Men man kan ta ögondroppar. Jag har en liten flaska som det står "Clear Eye" på. Köpte den, första gången, spontant i en affär i Tyskland. Efter ett par droppar i varje öga så ser jag bättre. Mina ögonvitors blodådror drar ihop sig och jag ser friskare ut. Och tryggare och pålitligare. Bruna ögon på en vit botten är det som gör att jag får "leende guldbruna ögon".
Men det intressanta är inte vad andra ser på mig utan hur jag upplever det hela inifrån. Ett finare ord på klarsynhet är perception. När man ser en bild - och inte bara ser - bilden. Man tolkar informationen. Använder omedvetet och medvetet det som ligger latent.
En del saker man ser skapar en aha-känsla. Man reagerar efter vad man ser. Man tänker till och blixtsnabbt, ja snabbare än så ibland, så har man bestämt sig. Man har handlat efter givna förutsättningar. Använt de samlade sinnesintrycken till att ta ett beslut.
Om informationen är suddig, dsv otydlig, så tar det längre tid. Om den är alltför suddig och oklar så blir det kaos. Man tar inga beslut alls. Ett exempel på detta är om du försätts i en situtaion som är jobbig, sedan kommer en till och en till - samtidigt. Då händer ingenting. Man blockeras. Man kan inte göra något om de givna förutsättningarna känns fel. Man känner att en inre olust håller på att byggas upp. Det börjar att molvärka i magtrakten - man får ångest. Nej - säger hjärnan, och kan man inte lösa det hela - så man kollapsar. Går in i väggen.
Man kan testa detta genom att närma sig en fluga från två håll. Det flugan ser med sina facettögon är två hinder och det är ett för mycket och man kan lätt utan att klappa till fånga flugan mellan sina händer.
Om man kommer till ett backkrön och en älg står på körbanan och man möter en lastbil och det finns inga diken utan sidorna består av bergväggar, (som man inte ens kan gå in i), - så kommer man sig inte för att ens bromsa. Det blir för mycket...
Det beror på bristande kapacitet i hjärnan. En klarsynt person, eller en person som har ett stort mått av klarsynhet fixar detta. Han analyserar blixtsnabbt och för ett logiskt resonemang med sig själv. Sedan svarar han upp efter sina förutsättningar. Han - eller hon - kör saktare innan...
Handlade en skjorta häromdagen. Jag såg vad jag ville se. Glasögonen var rena. Jag hade använt ögondroppar. Jag var utvilad och där framme, längst där framme i hjärnan låg lusten latent. Lusten att göra något som kändes rätt. Lusten att handla. Jag kände i magtrakten att detta var bra.
Klarsynhet behövs. Utan den stannar allt upp och om inte du har förmågan att ta dina egna beslut - vem ska då göra det?.
Hur ska du då kunna veta vad du kan och om det finns ett behov av att lära sig mera? Utan klarsynhet kan du inte ens veta om du vill förbli ensam och om inte - vem du vill vara med. Om du saknar minsta lilla uns av klarsynhet kan du inte ens finna en kvinna...
För där framme, längst där framme i pannloben ligger vällusten latent. Den som driver dig att må bra.
och som gör att du kan bli kär...
Ibland går jag in i en affär och bara ser den där skjortan och efter en stund ser jag mig själv nöjt investera en hundring eller så för visst hade jag en oanvänd galge där hemma? Jag handlade spontant, utan planering och utan att tänka efter - före. Eller? Nej jag visste vad jag gjorde. Jag tänkte snabbt och jag tänkte bra.
Ibland blir det bra, mycket bra och högst sällan blir det snabba beslutet felaktigt. Man ångrar sällan spontana saker. Eller hur?
Det är ju så att det man först tänker på är det rätta. Anledningen är att att man tänkte på det först är att det som formade tanken, medvetandet, kunskapen, erfarenheten etc - ligger framknuffat. Det ligger latent och väntar på att effektueras.
Detta stämmer på allt. I alla fall för mig som är så jävla latent. Det jag säger, skriver och gör har en mening. Om det inte hade detta så skulle jag ju ha sagt, skrivit eller gjort något annat - och då hade detta varit det rätta.
Om, eller när menar jag, som jag har smutsiga glasögon så torkar jag av dem. Jag ser bättre och klarare. Hemma har jag HD för att inte missa några detaljer. Men sedan då. Man kan ju inte torka av ögonen. Varken på insidan eller utsidan.
Men man kan ta ögondroppar. Jag har en liten flaska som det står "Clear Eye" på. Köpte den, första gången, spontant i en affär i Tyskland. Efter ett par droppar i varje öga så ser jag bättre. Mina ögonvitors blodådror drar ihop sig och jag ser friskare ut. Och tryggare och pålitligare. Bruna ögon på en vit botten är det som gör att jag får "leende guldbruna ögon".
Men det intressanta är inte vad andra ser på mig utan hur jag upplever det hela inifrån. Ett finare ord på klarsynhet är perception. När man ser en bild - och inte bara ser - bilden. Man tolkar informationen. Använder omedvetet och medvetet det som ligger latent.
En del saker man ser skapar en aha-känsla. Man reagerar efter vad man ser. Man tänker till och blixtsnabbt, ja snabbare än så ibland, så har man bestämt sig. Man har handlat efter givna förutsättningar. Använt de samlade sinnesintrycken till att ta ett beslut.
Om informationen är suddig, dsv otydlig, så tar det längre tid. Om den är alltför suddig och oklar så blir det kaos. Man tar inga beslut alls. Ett exempel på detta är om du försätts i en situtaion som är jobbig, sedan kommer en till och en till - samtidigt. Då händer ingenting. Man blockeras. Man kan inte göra något om de givna förutsättningarna känns fel. Man känner att en inre olust håller på att byggas upp. Det börjar att molvärka i magtrakten - man får ångest. Nej - säger hjärnan, och kan man inte lösa det hela - så man kollapsar. Går in i väggen.
Man kan testa detta genom att närma sig en fluga från två håll. Det flugan ser med sina facettögon är två hinder och det är ett för mycket och man kan lätt utan att klappa till fånga flugan mellan sina händer.
Om man kommer till ett backkrön och en älg står på körbanan och man möter en lastbil och det finns inga diken utan sidorna består av bergväggar, (som man inte ens kan gå in i), - så kommer man sig inte för att ens bromsa. Det blir för mycket...
Det beror på bristande kapacitet i hjärnan. En klarsynt person, eller en person som har ett stort mått av klarsynhet fixar detta. Han analyserar blixtsnabbt och för ett logiskt resonemang med sig själv. Sedan svarar han upp efter sina förutsättningar. Han - eller hon - kör saktare innan...
Handlade en skjorta häromdagen. Jag såg vad jag ville se. Glasögonen var rena. Jag hade använt ögondroppar. Jag var utvilad och där framme, längst där framme i hjärnan låg lusten latent. Lusten att göra något som kändes rätt. Lusten att handla. Jag kände i magtrakten att detta var bra.
Klarsynhet behövs. Utan den stannar allt upp och om inte du har förmågan att ta dina egna beslut - vem ska då göra det?.
Hur ska du då kunna veta vad du kan och om det finns ett behov av att lära sig mera? Utan klarsynhet kan du inte ens veta om du vill förbli ensam och om inte - vem du vill vara med. Om du saknar minsta lilla uns av klarsynhet kan du inte ens finna en kvinna...
För där framme, längst där framme i pannloben ligger vällusten latent. Den som driver dig att må bra.
och som gör att du kan bli kär...
tisdag 13 april 2010
Flashbacks...
Idag fick jag tid att få ordning på tillvaron. Hittade min utrustning för att konvertera VHS till digitalt format. Det första jag provade med var intervjun i St Gallen.
Christine Meltzer - som jag vid detta tillfälle visste "nada" om - mötte mig tillsammans med Peter Sättman. Peter var i Korea 2001 och Ronny och Ragge har man ju sett. I alla fall så sa de att de hade hört att jag jobbade för ett annat land och de ville intervjua mig vid vårt tävlingsområde. Jag sa att det går säkert bra men lova en sak...
"Om jag säger något som låter "osvenskt" - så snälla, snälla - klipp bort. De i Sverige som jag känner mig skulle "äta upp mig". Det räcker med att jag är far-far-away och någon gång ska man komma hem..."
"Du kan få höra frågorna om du vill", sa Christine,, men jag avböjde. Kände för att vara spontan...
En dag kom de - det var en lördag morgon - dagen efter midsommaraftonen - och alla de andra experterna kollade. Wow! En blondin. En svensk blondin. Det finns inte så många sådana. Inte i Schweiz och speciellt inte i UAE. Filmen nedan blev resulatet:
I Facebook - där denna film ligger - kan man välja vilken bild som ska visas, (exempel från filmen), och jag fastnade för, och valde denna. Det syns tydligt att jag tänker - "Va faan gör jag här och vem är den här bruden. Gud om man vore tillbaka i det där skitvarma UAE och fick se alla brudar. Sådana som öppnar sinnet. Fantasinnet. Tvärtom brudarna..."
Ja det sa jag åt mina jobbarkompisar i Dubai. "I Sverige finns det tidningar med tjejer som är helt nakna och så har man täckt flickans ögon med en svart rektangel. I UAE är det tvärtom. Allt svart utom en naken rektangel som o-täcker ögonen..."
Tänk om de hade sådana tidningar i UAE. Tänk en tidning full av bilder med brudar som är helsvarta. Araber kollar och köper - pengar har de - grisen i säcken - och avlar fram - nya - säckar...?
Tillbaka i UAE träffade jag en svensk och berättade om att jag blivit intervjuad av SVT. Att en tjej som hette Christine Meltzer jämfört mig med Svennis...
"Vem är Christine Meltzer", sa han. "Och vem är Svennis", fortsatte han. "Åk hem", sa jag...
Det var sommaren 2003 som detta hände. Jag firade midsommar i St Gallen. Drack snaps och tog ett par öl på fredagen. Alla andra trodde det var en vanlig fredag...
Träffade Jakko senare på kvällen, och han sa: "Viit do vad en flashbak ärr?"
Sedan lutade han sig bakåt och tog flaskan till munnen...
så no vet jak....
Christine Meltzer - som jag vid detta tillfälle visste "nada" om - mötte mig tillsammans med Peter Sättman. Peter var i Korea 2001 och Ronny och Ragge har man ju sett. I alla fall så sa de att de hade hört att jag jobbade för ett annat land och de ville intervjua mig vid vårt tävlingsområde. Jag sa att det går säkert bra men lova en sak...
"Om jag säger något som låter "osvenskt" - så snälla, snälla - klipp bort. De i Sverige som jag känner mig skulle "äta upp mig". Det räcker med att jag är far-far-away och någon gång ska man komma hem..."
"Du kan få höra frågorna om du vill", sa Christine,, men jag avböjde. Kände för att vara spontan...
En dag kom de - det var en lördag morgon - dagen efter midsommaraftonen - och alla de andra experterna kollade. Wow! En blondin. En svensk blondin. Det finns inte så många sådana. Inte i Schweiz och speciellt inte i UAE. Filmen nedan blev resulatet:
I Facebook - där denna film ligger - kan man välja vilken bild som ska visas, (exempel från filmen), och jag fastnade för, och valde denna. Det syns tydligt att jag tänker - "Va faan gör jag här och vem är den här bruden. Gud om man vore tillbaka i det där skitvarma UAE och fick se alla brudar. Sådana som öppnar sinnet. Fantasinnet. Tvärtom brudarna..."
Ja det sa jag åt mina jobbarkompisar i Dubai. "I Sverige finns det tidningar med tjejer som är helt nakna och så har man täckt flickans ögon med en svart rektangel. I UAE är det tvärtom. Allt svart utom en naken rektangel som o-täcker ögonen..."
Tänk om de hade sådana tidningar i UAE. Tänk en tidning full av bilder med brudar som är helsvarta. Araber kollar och köper - pengar har de - grisen i säcken - och avlar fram - nya - säckar...?
Tillbaka i UAE träffade jag en svensk och berättade om att jag blivit intervjuad av SVT. Att en tjej som hette Christine Meltzer jämfört mig med Svennis...
"Vem är Christine Meltzer", sa han. "Och vem är Svennis", fortsatte han. "Åk hem", sa jag...
Det var sommaren 2003 som detta hände. Jag firade midsommar i St Gallen. Drack snaps och tog ett par öl på fredagen. Alla andra trodde det var en vanlig fredag...
Träffade Jakko senare på kvällen, och han sa: "Viit do vad en flashbak ärr?"
Sedan lutade han sig bakåt och tog flaskan till munnen...
så no vet jak....
lördag 10 april 2010
Dumdomsord...
Alla är ju inte som jag. När jag resonerar med mig själv så förstår jag detta. Hur ska man kunna visa de som inte begriper att alla är olika och att jag är lik. Det är dödfött!
Ibland hittar jag på saker och sedan skriver jag om det. En del - eller kanske ska man säga somliga - har svårt att begripa om jag menar allvar eller om jag bara skojar. De tycker inte att jag tydlig nog. De tycker att jag har svårt att förklara.
Själv tycker jag inte att jag är otydlig - jag är ju lärare - och en sådan måste ju kunna förklara. Ibland säger jag "det här är enkelt men vänta bara till att jag förklarat". Då fattar de inte, och vet inte, om jag skojar först eller sist.
Igår så läste jag en bok som innehåller1000 visdomsord. Inga dumdomsord. Precis som det inte skulle finnas någon som sagt något galet. Jag tror att det är vanligare att kläcka ur sig såväl otidigheter som otydligheter
"Vissa människor ser till att hitta minst en anledning att skratta varje dag. Det gör att de ibland skrattar åt sig själva".
Stod det i boken. Det var inte jag som sa detta men det kunde det ha varit. Jag är min största supporter. Hur skulle man annars kunna orka jobba som lärare? Och medmänniska?
"Du har fötts med en hjärna - använd den".
Stod det i boken. Inte heller detta har jag sagt. Men däremot har jag sagt att min hjärna har minst två hjärnceller. Troligen flera men absolut minst två. Annars kan inte den andra veta att den ena existerar.
Den här gillar jag:
"Det spelar ingen roll vad du gör med ditt liv under förutsatt att du gör det så bra du kan".
"Stod i boken". Det ska jag säga varje gång som jag sagt något smart - "ja inte vet jag men det stod i boken" - och då tror folk att jag menar Boken, "The book", dvs Bibeln. Den tror ju alla på - eller?
Jag gillar "Det spelar ingen roll vad du gör med ditt liv under förutsatt att du gör det så bra du kan".
Det var inte jag som kom på det men önskar att jag hade det. Jobbar ju med optimering och tänker hela tiden att det kan bli bättre och så jobbar jag efter detta. På toppen av min förmåga. Alltid. Med tanke på mina kunskaper, mitt intellekt och mitt självförtroende så är det en hög förmåga...
En sista sak som jag hittade i boken om Visdomsord var följande:
Det finns endast två saker som är värda att leva för:
att göra något som man förtjänar att bli omskrivet och att skriva sådant som förtjänas att läsas.
Det främsta av dessa två är gärningen.
Han som skrev detta första gången heter Albert Pike. Det är så sant för har man något att säga ska man inte hålla inne med detta.
Nu har jag fått tag i en bok, författad av Albert Pike. "The Book of Words", heter den. Den ska jag läsa och lära mig utav.
Min bok om Dumdomsord ska heta "The Book of Neards", och innehålla uttrycket
Man ska inte tro att man är bättre än lagom...
Ibland hittar jag på saker och sedan skriver jag om det. En del - eller kanske ska man säga somliga - har svårt att begripa om jag menar allvar eller om jag bara skojar. De tycker inte att jag tydlig nog. De tycker att jag har svårt att förklara.
Själv tycker jag inte att jag är otydlig - jag är ju lärare - och en sådan måste ju kunna förklara. Ibland säger jag "det här är enkelt men vänta bara till att jag förklarat". Då fattar de inte, och vet inte, om jag skojar först eller sist.
Igår så läste jag en bok som innehåller1000 visdomsord. Inga dumdomsord. Precis som det inte skulle finnas någon som sagt något galet. Jag tror att det är vanligare att kläcka ur sig såväl otidigheter som otydligheter
"Vissa människor ser till att hitta minst en anledning att skratta varje dag. Det gör att de ibland skrattar åt sig själva".
Stod det i boken. Det var inte jag som sa detta men det kunde det ha varit. Jag är min största supporter. Hur skulle man annars kunna orka jobba som lärare? Och medmänniska?
"Du har fötts med en hjärna - använd den".
Stod det i boken. Inte heller detta har jag sagt. Men däremot har jag sagt att min hjärna har minst två hjärnceller. Troligen flera men absolut minst två. Annars kan inte den andra veta att den ena existerar.
Den här gillar jag:
"Det spelar ingen roll vad du gör med ditt liv under förutsatt att du gör det så bra du kan".
"Stod i boken". Det ska jag säga varje gång som jag sagt något smart - "ja inte vet jag men det stod i boken" - och då tror folk att jag menar Boken, "The book", dvs Bibeln. Den tror ju alla på - eller?
Jag gillar "Det spelar ingen roll vad du gör med ditt liv under förutsatt att du gör det så bra du kan".
Det var inte jag som kom på det men önskar att jag hade det. Jobbar ju med optimering och tänker hela tiden att det kan bli bättre och så jobbar jag efter detta. På toppen av min förmåga. Alltid. Med tanke på mina kunskaper, mitt intellekt och mitt självförtroende så är det en hög förmåga...
En sista sak som jag hittade i boken om Visdomsord var följande:
Det finns endast två saker som är värda att leva för:
att göra något som man förtjänar att bli omskrivet och att skriva sådant som förtjänas att läsas.
Det främsta av dessa två är gärningen.
Han som skrev detta första gången heter Albert Pike. Det är så sant för har man något att säga ska man inte hålla inne med detta.
Nu har jag fått tag i en bok, författad av Albert Pike. "The Book of Words", heter den. Den ska jag läsa och lära mig utav.
Min bok om Dumdomsord ska heta "The Book of Neards", och innehålla uttrycket
Man ska inte tro att man är bättre än lagom...
torsdag 8 april 2010
Knasigt test...
Man ska inte tro att man är något. Man ska inte sticka ut - för då betraktas man som...
inte klok? Jag vet inte.. Jag har ju ett bra självförtroende och detta kan ju inte vara helt fel. Jag vet med mig att jag är intelligent - men det är ju inte samma sak som klok. Nej - jag är en vis man. En som syr ihop förstånd, intelligens, kunskap och erfarenhet. Jag är dessutom en god människa. Jag hjälper till med vad jag kan och med det jag kan. Och jag kan allt...
Men vänta...Jag kan allt, vet allt och är god. Gud är god, kan allt och vet allt - säger ju de kristna som är 2,1 miljarder utav jordens befolkning. Det finns bara en Gud, säger andra, typ muslimer - och de är rätt många de också...
Alla som tror har en Gud och han är god. Hmmm...Nils är god. Gud är god - då måste ju Nils vara Gud.
Men det är väl att sticka ut för mycket att säga så. Även om man råkar vara född samma dag som Jesus. Då kan man ju bli betraktad som en varelse som kan åstadkomma allt, se allt och om det blir galet säga förlåt och sedan ställa allt till rätta. Och - det sista kan jag inte - än. Jag är rätt rörig av mig...
Men intelligent är jag. Det vet jag för jag har testat min intelligens. Faktum är att man kan mäta denna med ett test som egentligen går ut på att man jämför med hur det går för andra som gör denna test. Någon har kommit fram till att medel ligger på 90. Inte 100 som man kan tro. Så om man har IQ 180 så är man alltså dubbelt så klok som en medelmänniska. Anledningen till att det är 90 beror på olika kultur och praktiska förutsättningar. En stor del av jordens befolkning kan inte läsa eller skriva och då kan de ju inte göra ett test som går ut på att finna samband och avvikelser. De har inte tid med logik för de letar efter mat eller flyr från ett kulregn - eller pilar - eller letar efter ett passande väder i brist på kläder.
Ett IQ test är lite för lätt för mig som är superlogisk så jag letade efter ett mer passande test med hjälp av Internet. Det värsta - och förmodligen svåraste - hittade jag på en hemsida tillhörande Giga Society. Denna "organisation" har bara 6 medlemmar. De har över 196 i IQ. En på miljarden alltså...
En av dem är en snubbe med namnet Paul Cooijmans, som har en bild från sitt kontor och så ska man säga - inte gissa - vad hans vykort föreställer. Han lade dem in en låda i en byrå 1997. Sedan har han fått svar och var 10:de år så berättar han hur det gått. När jag hittade denna sida så hade ingen haft mer än 2 rätt. Se bilden nedan...
Bra utmaning tänkte jag och läste frågorna:
1. Vilket tal är skrivet på det första vykortet?
2. Vilket namn på en historisk person är skrivet på det andra vykortet?
3. Vilket engelskt ord är skrivet på det tredje vykortet?
4. Vilken geometrisk figur är ritat på det fjärde vykortet?
5. Vilket objekt eller organism är finns på det femte kortet?
Sedan skriver han, Paul Cooijmans, att om alla människor i vår värld svarar på dessa frågor på måfå, liksom gissar utan att tänka, så kommer den högsta poängen att bli 2. Om någon får 3 rätt så kommer han att tvivla på att det finns ESP, (Extrasensory Perception), fritt översatt oövernaturliga krafter, som telepati. Om någon får 4 rätt så är det "bevisat" bortom allt rimligt tvivel att ESP existerar. Om någon får 5 rätt så existerar telepati.
Innan du läser mina svar så kan du ju testa själv. Mina svar och motivering kommer längre fram i denna text.
Jag surfade vidare och upptäckte att det finns många liknande organisationer och sammanslutningar som har extremt svåra tester och ibland måste man betala typ 50 dollar och sedan får man ett test på posten som man kan lura på i en månad och det är inte tillåtet att diskutera med någon, googla eller fuska. Man skickar in och sedan får man vara med och...leka?
Jag tror inte att det räcker med vishet för att fixa ovanstående test. Här räcker det inte med att bara vara logisk eller tänka lateralt. Här räcker det inte att fråga någon - eller många och med hjälp av deras svar dra egna slutsatser. Här räcker inte alla böcker i världen.
Titta på bilden, han verkar läsa en hel del eller i alla fall samla på böcker, kanske känner andra som också gör detta, bor i Holland, ordning och reda - i rummet. Man kan dra slutsatser och gissa om han köpt vykorten och inte haft råda eller tid att skicka iväg dem eller om han har vänner som skickat vykort till honom. Man kan gissa. Men det gjorde inte jag.
Vad som gäller är extrem klarsynhet.
Så jag försatte mig i trance. I tre sekunder. Jag blundade, drog in ett djupt andetag - tittade upp och skrev.
1. Talet = 127 481
2. Historisk person = Nils Karlsson
3. Engelskt ord = ordet "Fuck"
4. Geometrisk figur = En nolla
5. Föremål eller organism = En dammråtta
Svaren är Mitt medlemsnummer i Fantomens deckarklubb, Mitt namn, Mitt favoritord på engelska, Hans riktiga IQ och som visar vad han egentligen är. Det sista svaret, (organismen), är mer än ställt utom allt tvivel, och till 100% sannolikt troligt, då kortet legat i lådan så länge.
Varför dessa svar? Jo han som är så jävla klok borde ju räknat ut att jag någon gång skulle svara, och då visste ju han vad jag skulle svara, och detta fick ju honom att göra testet. Han ville väl se om det fanns någon som var mera vis. Liksom testa sig själv. Söka utmaningar...
Hur gick det då, undrar ni säkert. Vad svarade han? På mina svar...
Som tidigare sagts så vet jag mycket, på gränsen till allt.
Jag vet mycket men just detta är något som jag inte kan svara på.
Ungefär 1 timme efter jag mailat över svaren så försvann hemsidan och på Wikipedia så har Paul Cooijmans "deletat" sig.
Det var inte min mening att såra honom, knäcka honom för jag är ju innerst inne mycket god.
så jävla självgod...
inte klok? Jag vet inte.. Jag har ju ett bra självförtroende och detta kan ju inte vara helt fel. Jag vet med mig att jag är intelligent - men det är ju inte samma sak som klok. Nej - jag är en vis man. En som syr ihop förstånd, intelligens, kunskap och erfarenhet. Jag är dessutom en god människa. Jag hjälper till med vad jag kan och med det jag kan. Och jag kan allt...
Men vänta...Jag kan allt, vet allt och är god. Gud är god, kan allt och vet allt - säger ju de kristna som är 2,1 miljarder utav jordens befolkning. Det finns bara en Gud, säger andra, typ muslimer - och de är rätt många de också...
Alla som tror har en Gud och han är god. Hmmm...Nils är god. Gud är god - då måste ju Nils vara Gud.
Men det är väl att sticka ut för mycket att säga så. Även om man råkar vara född samma dag som Jesus. Då kan man ju bli betraktad som en varelse som kan åstadkomma allt, se allt och om det blir galet säga förlåt och sedan ställa allt till rätta. Och - det sista kan jag inte - än. Jag är rätt rörig av mig...
Men intelligent är jag. Det vet jag för jag har testat min intelligens. Faktum är att man kan mäta denna med ett test som egentligen går ut på att man jämför med hur det går för andra som gör denna test. Någon har kommit fram till att medel ligger på 90. Inte 100 som man kan tro. Så om man har IQ 180 så är man alltså dubbelt så klok som en medelmänniska. Anledningen till att det är 90 beror på olika kultur och praktiska förutsättningar. En stor del av jordens befolkning kan inte läsa eller skriva och då kan de ju inte göra ett test som går ut på att finna samband och avvikelser. De har inte tid med logik för de letar efter mat eller flyr från ett kulregn - eller pilar - eller letar efter ett passande väder i brist på kläder.
Ett IQ test är lite för lätt för mig som är superlogisk så jag letade efter ett mer passande test med hjälp av Internet. Det värsta - och förmodligen svåraste - hittade jag på en hemsida tillhörande Giga Society. Denna "organisation" har bara 6 medlemmar. De har över 196 i IQ. En på miljarden alltså...
En av dem är en snubbe med namnet Paul Cooijmans, som har en bild från sitt kontor och så ska man säga - inte gissa - vad hans vykort föreställer. Han lade dem in en låda i en byrå 1997. Sedan har han fått svar och var 10:de år så berättar han hur det gått. När jag hittade denna sida så hade ingen haft mer än 2 rätt. Se bilden nedan...
Bra utmaning tänkte jag och läste frågorna:
1. Vilket tal är skrivet på det första vykortet?
2. Vilket namn på en historisk person är skrivet på det andra vykortet?
3. Vilket engelskt ord är skrivet på det tredje vykortet?
4. Vilken geometrisk figur är ritat på det fjärde vykortet?
5. Vilket objekt eller organism är finns på det femte kortet?
Sedan skriver han, Paul Cooijmans, att om alla människor i vår värld svarar på dessa frågor på måfå, liksom gissar utan att tänka, så kommer den högsta poängen att bli 2. Om någon får 3 rätt så kommer han att tvivla på att det finns ESP, (Extrasensory Perception), fritt översatt oövernaturliga krafter, som telepati. Om någon får 4 rätt så är det "bevisat" bortom allt rimligt tvivel att ESP existerar. Om någon får 5 rätt så existerar telepati.
Innan du läser mina svar så kan du ju testa själv. Mina svar och motivering kommer längre fram i denna text.
Jag surfade vidare och upptäckte att det finns många liknande organisationer och sammanslutningar som har extremt svåra tester och ibland måste man betala typ 50 dollar och sedan får man ett test på posten som man kan lura på i en månad och det är inte tillåtet att diskutera med någon, googla eller fuska. Man skickar in och sedan får man vara med och...leka?
Jag tror inte att det räcker med vishet för att fixa ovanstående test. Här räcker det inte med att bara vara logisk eller tänka lateralt. Här räcker det inte att fråga någon - eller många och med hjälp av deras svar dra egna slutsatser. Här räcker inte alla böcker i världen.
Titta på bilden, han verkar läsa en hel del eller i alla fall samla på böcker, kanske känner andra som också gör detta, bor i Holland, ordning och reda - i rummet. Man kan dra slutsatser och gissa om han köpt vykorten och inte haft råda eller tid att skicka iväg dem eller om han har vänner som skickat vykort till honom. Man kan gissa. Men det gjorde inte jag.
Vad som gäller är extrem klarsynhet.
Så jag försatte mig i trance. I tre sekunder. Jag blundade, drog in ett djupt andetag - tittade upp och skrev.
1. Talet = 127 481
2. Historisk person = Nils Karlsson
3. Engelskt ord = ordet "Fuck"
4. Geometrisk figur = En nolla
5. Föremål eller organism = En dammråtta
Svaren är Mitt medlemsnummer i Fantomens deckarklubb, Mitt namn, Mitt favoritord på engelska, Hans riktiga IQ och som visar vad han egentligen är. Det sista svaret, (organismen), är mer än ställt utom allt tvivel, och till 100% sannolikt troligt, då kortet legat i lådan så länge.
Varför dessa svar? Jo han som är så jävla klok borde ju räknat ut att jag någon gång skulle svara, och då visste ju han vad jag skulle svara, och detta fick ju honom att göra testet. Han ville väl se om det fanns någon som var mera vis. Liksom testa sig själv. Söka utmaningar...
Hur gick det då, undrar ni säkert. Vad svarade han? På mina svar...
Som tidigare sagts så vet jag mycket, på gränsen till allt.
Jag vet mycket men just detta är något som jag inte kan svara på.
Ungefär 1 timme efter jag mailat över svaren så försvann hemsidan och på Wikipedia så har Paul Cooijmans "deletat" sig.
Det var inte min mening att såra honom, knäcka honom för jag är ju innerst inne mycket god.
så jävla självgod...
måndag 5 april 2010
Tillfälligt avbrott...
Jag har fått skrivkramp. Värsta tänkbara scenario. Vill men kan inte formulera mig och jag börjar meningar på ett totalt felaktigt sätt. Jag har drabbats. Av tillfälligt avbrott.
Så här såg ju mina texter ut från början. När jag var ovan. När jag skulle skoja till det med att jag pratar så fort. Då skrev jag korta meningar. Som gjorde det lätt. Att läsa på utandning. Tid för eftertanke...
Häromdagen började jag att skriva på en "bok", ett slags roman där det ena bygger på det andra. Då måste jag skärpa till mig och skriva på ett underhållande och målande sätt. En egen stil men ändå en stil som kan accepteras av andra.
Då jag inte har för avsikt att lägga ut alltihopa på en gång så hade jag tänkt mig att skriva om 20-30 olika scenarios som leder mot samma mål. En lång intrig innehållande fyra olika personer som strålar samman. Men jag skriver ju inte om något roligt för denna roman är långt ifrån rolig.
Boken bygger på att författaren, (den är skriven i jag-form), har ett tekniskt kunnande, varit lite överallt och slutligen till att "författaren" har ett - ja vadå? Ett syfte att jävlas. Ett mål att få andra att må sämre för att "författaren" själv mår dåligt.
Det är inget självupplevt. Det är bara en story där jag använder min fantasi. En allvarlig roman. En thriller. En o-rolig "bok".
Vi får se. Jag vet ju slutet för det var det som jag kom på först.
Men nu står det still för jag har fått skrivkramp. Jag ligger före i tanken och hinner inte skriva ner vad jag vill för jag ska bara ge ifrån mig en sida om dagen - max.
Så för att lugna ner mig så ska jag emellanåt skriva om tokiga saker. Hoppa mellan hötapparna som tappats från vagnarna. Skriva om det som andra vill läsa, (eller vill höra talas om), så de inte behöver skämmas över att de känner mig och tycka att det är pinsamt för att de tipsat andra om adressen till min blogg.
Jag är lagd åt det humanistiska hållet. Älskar ord och betydelsen av vad de kan åstadkomma. Jag är även lagd åt det tekniska hållet. Kombinationen är ovanlig. Antingen kan man, (tydligen), ingenting om teknik eller annars kan man mycket. Antingen har man lätt för att skriva eller annars har man svårt. Ett slags medfödd skrivkramp.
Jag kan förklara vad jag kan och det är mycket. Jag brukar ju säga att jag kan allt men det är också det enda jag kan.
Samtidigt som jag intresserar mig på samhällsfrågor, filosofiska resonemang, språkets betydelse och vår historia så tror jag på att mycket av nutid och framtid kan lösas med hjälp av teknik. Detta kallas teknokrati. Jag är alltså en humanistisk teknokrat - eller kanske hellre en teknisk humanist.
Men om sanningen ska fram så är jag nog mera en humoristisk teknoknas...
som har skrivkramp...
Så här såg ju mina texter ut från början. När jag var ovan. När jag skulle skoja till det med att jag pratar så fort. Då skrev jag korta meningar. Som gjorde det lätt. Att läsa på utandning. Tid för eftertanke...
Häromdagen började jag att skriva på en "bok", ett slags roman där det ena bygger på det andra. Då måste jag skärpa till mig och skriva på ett underhållande och målande sätt. En egen stil men ändå en stil som kan accepteras av andra.
Då jag inte har för avsikt att lägga ut alltihopa på en gång så hade jag tänkt mig att skriva om 20-30 olika scenarios som leder mot samma mål. En lång intrig innehållande fyra olika personer som strålar samman. Men jag skriver ju inte om något roligt för denna roman är långt ifrån rolig.
Boken bygger på att författaren, (den är skriven i jag-form), har ett tekniskt kunnande, varit lite överallt och slutligen till att "författaren" har ett - ja vadå? Ett syfte att jävlas. Ett mål att få andra att må sämre för att "författaren" själv mår dåligt.
Det är inget självupplevt. Det är bara en story där jag använder min fantasi. En allvarlig roman. En thriller. En o-rolig "bok".
Vi får se. Jag vet ju slutet för det var det som jag kom på först.
Men nu står det still för jag har fått skrivkramp. Jag ligger före i tanken och hinner inte skriva ner vad jag vill för jag ska bara ge ifrån mig en sida om dagen - max.
Så för att lugna ner mig så ska jag emellanåt skriva om tokiga saker. Hoppa mellan hötapparna som tappats från vagnarna. Skriva om det som andra vill läsa, (eller vill höra talas om), så de inte behöver skämmas över att de känner mig och tycka att det är pinsamt för att de tipsat andra om adressen till min blogg.
Jag är lagd åt det humanistiska hållet. Älskar ord och betydelsen av vad de kan åstadkomma. Jag är även lagd åt det tekniska hållet. Kombinationen är ovanlig. Antingen kan man, (tydligen), ingenting om teknik eller annars kan man mycket. Antingen har man lätt för att skriva eller annars har man svårt. Ett slags medfödd skrivkramp.
Jag kan förklara vad jag kan och det är mycket. Jag brukar ju säga att jag kan allt men det är också det enda jag kan.
Samtidigt som jag intresserar mig på samhällsfrågor, filosofiska resonemang, språkets betydelse och vår historia så tror jag på att mycket av nutid och framtid kan lösas med hjälp av teknik. Detta kallas teknokrati. Jag är alltså en humanistisk teknokrat - eller kanske hellre en teknisk humanist.
Men om sanningen ska fram så är jag nog mera en humoristisk teknoknas...
som har skrivkramp...
lördag 3 april 2010
Det ena ger det andra...
Min blogg använder jag för att skriva av mig och/men - hemska tanke - så visar den samtidigt på vilken nivå som jag klarar av att skriva. Men - jag har ingen aning om på vilken nivå som du kan läsa...
Det jag skriver innehåller många grammatiska fel och även syftningsfel. Men det skiter jag i.
Ackusativobjekt är ett vackert "grammatiskt" ord, för att inte tala om Pluskvamperfekt. Jag vet inte varför jag tycker detta, men faktum är att jag använder jag dessa mycket i mina texter. Jag målar med ord och "pekar" på objekt och jag berättar om det som hände före något ska hända eller vad som hände innan något händer.
Dessutom finns det ett antal sarkastiska inslag med en underton av ironi. Som kan förstås eller missförstås. Jag skriver på många olika sätt så att det ska passa alla - så att ni ska förstå.
Jag tror att jag kan skriva seriöst och använda mig av en berättarteknik som andra tycker om. Utan att upprepa mig så tror jag att jag kan jag få till det så att andra, (de som läser alltså), vill se vad som kommer sedan. Skapa en nyfikenhet. Jag tror att jag kan skriva en korrekt svenska, med kommatering på rätt ställe. Jag tror att jag vill vara den jag är...
Men - jag kan inte mycket om grammatik.
Jag vet att substantiv är allt man kan sätta ordet "jävel" bakom. Bil-jävel, stol-jävel, dator-jävel. Ett verb är ord som man kan sätta "var mig en jävel till att" - framför, Du var mig en jävel till att cykla. Adjektiv är ord som kan sätta ordet "förjävligt" framför. Förjävligt ful, förjävligt kallt. Så har jag lärt mig och att veta detta kommer man långt med. Om man t.ex.ska göra ett grammatiskt prov i Svenska.
Ibland tänker jag, "Vem bryr sig". Jag vet att jag kan skriva - men är det någon som läser? Man kanske skulle nöja sig med att tänka. Vilken stil vill de ha? De som läser vad jag tänker. Orkar de? För en del betyder ordens längd, eller meningens längd, lika mycket som meningar utan mening. Det finns bloggar som bara säger "att detta gör jag" och/eller "detta har hänt". Inget fel med det.
Det enda jag vet är att jag har lätt för att skriva och om jag har ett ämne som jag känner för så kan jag utifrån ingenting skapa någonting. Ganska fantastiskt - eller...?
Men - kan jag skriva om något annat än teknik, eller formulera en text som inte är ironisk. Går det att vara seriös? Är jag kanske lagd åt det romantiska hållet? Måste testa...
OBS! (Nedanstånde text är bara ett test och är INTE självupplevt)
Kände svetten i handflatan och lade på luren igen. Jag tror att det var femte gången som jag tvekade. Ville ju så gärna träffa henne men var så jävla nervös för att bli nobbad. Kunde ju ha mailat eller skickat ett SMS men tyckte att det var så fegt. Skärp dig, sa jag för mig själv. Sedan ringde jag och lät signalerna gå fram. Jag svalde och harklade mig lätt.
"Hej, det är jag. Jag är hungrig och vill inte laga någon mat som jag måste äta ensam och sedan skulle jag vilja se en bra film. Tänkte mig Linköping. Var ska jag hämta dig? Vi åker om en timme". Så sa jag utan paus. För snabbt. Jag var nervös. Jag som är så cool. Jag hade inte tränat in detta men i det jag sa fanns ju ett syfte med varför och en fråga som inte kunde besvaras med ett ja eller nej. Jag ville veta var jag kunde hämta upp henne, inte om. Det blev tyst i typ 10 sekunder.
"Oj", sa hon. "OK, hämta upp mig utanför min lägenhet". Hon fortsatte; "Jag har faktiskt väntat att du skulle höra av dig och tycker att det ska bli kul". Jag svarade något om att jag tänkt länge på att ringa men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag sa inte att jag varit alltför nervös. Att jag tänkte på henne - jämt...
Jag var framme i god tid. Jag satt i bilen och tittade mot dörren och när hon kom ut så blev jag så glad och lämnade bilen för att ge henne en kram...
Vaknade upp med en enorm huvudvärk. Öppnade ögonen. Kisade. Ljuset var smärtsamt. Kände - utan att röra på mig - att jag låg i min egen säng. Jag fattade ingenting. Vad hade hänt? Vad hände? Jag började att tänka och hade svårt med detta. Hade så ont i huvudet. Mindes att jag ringde. Vi bestämde att åka och äta. Jag kom fram och...
Sedan mindes jag ingenting. Jag låg i sängen och undvek att öppna mina ögon. Helt plötsligt kände jag en arm om mig. En lukt. En kvinna. "Hur är det?", sa hon, och jag kände igen rösten. Hon var här hos mig och jag fattade ingenting.
"Du ramlade bakom bilen igår, du halkade och var helt borta. Du slog i huvudet mot gatan och ville inte åka till något sjukhus. Kör mig hem sa du och det gjorde jag. Sedan klädde jag av dig och du ville att jag skulle stanna och krypa ner hos dig. Jag ville inte lämna dig", fortsatte hon.
Jag vände mig om. Hon låg där där jag alltid velat att hon skulle vara. Kvinnan som jag drömt om...
Jag hade sett fram emot att ta med henne ut, visa henne att jag menade allvar. Få henne att förstå att jag var förtjust i henne, att jag inte tänkte på något annat än henne. Hela tiden. Få henne att tycka om mig och få henne att vilja vara med mig. Anstränga mig för att fånga och sedan behålla. Jag hade inte tänkt så långt som att få ner henne i min säng. Kanske sedan. Inte nu. Inte än...
fortsättning följer...
.
.
.
Det jag skriver innehåller många grammatiska fel och även syftningsfel. Men det skiter jag i.
Ackusativobjekt är ett vackert "grammatiskt" ord, för att inte tala om Pluskvamperfekt. Jag vet inte varför jag tycker detta, men faktum är att jag använder jag dessa mycket i mina texter. Jag målar med ord och "pekar" på objekt och jag berättar om det som hände före något ska hända eller vad som hände innan något händer.
Dessutom finns det ett antal sarkastiska inslag med en underton av ironi. Som kan förstås eller missförstås. Jag skriver på många olika sätt så att det ska passa alla - så att ni ska förstå.
Jag tror att jag kan skriva seriöst och använda mig av en berättarteknik som andra tycker om. Utan att upprepa mig så tror jag att jag kan jag få till det så att andra, (de som läser alltså), vill se vad som kommer sedan. Skapa en nyfikenhet. Jag tror att jag kan skriva en korrekt svenska, med kommatering på rätt ställe. Jag tror att jag vill vara den jag är...
Men - jag kan inte mycket om grammatik.
Jag vet att substantiv är allt man kan sätta ordet "jävel" bakom. Bil-jävel, stol-jävel, dator-jävel. Ett verb är ord som man kan sätta "var mig en jävel till att" - framför, Du var mig en jävel till att cykla. Adjektiv är ord som kan sätta ordet "förjävligt" framför. Förjävligt ful, förjävligt kallt. Så har jag lärt mig och att veta detta kommer man långt med. Om man t.ex.ska göra ett grammatiskt prov i Svenska.
Ibland tänker jag, "Vem bryr sig". Jag vet att jag kan skriva - men är det någon som läser? Man kanske skulle nöja sig med att tänka. Vilken stil vill de ha? De som läser vad jag tänker. Orkar de? För en del betyder ordens längd, eller meningens längd, lika mycket som meningar utan mening. Det finns bloggar som bara säger "att detta gör jag" och/eller "detta har hänt". Inget fel med det.
Det enda jag vet är att jag har lätt för att skriva och om jag har ett ämne som jag känner för så kan jag utifrån ingenting skapa någonting. Ganska fantastiskt - eller...?
Men - kan jag skriva om något annat än teknik, eller formulera en text som inte är ironisk. Går det att vara seriös? Är jag kanske lagd åt det romantiska hållet? Måste testa...
OBS! (Nedanstånde text är bara ett test och är INTE självupplevt)
Kände svetten i handflatan och lade på luren igen. Jag tror att det var femte gången som jag tvekade. Ville ju så gärna träffa henne men var så jävla nervös för att bli nobbad. Kunde ju ha mailat eller skickat ett SMS men tyckte att det var så fegt. Skärp dig, sa jag för mig själv. Sedan ringde jag och lät signalerna gå fram. Jag svalde och harklade mig lätt.
"Hej, det är jag. Jag är hungrig och vill inte laga någon mat som jag måste äta ensam och sedan skulle jag vilja se en bra film. Tänkte mig Linköping. Var ska jag hämta dig? Vi åker om en timme". Så sa jag utan paus. För snabbt. Jag var nervös. Jag som är så cool. Jag hade inte tränat in detta men i det jag sa fanns ju ett syfte med varför och en fråga som inte kunde besvaras med ett ja eller nej. Jag ville veta var jag kunde hämta upp henne, inte om. Det blev tyst i typ 10 sekunder.
"Oj", sa hon. "OK, hämta upp mig utanför min lägenhet". Hon fortsatte; "Jag har faktiskt väntat att du skulle höra av dig och tycker att det ska bli kul". Jag svarade något om att jag tänkt länge på att ringa men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag sa inte att jag varit alltför nervös. Att jag tänkte på henne - jämt...
Jag var framme i god tid. Jag satt i bilen och tittade mot dörren och när hon kom ut så blev jag så glad och lämnade bilen för att ge henne en kram...
Vaknade upp med en enorm huvudvärk. Öppnade ögonen. Kisade. Ljuset var smärtsamt. Kände - utan att röra på mig - att jag låg i min egen säng. Jag fattade ingenting. Vad hade hänt? Vad hände? Jag började att tänka och hade svårt med detta. Hade så ont i huvudet. Mindes att jag ringde. Vi bestämde att åka och äta. Jag kom fram och...
Sedan mindes jag ingenting. Jag låg i sängen och undvek att öppna mina ögon. Helt plötsligt kände jag en arm om mig. En lukt. En kvinna. "Hur är det?", sa hon, och jag kände igen rösten. Hon var här hos mig och jag fattade ingenting.
"Du ramlade bakom bilen igår, du halkade och var helt borta. Du slog i huvudet mot gatan och ville inte åka till något sjukhus. Kör mig hem sa du och det gjorde jag. Sedan klädde jag av dig och du ville att jag skulle stanna och krypa ner hos dig. Jag ville inte lämna dig", fortsatte hon.
Jag vände mig om. Hon låg där där jag alltid velat att hon skulle vara. Kvinnan som jag drömt om...
Jag hade sett fram emot att ta med henne ut, visa henne att jag menade allvar. Få henne att förstå att jag var förtjust i henne, att jag inte tänkte på något annat än henne. Hela tiden. Få henne att tycka om mig och få henne att vilja vara med mig. Anstränga mig för att fånga och sedan behålla. Jag hade inte tänkt så långt som att få ner henne i min säng. Kanske sedan. Inte nu. Inte än...
fortsättning följer...
.
.
.
torsdag 1 april 2010
Moffa Ginko....
"Jag är med barn", sa hon. Det var så det hela började...
"Du har telefon, Karlsson", sa Morsan. Han var en av mina kompisar på luckan. "Det är en tjej som vill prata med dig, 5036 Karlsson", sa han. Jag hoppade ner från sängen och masade mig bort till dagrummet. Jag hade somnat på maten och var skittrött.
"Hallå?", sa jag. Det var hon. Jag hade gjort slut två veckor innan och hon hade "stört" mig sedan dess. Jag trodde hon skulle ge sig.
"Jag är med barn", sa hon. "Vi måste ses, vi måste vara med varandra nu, vi måste ordna upp allt mellan oss", snyftade hon i telefon. Hon sa inte mycket mera än det. Och så tjöt hon så jag fick trycka luren hårt mot örat för att ingen skulle höra. Det var fullt av folk i lokalen, och jag sa, "Jag kan inte prata nu, jag ringer dig på fredag, hemifrån". Jag visste inte vad jag skulle säga...
Det blev alltså ett kort samtal och på den tiden kostade det ju att ringa rikssamtal. Det var i februari 1977 som detta hände. "Vad var det om?", frågade mina kompisar. "Jag ska bli farsa", sa jag. "Ja det var vad hon sa i telefon alltså". Jag berättade kort om att jag varit tillsammans med henne ett par månader men att hon mer och mer börjat "äta upp mig", och att jag inte hade tid att binda mig, och att jag gjort slut förrförra helgen. "Det är inget fel på tjejen, hon är smart, söt, ser fräsch ut och allt det där, men vi passar inte ihop - inte nu - jag passar inte med någon just nu", sa jag.
"Så där säger hon kanske för att testa dig", sa Dahlin. "Hur kan hon veta så snart, menar jag", fortsatte han. Man pratar inte så mycket om sådana här grejer på luckan och vi släppte det efter de andra sagt att även om hon inte haft mens på ett par veckor så kan det bli så och jag skulle nog inte vara orolig.
Magnusson, killen från Köping som vi hade döpt efter första kvällen då han skämtsamt ropat på "mamma" i mörkret, hade kul. "Faan, Karlsson", sa han. "Nu har vi ju både en morsa och farsa på luckan"...
Kommande helg åkte jag in till Västervik. Vi skulle ju prata. Hon bölade hela tiden och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Sedan slutade hon tjuta och sa att hon menade allvar. Hon sa att hon var med barn och att hon fått en tid i veckan. Jag åkte hem mot Edsbruk och sedan vidare upp mot Norrtälje.
Denna vecka hade vi övning och jag kunde inte nås alls. I helgen som kom stannade jag hos Ann och Björn i Hägernäs. På tisdagen ringde hon. Nu tjöt hon igen. "Förlåt, förlåt, jag ljög för dig. Jag är inte med barn. Jag bara sa så för att du skulle komma tillbaka". Det blev inget långt samtal. Vilken jävla tjej. När jag lade på luren tänkte jag att vilken jävla tur jag hade. Aldrig mer ska jag tro på om en tjej säger att hon skyddar sig. Från och med nu ska jag ligga lågt. Lita på tjejer kan man säkert, men denna tjej var konstig.
Jag diskuterade inte detta med någon och ingen av mina kompisar frågade förrän efter ett par veckor då vi var ute och festade. Då ljög jag och sa att det varit falskt alarm och att mensen kommit tillbaka. Jag sa inte att hon var en falsk jävel. Man skämdes väl lite.
Åren gick och ett par år efter jag muckat så blev ju jag och Brilla tillsammans och efter ytterligare ett par år så föddes Rickie och sedan André. Ungarna växte upp och helt plötsligt så var det Juni 1996. Det hade varit skolavslutning och våra barn hade dansat på skolgården. Jag jobbade själv som lärare i Åtvidaberg och kollade, (lite miljöskadad var jag redan då,) lokaltidningens sidor om skolavslutning.
Jag kollade runt och helt plötsligt hajade jag till. En tjej hade fått ett stipendium för sina betyg. Bäst på gymnasiet i Västervik. Wow, tänkte jag. Vad hon måste ha kämpat - eller annars hade hon det lätt för sig i skolan. Hon hade läshuvud, som man sa förr. Men vänta. Vem är hon lik? Hon påminde om någon jag sett och samtidigt så var hon lite lik mig, som jag såg ut då jag var 17-18 år...
Jag tittade på bildtexten och där var efternamnet. Samma efternamn. Det är inte sant, tänkte jag. Jag slängde undan tidningen. Började räkna...
Är det möjligt? Om hon föddes 1977 så slutar hon ju gymnasiet det år hon fyller 19. Var hon med barn? Är det möjligt att det är min dotter? Det var så mycket som stämde. Jag berättade inte detta för någon. Tänkte att man kan ju inte ge sig till känna och vad skulle det leda till. Hon hade säkert en annan pappa som trodde att hon var hennes biologiska barn. Varför skulle jag lägga mig i. Men ändå? Hon hade inte ljugit först - hon ljög sen. Tjejen från lumpartiden alltså.
Åren gick och jag har inte tänkt på detta mer än ett par gånger. Det var ett ovanligt efternamn och det är ju inte alltid tjejer behåller sina namn. Speciellt inte om de gifter sig. Jag har inte nämnt detta för någon. För ingen har ju egentligen inte med det hela att göra.
Idag på bussen bläddrade jag i Nyheterna. "Välkommen till världen". Brukar aldrig titta på dessa sidor men av en ren tillfällighet fick jag se en bild på någon som jag kände igen. Tjejen från gymnasiet. Med ett annat efternamn. Men det var hon. Nu var hon ännu mera lik mig.
Min dotter har fått barn.
Det var en gammal tidning och det hände för några veckor sedan men det var idag, den första april 2010, som jag fick reda på att jag är
både faffa och moffa...
"Du har telefon, Karlsson", sa Morsan. Han var en av mina kompisar på luckan. "Det är en tjej som vill prata med dig, 5036 Karlsson", sa han. Jag hoppade ner från sängen och masade mig bort till dagrummet. Jag hade somnat på maten och var skittrött.
"Hallå?", sa jag. Det var hon. Jag hade gjort slut två veckor innan och hon hade "stört" mig sedan dess. Jag trodde hon skulle ge sig.
"Jag är med barn", sa hon. "Vi måste ses, vi måste vara med varandra nu, vi måste ordna upp allt mellan oss", snyftade hon i telefon. Hon sa inte mycket mera än det. Och så tjöt hon så jag fick trycka luren hårt mot örat för att ingen skulle höra. Det var fullt av folk i lokalen, och jag sa, "Jag kan inte prata nu, jag ringer dig på fredag, hemifrån". Jag visste inte vad jag skulle säga...
Det blev alltså ett kort samtal och på den tiden kostade det ju att ringa rikssamtal. Det var i februari 1977 som detta hände. "Vad var det om?", frågade mina kompisar. "Jag ska bli farsa", sa jag. "Ja det var vad hon sa i telefon alltså". Jag berättade kort om att jag varit tillsammans med henne ett par månader men att hon mer och mer börjat "äta upp mig", och att jag inte hade tid att binda mig, och att jag gjort slut förrförra helgen. "Det är inget fel på tjejen, hon är smart, söt, ser fräsch ut och allt det där, men vi passar inte ihop - inte nu - jag passar inte med någon just nu", sa jag.
"Så där säger hon kanske för att testa dig", sa Dahlin. "Hur kan hon veta så snart, menar jag", fortsatte han. Man pratar inte så mycket om sådana här grejer på luckan och vi släppte det efter de andra sagt att även om hon inte haft mens på ett par veckor så kan det bli så och jag skulle nog inte vara orolig.
Magnusson, killen från Köping som vi hade döpt efter första kvällen då han skämtsamt ropat på "mamma" i mörkret, hade kul. "Faan, Karlsson", sa han. "Nu har vi ju både en morsa och farsa på luckan"...
Kommande helg åkte jag in till Västervik. Vi skulle ju prata. Hon bölade hela tiden och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Sedan slutade hon tjuta och sa att hon menade allvar. Hon sa att hon var med barn och att hon fått en tid i veckan. Jag åkte hem mot Edsbruk och sedan vidare upp mot Norrtälje.
Denna vecka hade vi övning och jag kunde inte nås alls. I helgen som kom stannade jag hos Ann och Björn i Hägernäs. På tisdagen ringde hon. Nu tjöt hon igen. "Förlåt, förlåt, jag ljög för dig. Jag är inte med barn. Jag bara sa så för att du skulle komma tillbaka". Det blev inget långt samtal. Vilken jävla tjej. När jag lade på luren tänkte jag att vilken jävla tur jag hade. Aldrig mer ska jag tro på om en tjej säger att hon skyddar sig. Från och med nu ska jag ligga lågt. Lita på tjejer kan man säkert, men denna tjej var konstig.
Jag diskuterade inte detta med någon och ingen av mina kompisar frågade förrän efter ett par veckor då vi var ute och festade. Då ljög jag och sa att det varit falskt alarm och att mensen kommit tillbaka. Jag sa inte att hon var en falsk jävel. Man skämdes väl lite.
Åren gick och ett par år efter jag muckat så blev ju jag och Brilla tillsammans och efter ytterligare ett par år så föddes Rickie och sedan André. Ungarna växte upp och helt plötsligt så var det Juni 1996. Det hade varit skolavslutning och våra barn hade dansat på skolgården. Jag jobbade själv som lärare i Åtvidaberg och kollade, (lite miljöskadad var jag redan då,) lokaltidningens sidor om skolavslutning.
Jag kollade runt och helt plötsligt hajade jag till. En tjej hade fått ett stipendium för sina betyg. Bäst på gymnasiet i Västervik. Wow, tänkte jag. Vad hon måste ha kämpat - eller annars hade hon det lätt för sig i skolan. Hon hade läshuvud, som man sa förr. Men vänta. Vem är hon lik? Hon påminde om någon jag sett och samtidigt så var hon lite lik mig, som jag såg ut då jag var 17-18 år...
Jag tittade på bildtexten och där var efternamnet. Samma efternamn. Det är inte sant, tänkte jag. Jag slängde undan tidningen. Började räkna...
Är det möjligt? Om hon föddes 1977 så slutar hon ju gymnasiet det år hon fyller 19. Var hon med barn? Är det möjligt att det är min dotter? Det var så mycket som stämde. Jag berättade inte detta för någon. Tänkte att man kan ju inte ge sig till känna och vad skulle det leda till. Hon hade säkert en annan pappa som trodde att hon var hennes biologiska barn. Varför skulle jag lägga mig i. Men ändå? Hon hade inte ljugit först - hon ljög sen. Tjejen från lumpartiden alltså.
Åren gick och jag har inte tänkt på detta mer än ett par gånger. Det var ett ovanligt efternamn och det är ju inte alltid tjejer behåller sina namn. Speciellt inte om de gifter sig. Jag har inte nämnt detta för någon. För ingen har ju egentligen inte med det hela att göra.
Idag på bussen bläddrade jag i Nyheterna. "Välkommen till världen". Brukar aldrig titta på dessa sidor men av en ren tillfällighet fick jag se en bild på någon som jag kände igen. Tjejen från gymnasiet. Med ett annat efternamn. Men det var hon. Nu var hon ännu mera lik mig.
Min dotter har fått barn.
Det var en gammal tidning och det hände för några veckor sedan men det var idag, den första april 2010, som jag fick reda på att jag är
både faffa och moffa...
tisdag 30 mars 2010
Riktiga vänner...
Jag har sett lastbilshytter tillverkats idag. Det finns mer än 8000 olika varianter. Låga, höga och olika färger. Bara det blir många varianter. Sedan finns ratten till vänster osv. Dubbelt, dubbelt, dubbelt osv med olika varianter. Detta är Scania. Sedan finns det Volvo osv...
En del människor är tjocka och så finns det smala. Killar och tjejer, svarta och vita osv. Det finns fler än 8000 varianter. Många många fler. Alla är olika.
Ändå finns det "look-a-like" och tvillingsjälar. Och riktiga tvillingar förstås. Jag har kollat in släkten. De är rätt många nu. Som kan säga att "jag är släkt med Nisse Karlsson". Fler än det finns vänner här i livet - som är i livet - som har ett liv...
Jag har aldrig tänkt på detta tidigare men nu när man ser på Facebook så undrar man.
Timmy Lee hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Vem fasen är Timmy Lee, tänkte jag. Försökte tänka om jag mött någon med det namnet någon gång. En pilsner en sen natt och sedan ett "vi hörs". Men jag hade ju inte facebook förut. Jag hade ju en email och ett telefonnummer och en postlåda.
Hur vet Timmy vem jag är och varför vill han ha mig som vän? Har han inga andra vänner? Är det någon därute som har rekommenderat mig?
Johan Rundberg hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Jag hade honom som elev förra året och vi var aldrig osams. Men inte vill jag ha honom som vän. Han är ju inte ens släkt med mig. Vi har inte ens samma efternamn. Det är flera förfrågningar varje dag och om jag skulle säga ja till alla så skulle jag inte hinna med att se vad de riktiga vännerna gör. Jo, det skulle jag - men då får jag ju sitta och glo på skärmen på heltid.
En del sköter om djur via Facebook. Gud så larvigt tänkte jag men nu har jag kommit på att någon måste ju göra det också. Annars dör de väl - eller? "Hjälp! Mata mig.!Annars finns jag inte..."
Nej vänta, det kanske inte är så. Det kanske är vänner? Jag vet inte. Är inte med. Har inte tid.
Jag har bara vänner på Facebook som känner mig, eller som vet vem jag är, eller som jag tycker om att dricka en pilsner tillsammans med. Nästan alla är släkt med mig. Älskling, farfars bror, svärfar, plastpappa, min mans morbror osv - säger de, vännerna. Det är nästan 40 stycken till antalet- och det räcker bra. För mig.
Marianne Arvidsson hörde av sig idag. Hon och jag är släkt. På långt håll. Mycket långt håll. Nästan så långt håll så att det finns inte. Nästan stjärnstopp långt håll. Men vi är släkt. Samma gener - ja lite spår-ämnen av DNA måste det finnas. Vi har något gemensamt. Rötter. Samma rötter. Henne ska jag inte ignorera. Hon har ju rekommenderats av mig via något som vi har gemensamt. Rötterna som växt och hon är i kanten av en gren och jag på en annan och ingen skulle ha funnits om inte Lisken Laburius, våran jätte-jätte-gamla tant, (om hon levat alltså), hade tagit sig tid till att föröka sig...
Rötter är viktigt för utan dom kan ingenting växa. Sedan behövs det något kring rötterna också förstås. Och näring. Då växer det.
Jag är nyfiken av mig. Ibland öppnar jag en teknisk apparat för att se hur den funkar. Det är bra att veta om den går sönder. Man kan inte laga något om man inte vet hur den ska vara då den går bra.
Jag brukar inte lyfta upp mina blommor från krukorna för att kolla hur de mår. Hittills har det inte hänt någon gång, då jag ska plantera om en krukväxt, att jag tyckt att "detta var ju onödigt". Inte en enda gång har jag stoppat tillbaka rötterna och fyllt på med den gamla jorden. Nej man har tagit en större kruka och haft i näringsfylld mull och så har blomman tagit fart.
Idag var jag i Oskarshamn och lyssnade på en kille från DynaMate. De jobbar med extrem omplantering. Går något bra ska det går bättre. Tekniskt produktionsstöd. Ett slags optimering. Göra något bra mycket bättre än lagom.Gå in för att vara jätte-ofega. "Vi är intresserade av att veta varför maskinerna går, och inte varför dom står", sa killen.
Det är så man ska tänka om vänner. Riktiga vänner.Varför finns ni, vad gör ni och vad är det som gör att ni mår så bra? Om jag förstår detta så kan jag ju göra lika dant och då mår jag bättre. Vilken film rekommenderar ni? Hur ser barnen ut idag? Hur är vädret hos er. Vart ska ni resa? Hur var resan? Hur smakade maten. Något gott vin som ni kan rekommendera?
Jag vill veta. Ärligt!
Jag skiter väl i om någon matar en tamagotchi! Ärligt!
Vad tror ni mina vänner skulle tänka om jag "sa" på Facebook: "Nils Karlsson klappade en katt idag. Vet inte vems den var och jag vet inte om den tyckte om det". Ingen skulle bry sig.
Om jag istället skrev att Nils Karlsson "mötte en liten kattunge i morse och den såg helt oklappad ut så jag var tvungen att göra något - och då missade jag bussen". Då skulle mina vänner le och klicka på "Gilla".
Man måste visa att man bryr sig och ägna tid och omtanke åt...
de riktiga vännerna...
En del människor är tjocka och så finns det smala. Killar och tjejer, svarta och vita osv. Det finns fler än 8000 varianter. Många många fler. Alla är olika.
Ändå finns det "look-a-like" och tvillingsjälar. Och riktiga tvillingar förstås. Jag har kollat in släkten. De är rätt många nu. Som kan säga att "jag är släkt med Nisse Karlsson". Fler än det finns vänner här i livet - som är i livet - som har ett liv...
Jag har aldrig tänkt på detta tidigare men nu när man ser på Facebook så undrar man.
Timmy Lee hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Vem fasen är Timmy Lee, tänkte jag. Försökte tänka om jag mött någon med det namnet någon gång. En pilsner en sen natt och sedan ett "vi hörs". Men jag hade ju inte facebook förut. Jag hade ju en email och ett telefonnummer och en postlåda.
Hur vet Timmy vem jag är och varför vill han ha mig som vän? Har han inga andra vänner? Är det någon därute som har rekommenderat mig?
Johan Rundberg hörde av sig idag och ville bli vän med mig. Jag hade honom som elev förra året och vi var aldrig osams. Men inte vill jag ha honom som vän. Han är ju inte ens släkt med mig. Vi har inte ens samma efternamn. Det är flera förfrågningar varje dag och om jag skulle säga ja till alla så skulle jag inte hinna med att se vad de riktiga vännerna gör. Jo, det skulle jag - men då får jag ju sitta och glo på skärmen på heltid.
En del sköter om djur via Facebook. Gud så larvigt tänkte jag men nu har jag kommit på att någon måste ju göra det också. Annars dör de väl - eller? "Hjälp! Mata mig.!Annars finns jag inte..."
Nej vänta, det kanske inte är så. Det kanske är vänner? Jag vet inte. Är inte med. Har inte tid.
Jag har bara vänner på Facebook som känner mig, eller som vet vem jag är, eller som jag tycker om att dricka en pilsner tillsammans med. Nästan alla är släkt med mig. Älskling, farfars bror, svärfar, plastpappa, min mans morbror osv - säger de, vännerna. Det är nästan 40 stycken till antalet- och det räcker bra. För mig.
Marianne Arvidsson hörde av sig idag. Hon och jag är släkt. På långt håll. Mycket långt håll. Nästan så långt håll så att det finns inte. Nästan stjärnstopp långt håll. Men vi är släkt. Samma gener - ja lite spår-ämnen av DNA måste det finnas. Vi har något gemensamt. Rötter. Samma rötter. Henne ska jag inte ignorera. Hon har ju rekommenderats av mig via något som vi har gemensamt. Rötterna som växt och hon är i kanten av en gren och jag på en annan och ingen skulle ha funnits om inte Lisken Laburius, våran jätte-jätte-gamla tant, (om hon levat alltså), hade tagit sig tid till att föröka sig...
Rötter är viktigt för utan dom kan ingenting växa. Sedan behövs det något kring rötterna också förstås. Och näring. Då växer det.
Jag är nyfiken av mig. Ibland öppnar jag en teknisk apparat för att se hur den funkar. Det är bra att veta om den går sönder. Man kan inte laga något om man inte vet hur den ska vara då den går bra.
Jag brukar inte lyfta upp mina blommor från krukorna för att kolla hur de mår. Hittills har det inte hänt någon gång, då jag ska plantera om en krukväxt, att jag tyckt att "detta var ju onödigt". Inte en enda gång har jag stoppat tillbaka rötterna och fyllt på med den gamla jorden. Nej man har tagit en större kruka och haft i näringsfylld mull och så har blomman tagit fart.
Idag var jag i Oskarshamn och lyssnade på en kille från DynaMate. De jobbar med extrem omplantering. Går något bra ska det går bättre. Tekniskt produktionsstöd. Ett slags optimering. Göra något bra mycket bättre än lagom.Gå in för att vara jätte-ofega. "Vi är intresserade av att veta varför maskinerna går, och inte varför dom står", sa killen.
Det är så man ska tänka om vänner. Riktiga vänner.Varför finns ni, vad gör ni och vad är det som gör att ni mår så bra? Om jag förstår detta så kan jag ju göra lika dant och då mår jag bättre. Vilken film rekommenderar ni? Hur ser barnen ut idag? Hur är vädret hos er. Vart ska ni resa? Hur var resan? Hur smakade maten. Något gott vin som ni kan rekommendera?
Jag vill veta. Ärligt!
Jag skiter väl i om någon matar en tamagotchi! Ärligt!
Vad tror ni mina vänner skulle tänka om jag "sa" på Facebook: "Nils Karlsson klappade en katt idag. Vet inte vems den var och jag vet inte om den tyckte om det". Ingen skulle bry sig.
Om jag istället skrev att Nils Karlsson "mötte en liten kattunge i morse och den såg helt oklappad ut så jag var tvungen att göra något - och då missade jag bussen". Då skulle mina vänner le och klicka på "Gilla".
Man måste visa att man bryr sig och ägna tid och omtanke åt...
de riktiga vännerna...
torsdag 25 mars 2010
Därför dööö...
Tv:n motsvarar inte mina förväntningar ikväll. Tänkte byta till Tvixen men då var jag tvungen att resa mig från soffan och flytta optokabeln från HD-boxen för att få till ett bra ljud.
Varför kan man inte bara vara nöjd och titta på Antikrundan. Det var så intressant att höra att ett trasigt snapsglas ökade i värde för att de söp sönder det och var tvungen att reparera det - och då ökade värdet...
Sedan var det ett vitrinskåp från slutet av 1700-talet som hade så många trasiga rutor så de hade satt fast en träskiva på insidan och de hade de gjort 1825. Vadå? Jag har ett fönster med speglar. Så jag zappade...
Lämnade soffan och för att micra en kopp kaffe. Pip, Pip, PIP. Ett jäkla tryckande och sedan ett långt ilsket piiiip när det är klart. Varför kan det inte vara ett behagligt ding-dong när micron är klar.
Man zappar ju överallt. Även inne i hjärnan. Tänker på annat - kastar omkring liksom. Skakar hjärnan inifrån...
Jag tillhör en av de få som både tänker logiskt och lateralt - samtidigt. Logiskt tänk är bra när man ska programmera. Det bygger på de tre grundpåståendena OCH, ICKE samt ELLER. Jag ska göra det OCH det ELLER det - men ICKE det. Så tänker man om man t.ex. ska programmera en maskin.
Lateralt tänk innebär att man har ett påstående och detta har bara ett givet svar. Detta tänk använder man när man ska se om en hypotes stämmer. Något som man kommer på och man vet inte om det är möjligt och så kollar man om det är möjligt genom att se det från olika håll. Betrakta problemet från olika infallsvinklar. Om man har ett påstående och det bara finns ett korrekt svar så kan man jobba utifrån denna hypotes.
Ett bra exempel på lateralt tänk är detta: Jag har 15 jobbarkompisar som dricker kaffe varje dag kl. 10.00. Med mig blir det 16 koppar som skall bryggas. I början av terminen bryggde jag 2 kannor med 8 koppar i varje, och det räckte precis lagom. Alla fick varsin full kopp. Straxt före jul så blev det nästan en kopp över.
Orsaken kan ju vara att någon slutat med kaffe, tänker du. Så var inte fallet. Det var 16 lärare även i slutet av terminen. Någon hade kanske bytt ut sin kopp mot en mindre, tänker du. Så var inte fallet. Alla hade en precis lika dan kopp och alla kopparna fylldes upp bredden.
Så ett perfekt lateralt påstående är följande:
16 kaffeälskande lärare får sitt kaffe från två kannor, rymmande 8 koppar var, en given dag. Ett halvår senare får 16 kaffeälskande lärare återigen sitt kaffe från samma kannor som tidigare - men nu blir det en kaffekopp över. Varför?
Det finns bara ett korrekt svar. Det enda svaret som med säkerhet stämmer på det förut nämnda påståendet är att de flesta lärarna är så äckliga att de diskar inte sin kopp så det finns inte plats för allt kaffe efter ett halvt års kaffedrickande.
På Facebook finns det en grupp som man måste gå med i om man vill veta svaret på varför en person som kommer in i en pub blir hotad av bartendern med en pistol och lämnar därför omedelbart puben för att han är rädd om livet. Varför?
Jag tror att han har en tvilling och denne var inne på samma pub vid ett annat tillfälle och då sa bartendern att kommer du tillbaka hit så skjuter jag dig.
Jag gick inte med i gruppen på Facebook för jag vet att min lösning på problemet stämmer och det ska ju bara finnas en korrekt lösning på ett lateralt problem.
Häromdagen kom jag på att jag skulle bygga en klocka som går sakta när jag vill och fort när jag vill. Tidsstyrd utifrån andras normaltid. När jag får tid ska jag bygga en sådan tänkte jag men då måste jag ju först bygga en klocka för att få denna tid...
Detta kallas att måla in sig i ett hörn, dvs skapa ett omöjligt uppdrag, prekärt läge. Man vill, men man kan inte, för att man inte kan, det man vill. Det kallas "dilemma" när man har två valmöjligheter och måste välja en av dem. Men jag kan ju inte välja att använda en klocka som inte är byggd...
Det är en alldeles egen paradox som jag kommit på. Ett mycket bra exempel på en paradox är: "jag skriver precis här och nu att jag alltid ljuger" - och sedan skriver jag "att det som jag nyss skrev stämmer inte". En slags referens som leder bakåt och som är motsägande mot det jag nyss sa. Jag menar, ljuger jag eller ljuger jag om att jag ljuger..
Att säga åt en elev att han är smart om han fattar ironi och sedan fråga honom om han tyckte att detta var ironiskt sagt är djupt. Mycket djupt för han vet inte om jag ljuger eller talar sanning. Först som sist.
Vår hjärna är häftig. Den funkar. Lite olika på olika människor men det är en enorm sak. Så mycket information. Läste att det går bara åt en enda hjärncell för att veta att den där personen har jag sett förut. Sedan sätter datakommunikationen igång med en svindlande fart. Neurala nätverk är snabba. Elektriska impulser färdas blixtsnabbt och man kommer ihåg vad han/hon heter etc - jättesnabbt.
Att vara snabb i tanken och därtill använda hjärnan på ett smart sätt tyder på en viss skarpsinnighet.
När man blinkar stängs hjärnan av. Annars skulle man bli tokig. Ett blink tar mindre än en tiondels sekund och då blir det svart och man vill ju inte missa något. Så vad man såg nyss och vad man sedan ser sys ihop så man bryr sig inte. Det blir ett slags mellanting. Ett oskarpt ögonblick.
Det finns oskarp logik. Fuzzy logic heter det på engelska.
Ett bra exempel på oskarp logik, eller "suddig logik" som det också kallas, är när man tar sig ett bad. Vattnet kan vara kallt och då fyller man på hett vatten. Om vattnet är hett så fyller man på kallt vatten. Om nivån är för hög så släpper man ut vatten och om det är för lite i karet så fyller man på.
Men, (ska man egentligen inte börja en mening med), det finns gränsområden. När det inte är hett men heller inte varmt ELLER inte kallt men heller inte varmt. Ett slags svävande område mellan 1 och 0. Om hett är 60 grader, då man bränner sig alltså, så skulle 42 kunna vara varmt och 30 grader kallt. 50 grader är då en hög grad av sanning mot att det är varmt och en låg grad av sanning att det är kallt. I reglering användes detta för att snabbt hitta tillbaka till ett börvärde. Även vattennivån kan vara "oskarp".
Nu föll det ner en polett. Nu kom jag på en sak. Jag ser ett samband.
Mellan logiskt tänkande, lateralt tänkande, att försätta sig i ett dilemma, en paradox och slutligen Fuzzy Logic.
Någon försöker att avsluta dagens blogg bättre än lagom...
Varför?...
Varför kan man inte bara vara nöjd och titta på Antikrundan. Det var så intressant att höra att ett trasigt snapsglas ökade i värde för att de söp sönder det och var tvungen att reparera det - och då ökade värdet...
Sedan var det ett vitrinskåp från slutet av 1700-talet som hade så många trasiga rutor så de hade satt fast en träskiva på insidan och de hade de gjort 1825. Vadå? Jag har ett fönster med speglar. Så jag zappade...
Lämnade soffan och för att micra en kopp kaffe. Pip, Pip, PIP. Ett jäkla tryckande och sedan ett långt ilsket piiiip när det är klart. Varför kan det inte vara ett behagligt ding-dong när micron är klar.
Man zappar ju överallt. Även inne i hjärnan. Tänker på annat - kastar omkring liksom. Skakar hjärnan inifrån...
Jag tillhör en av de få som både tänker logiskt och lateralt - samtidigt. Logiskt tänk är bra när man ska programmera. Det bygger på de tre grundpåståendena OCH, ICKE samt ELLER. Jag ska göra det OCH det ELLER det - men ICKE det. Så tänker man om man t.ex. ska programmera en maskin.
Lateralt tänk innebär att man har ett påstående och detta har bara ett givet svar. Detta tänk använder man när man ska se om en hypotes stämmer. Något som man kommer på och man vet inte om det är möjligt och så kollar man om det är möjligt genom att se det från olika håll. Betrakta problemet från olika infallsvinklar. Om man har ett påstående och det bara finns ett korrekt svar så kan man jobba utifrån denna hypotes.
Ett bra exempel på lateralt tänk är detta: Jag har 15 jobbarkompisar som dricker kaffe varje dag kl. 10.00. Med mig blir det 16 koppar som skall bryggas. I början av terminen bryggde jag 2 kannor med 8 koppar i varje, och det räckte precis lagom. Alla fick varsin full kopp. Straxt före jul så blev det nästan en kopp över.
Orsaken kan ju vara att någon slutat med kaffe, tänker du. Så var inte fallet. Det var 16 lärare även i slutet av terminen. Någon hade kanske bytt ut sin kopp mot en mindre, tänker du. Så var inte fallet. Alla hade en precis lika dan kopp och alla kopparna fylldes upp bredden.
Så ett perfekt lateralt påstående är följande:
16 kaffeälskande lärare får sitt kaffe från två kannor, rymmande 8 koppar var, en given dag. Ett halvår senare får 16 kaffeälskande lärare återigen sitt kaffe från samma kannor som tidigare - men nu blir det en kaffekopp över. Varför?
Det finns bara ett korrekt svar. Det enda svaret som med säkerhet stämmer på det förut nämnda påståendet är att de flesta lärarna är så äckliga att de diskar inte sin kopp så det finns inte plats för allt kaffe efter ett halvt års kaffedrickande.
På Facebook finns det en grupp som man måste gå med i om man vill veta svaret på varför en person som kommer in i en pub blir hotad av bartendern med en pistol och lämnar därför omedelbart puben för att han är rädd om livet. Varför?
Jag tror att han har en tvilling och denne var inne på samma pub vid ett annat tillfälle och då sa bartendern att kommer du tillbaka hit så skjuter jag dig.
Jag gick inte med i gruppen på Facebook för jag vet att min lösning på problemet stämmer och det ska ju bara finnas en korrekt lösning på ett lateralt problem.
Häromdagen kom jag på att jag skulle bygga en klocka som går sakta när jag vill och fort när jag vill. Tidsstyrd utifrån andras normaltid. När jag får tid ska jag bygga en sådan tänkte jag men då måste jag ju först bygga en klocka för att få denna tid...
Detta kallas att måla in sig i ett hörn, dvs skapa ett omöjligt uppdrag, prekärt läge. Man vill, men man kan inte, för att man inte kan, det man vill. Det kallas "dilemma" när man har två valmöjligheter och måste välja en av dem. Men jag kan ju inte välja att använda en klocka som inte är byggd...
Det är en alldeles egen paradox som jag kommit på. Ett mycket bra exempel på en paradox är: "jag skriver precis här och nu att jag alltid ljuger" - och sedan skriver jag "att det som jag nyss skrev stämmer inte". En slags referens som leder bakåt och som är motsägande mot det jag nyss sa. Jag menar, ljuger jag eller ljuger jag om att jag ljuger..
Att säga åt en elev att han är smart om han fattar ironi och sedan fråga honom om han tyckte att detta var ironiskt sagt är djupt. Mycket djupt för han vet inte om jag ljuger eller talar sanning. Först som sist.
Vår hjärna är häftig. Den funkar. Lite olika på olika människor men det är en enorm sak. Så mycket information. Läste att det går bara åt en enda hjärncell för att veta att den där personen har jag sett förut. Sedan sätter datakommunikationen igång med en svindlande fart. Neurala nätverk är snabba. Elektriska impulser färdas blixtsnabbt och man kommer ihåg vad han/hon heter etc - jättesnabbt.
Att vara snabb i tanken och därtill använda hjärnan på ett smart sätt tyder på en viss skarpsinnighet.
När man blinkar stängs hjärnan av. Annars skulle man bli tokig. Ett blink tar mindre än en tiondels sekund och då blir det svart och man vill ju inte missa något. Så vad man såg nyss och vad man sedan ser sys ihop så man bryr sig inte. Det blir ett slags mellanting. Ett oskarpt ögonblick.
Det finns oskarp logik. Fuzzy logic heter det på engelska.
Ett bra exempel på oskarp logik, eller "suddig logik" som det också kallas, är när man tar sig ett bad. Vattnet kan vara kallt och då fyller man på hett vatten. Om vattnet är hett så fyller man på kallt vatten. Om nivån är för hög så släpper man ut vatten och om det är för lite i karet så fyller man på.
Men, (ska man egentligen inte börja en mening med), det finns gränsområden. När det inte är hett men heller inte varmt ELLER inte kallt men heller inte varmt. Ett slags svävande område mellan 1 och 0. Om hett är 60 grader, då man bränner sig alltså, så skulle 42 kunna vara varmt och 30 grader kallt. 50 grader är då en hög grad av sanning mot att det är varmt och en låg grad av sanning att det är kallt. I reglering användes detta för att snabbt hitta tillbaka till ett börvärde. Även vattennivån kan vara "oskarp".
Nu föll det ner en polett. Nu kom jag på en sak. Jag ser ett samband.
Mellan logiskt tänkande, lateralt tänkande, att försätta sig i ett dilemma, en paradox och slutligen Fuzzy Logic.
Någon försöker att avsluta dagens blogg bättre än lagom...
Varför?...
Out of control...
Det jävlas just nu. Jag är nere så någe så alldeles Jag kan inte använda något som någon annan sagt eller skrivit. Jag måste vara kreativ.
Anledningen är något så banalt att jag fått en spricka på mitt vänstra lillfinger. Det är som en självspricka fast jag har inte gjort den själv. Den har bara uppstått ur tomma intet och ställer till stora problem. Svårigheten med att trycka på Ctrl-C och Ctrl-V innebär att det är slutkopierat. Jag måste komma på egna saker.
Utöver detta så har jag fått problem med nerverna. Det är i samma finger. Det sticker och killar. Mycket obehagligt är det. Nervkollapsen som jag råkade ut för beror på den där grekiska svenskan som sjöng glöggrytan ur skåpet för mig. Som jag greppade men innan dess så hade den gått sönder och skar av allt och lite till...
Idag hittade jag en salva som jag smetade in i såret. Det gick åt en hel tub. Fast innan dess så klämde jag ut det värsta. Det kom varblandat blod och boldblandad var om vartannat. Plus lite benmärg - tror jag. Det smakade inte så vidare värst...
Nervtrådar kom det också när jag tänker efter. Fast dom petade jag in igen och förseglade med ett lim som kallades Voltaren. Denna salva hjälper mot smärta i muskler och leder. Det finns nog inte så mycket muskler på lillfingret kom jag på så jag sög ut hälften. Det smakade inte så vidare värst.
Akta ögonen stod det på tuben men det kan jag inte läsa längre med mitt högra öga för jag klia mig med fel finger. Smetfingret.
Jag började känna efter och upptäckte att det är nog mera fel än rätt på mig. Jag har ju inte mycket tid kvar i detta jordeliv. Lever liksom på lånad tid. Ser livet passera revy. När jag suckar så vet jag att detta kanske var dödssucken. Man vet ju inte om man får tid att dra en ny suck. Döden, och när den kommer, det är det enda man inte vet.
Halsen är jag också lite bekymrad över. Den där konan verkar inte vara speciellt stabil. Det finns - som jag nämnt tidigare i denna blogg - en liten spets där bak i nacken och jag tror att detta är spetsen på det onda. Inte roten. Jag trycker på den ibland för att känna om den är en godartad eller elakartad tumör. Den verkar rätt snäll. Knölen är liksom inte i vägen eftersom jag sällan rakar mig i nacken. Dessutom är det rätt skönt att knåda på den lite då och då. Retar mig på att jag inte kan se den...
Andra defekter jag upptäckt är att jag har ett skägg som växer och som måste kapas lite då och då. Det är jobbigt. Har funderat om man inte skulle ta och vaxa sig. Sätta på en klisterremsa och bara dra till. Slita ut strån med rötter och allt. Som jag gjort i pannan...
Tånaglarna växer och nu är jag för gammal och i för dålig form för att kunna bita av dom. Fast om jag kunnat så tror jag inte att det smakat så vidare värst.
Jag känner mig rätt stark och det kan jag tacka gymmet för. Varje dag som jag ser dessa helvetesmaskiner så tänker jag att vad stark jag är som klarar mig utan att träna.
Man skulle kanske ägna mer id åt sin egen kropp och vårda den. Liksom städa bort det som inte känns bra, som folk inte vill se. Jag har städat huset nu - nästan oavbrutet - i en månads tid. Lagom när jag är klar så får jag börja om igen. Idag hittade jag en dammtuss. Stor som ett suddgummi. Jag tittade på den och luktade på den och - nej jag smakade inte för den såg inte ut att smaka så vidare värst. Den var ihopsatt av många små dammkorn. Troligen var det blandat positiva och negativa dammkorn som liksom sugits till varandra. Men var kom de ifrån? Hade någon tagit med sig dessa utifrån. Det är ju så kallt ute...
Har tänkt på detta med att städa. Jag kan ju inte. Jag brukar säga att jag kan allt och det är också det enda jag kan. Men vem kan egentligen städa och vem har lärt dessa individer att städa. Finns det egentligen utbildningar på att städa. Finns det städlärare? Var ligger närmaste städgymnasium eller kanske en yrkeshögskola eller ett universitet som utbildar i städning? Tänk om det finns någon som forskar inom städteknik? Man kanske skulle ha satsat på detta. Kunna göra oväntade besök och klaga och ha vetenskapliga belägg på gnället.
Det finns ju städrobotar - ja även sådana som ser ut som maskiner. Små mechatroniska produkter som sniffar runt och letar upp damm. Suger upp och sväljer. Varför har jag ingen sådan? Jag som har allt annat. Varför har ingen tipsat mig?
Tänk så mycket annat nyttigt som jag skulle kunnat gjort om jag sluppit att damma, torka, dammsuga, skura, tvättat toaletter, krupit under badkar, putsat fönster, skakat mattor...
Oj. Nu stack det till någonstans i kroppen. Måste nog gå och lägga mig. Det kanske är sista natten.
I morgon bitti - om och när jag sträcker på mig och det inte gör ont - så vet jag att det är bara början för precis när man mår som bäst
så brukar det börja att jävlas...
Anledningen är något så banalt att jag fått en spricka på mitt vänstra lillfinger. Det är som en självspricka fast jag har inte gjort den själv. Den har bara uppstått ur tomma intet och ställer till stora problem. Svårigheten med att trycka på Ctrl-C och Ctrl-V innebär att det är slutkopierat. Jag måste komma på egna saker.
Utöver detta så har jag fått problem med nerverna. Det är i samma finger. Det sticker och killar. Mycket obehagligt är det. Nervkollapsen som jag råkade ut för beror på den där grekiska svenskan som sjöng glöggrytan ur skåpet för mig. Som jag greppade men innan dess så hade den gått sönder och skar av allt och lite till...
Idag hittade jag en salva som jag smetade in i såret. Det gick åt en hel tub. Fast innan dess så klämde jag ut det värsta. Det kom varblandat blod och boldblandad var om vartannat. Plus lite benmärg - tror jag. Det smakade inte så vidare värst...
Nervtrådar kom det också när jag tänker efter. Fast dom petade jag in igen och förseglade med ett lim som kallades Voltaren. Denna salva hjälper mot smärta i muskler och leder. Det finns nog inte så mycket muskler på lillfingret kom jag på så jag sög ut hälften. Det smakade inte så vidare värst.
Akta ögonen stod det på tuben men det kan jag inte läsa längre med mitt högra öga för jag klia mig med fel finger. Smetfingret.
Jag började känna efter och upptäckte att det är nog mera fel än rätt på mig. Jag har ju inte mycket tid kvar i detta jordeliv. Lever liksom på lånad tid. Ser livet passera revy. När jag suckar så vet jag att detta kanske var dödssucken. Man vet ju inte om man får tid att dra en ny suck. Döden, och när den kommer, det är det enda man inte vet.
Halsen är jag också lite bekymrad över. Den där konan verkar inte vara speciellt stabil. Det finns - som jag nämnt tidigare i denna blogg - en liten spets där bak i nacken och jag tror att detta är spetsen på det onda. Inte roten. Jag trycker på den ibland för att känna om den är en godartad eller elakartad tumör. Den verkar rätt snäll. Knölen är liksom inte i vägen eftersom jag sällan rakar mig i nacken. Dessutom är det rätt skönt att knåda på den lite då och då. Retar mig på att jag inte kan se den...
Andra defekter jag upptäckt är att jag har ett skägg som växer och som måste kapas lite då och då. Det är jobbigt. Har funderat om man inte skulle ta och vaxa sig. Sätta på en klisterremsa och bara dra till. Slita ut strån med rötter och allt. Som jag gjort i pannan...
Tånaglarna växer och nu är jag för gammal och i för dålig form för att kunna bita av dom. Fast om jag kunnat så tror jag inte att det smakat så vidare värst.
Jag känner mig rätt stark och det kan jag tacka gymmet för. Varje dag som jag ser dessa helvetesmaskiner så tänker jag att vad stark jag är som klarar mig utan att träna.
Man skulle kanske ägna mer id åt sin egen kropp och vårda den. Liksom städa bort det som inte känns bra, som folk inte vill se. Jag har städat huset nu - nästan oavbrutet - i en månads tid. Lagom när jag är klar så får jag börja om igen. Idag hittade jag en dammtuss. Stor som ett suddgummi. Jag tittade på den och luktade på den och - nej jag smakade inte för den såg inte ut att smaka så vidare värst. Den var ihopsatt av många små dammkorn. Troligen var det blandat positiva och negativa dammkorn som liksom sugits till varandra. Men var kom de ifrån? Hade någon tagit med sig dessa utifrån. Det är ju så kallt ute...
Har tänkt på detta med att städa. Jag kan ju inte. Jag brukar säga att jag kan allt och det är också det enda jag kan. Men vem kan egentligen städa och vem har lärt dessa individer att städa. Finns det egentligen utbildningar på att städa. Finns det städlärare? Var ligger närmaste städgymnasium eller kanske en yrkeshögskola eller ett universitet som utbildar i städning? Tänk om det finns någon som forskar inom städteknik? Man kanske skulle ha satsat på detta. Kunna göra oväntade besök och klaga och ha vetenskapliga belägg på gnället.
Det finns ju städrobotar - ja även sådana som ser ut som maskiner. Små mechatroniska produkter som sniffar runt och letar upp damm. Suger upp och sväljer. Varför har jag ingen sådan? Jag som har allt annat. Varför har ingen tipsat mig?
Tänk så mycket annat nyttigt som jag skulle kunnat gjort om jag sluppit att damma, torka, dammsuga, skura, tvättat toaletter, krupit under badkar, putsat fönster, skakat mattor...
Oj. Nu stack det till någonstans i kroppen. Måste nog gå och lägga mig. Det kanske är sista natten.
I morgon bitti - om och när jag sträcker på mig och det inte gör ont - så vet jag att det är bara början för precis när man mår som bäst
så brukar det börja att jävlas...
tisdag 23 mars 2010
Meningen med tiden...
Fick ett brev häromdagen ang tjänstepension. Ett besked som berättade att dec 2020 kan jag hämta ut 17-1800 kr extra varje månad. Det var första gången som jag såg ett datum. Förut har det bara handlat om förväntat belopp den dag jag fyller 65 osv.
Fuck! Tänkte jag. 2020 är ju snart. Det är ju 2010 nu.
Jag programmerar rätt mycket. Teknisk programmering. Skriver program som kompileras och överförs till styrsystem. Så kallade PLC:er, Programmable Logic Controller. Jag är bra på detta. Inte bäst men inte långt ifrån. Jag behärskar många olika språk i de mest skilda varianter. Det finns många hundra varianter och jag förstår hur man ska använda dem.
Mitt favvo-PLC heter Mitsubishi och mitt favvo-språk GX IEC Developer. Jag är lika bra på det som jag är på att använda det svenska språket. Jag strukturerar, har en story, bygger upp programmet med många subrutiner och gör det avsiktsmässigt möjligt att förändra det som händer och när det ska hända. Jag vet slutet.
Som detta med pension...
Jag vill inte gå i pension. Jag vill inte ha ett slut på detta roliga och nu måste jag göra något åt det hela. Så jag har programmerat en alldeles egen klocka.
I ett FX2N, (som är ett PLC), finns en inbyggd realtidsklocka. Man sätter värden på olika dataregister. Ett register, D8018 är året. Ett annat, D8017, är månaden etc. D8013 är sekunder. Om man vill ha en lampa som blinkar i 1 Hz så utnyttjar man detta register.
Ett datavärde kan man manipulera. Om värdet är t.ex. 100 kan man dela detta med 2 och får då värdet 50. Eller multiplicera, addera eller subtrahera. Man kan göra vad man vill och jag vet hur eftersom jag kan.
Vad jag nu ska göra är att under vanliga veckodagar förändra tiden så att den går långsammare när jag är vaken och snabbare när jag sover. Smart va?
Kl. 06.00 ringer min klocka och väcker mig. Egentligen är tiden 05.00 men det vet ju inte jag om - ja jag bryr mig inte. Min klocka tickar på men mina sekunder är två sekunder. Jag behöver inte jäkta. Drar på kaffet och lägger mig i badet. Fixar och donar. Känner ingen stress. Tittar på min klocka och den visar 6.30. Plenty of time...Jag behöver inte veta att den riktiga klockan är 06.00 just då. Jag kollar lite mail, tar en påtår. Sitter med koppen i 10 minuter och läser tidningen i lugn och ro. Värmer kaffet efter ett tag eftersom det har kallnat i koppen...
När min klocka är 07.00 så är den riktiga klockan 07.00 för då går ju bussen till jobbet.
Under arbetsdagen så stämmer klockorna. Mitt ur och Fröken Urs ur är synkroniserade. När jag är hemma vid 17.30 så är vi fortfarande i fas. Kl. 18.00 börjar min klocka att gå sakta igen. Nu är det 1,5 gånger tiden som gäller. 4 timmar blir 6. När jag går och lägger mig så är min klocka 22.00 men alla andras visar 24.00, dvs midnatt.
Jag kommer att hinna med en hel del under mina timmar. Kan skjuta upp saker. Behöver inte göra saker "nu". Det gör jag "sen". Behöver inte jäkta för jag har mycket mera "sen" än vad andra har.
Tio på kvällen är det lagom att gå och lägga sig. Jag ska ju upp kl.06.00. Åtta timmars skönhetssömn behöver man om man ska orka. Under tiden som jag sover så går min klocka lite fortare. Fast det ser inte jag för då sover jag ju. Under 5 timmar ska den flytta sig 8 timmar framåt för kl 06.00 så ringer den och väcker mig.
Jag tror att jag med lätthet skulle kunna klara att "bara" sova 5 timmar varje natt. Det gör jag ofta. Jag behöver egentligen ingen special-klocka som lurar mig men erkänn att det är en bra idé.
Nu funderar jag på att göra helgvarianter som gör att man ska kunna festa längre. Som halverar tiden när man har roligt så man kan skratta mera - för ett gott skratt
förlänger livet...
Fuck! Tänkte jag. 2020 är ju snart. Det är ju 2010 nu.
Jag programmerar rätt mycket. Teknisk programmering. Skriver program som kompileras och överförs till styrsystem. Så kallade PLC:er, Programmable Logic Controller. Jag är bra på detta. Inte bäst men inte långt ifrån. Jag behärskar många olika språk i de mest skilda varianter. Det finns många hundra varianter och jag förstår hur man ska använda dem.
Mitt favvo-PLC heter Mitsubishi och mitt favvo-språk GX IEC Developer. Jag är lika bra på det som jag är på att använda det svenska språket. Jag strukturerar, har en story, bygger upp programmet med många subrutiner och gör det avsiktsmässigt möjligt att förändra det som händer och när det ska hända. Jag vet slutet.
Som detta med pension...
Jag vill inte gå i pension. Jag vill inte ha ett slut på detta roliga och nu måste jag göra något åt det hela. Så jag har programmerat en alldeles egen klocka.
I ett FX2N, (som är ett PLC), finns en inbyggd realtidsklocka. Man sätter värden på olika dataregister. Ett register, D8018 är året. Ett annat, D8017, är månaden etc. D8013 är sekunder. Om man vill ha en lampa som blinkar i 1 Hz så utnyttjar man detta register.
Ett datavärde kan man manipulera. Om värdet är t.ex. 100 kan man dela detta med 2 och får då värdet 50. Eller multiplicera, addera eller subtrahera. Man kan göra vad man vill och jag vet hur eftersom jag kan.
Vad jag nu ska göra är att under vanliga veckodagar förändra tiden så att den går långsammare när jag är vaken och snabbare när jag sover. Smart va?
Kl. 06.00 ringer min klocka och väcker mig. Egentligen är tiden 05.00 men det vet ju inte jag om - ja jag bryr mig inte. Min klocka tickar på men mina sekunder är två sekunder. Jag behöver inte jäkta. Drar på kaffet och lägger mig i badet. Fixar och donar. Känner ingen stress. Tittar på min klocka och den visar 6.30. Plenty of time...Jag behöver inte veta att den riktiga klockan är 06.00 just då. Jag kollar lite mail, tar en påtår. Sitter med koppen i 10 minuter och läser tidningen i lugn och ro. Värmer kaffet efter ett tag eftersom det har kallnat i koppen...
När min klocka är 07.00 så är den riktiga klockan 07.00 för då går ju bussen till jobbet.
Under arbetsdagen så stämmer klockorna. Mitt ur och Fröken Urs ur är synkroniserade. När jag är hemma vid 17.30 så är vi fortfarande i fas. Kl. 18.00 börjar min klocka att gå sakta igen. Nu är det 1,5 gånger tiden som gäller. 4 timmar blir 6. När jag går och lägger mig så är min klocka 22.00 men alla andras visar 24.00, dvs midnatt.
Jag kommer att hinna med en hel del under mina timmar. Kan skjuta upp saker. Behöver inte göra saker "nu". Det gör jag "sen". Behöver inte jäkta för jag har mycket mera "sen" än vad andra har.
Tio på kvällen är det lagom att gå och lägga sig. Jag ska ju upp kl.06.00. Åtta timmars skönhetssömn behöver man om man ska orka. Under tiden som jag sover så går min klocka lite fortare. Fast det ser inte jag för då sover jag ju. Under 5 timmar ska den flytta sig 8 timmar framåt för kl 06.00 så ringer den och väcker mig.
Jag tror att jag med lätthet skulle kunna klara att "bara" sova 5 timmar varje natt. Det gör jag ofta. Jag behöver egentligen ingen special-klocka som lurar mig men erkänn att det är en bra idé.
Nu funderar jag på att göra helgvarianter som gör att man ska kunna festa längre. Som halverar tiden när man har roligt så man kan skratta mera - för ett gott skratt
förlänger livet...
fredag 12 mars 2010
Min vår...
Idag tittade trädgårdstomten ut från snödrivan. Den rackarn har smitit ut någon dag och skaffat sig glasögon! Svennis-style...
tisdag 9 mars 2010
Helt seriöst alltså...
Jag har kommit på en sak. Som jag tror att jag är först med.
Ja det kvittar förresten för jag kan inte ta patent - än. Tekniken finns inte - än. Det handlar om upplösning och den nya platt-tv-tekniken; OLED.
Läste om en sak i Technet häromdagen. En tidning som handlar om känslor och dramatik.
Någon har kommit på att man kan tillverka små enskilda platta enheter som går att byggas ihop till en stor enhet. Liksom pussla ihop dem. På tvären eller bredden. Till skillnad mot en LCD eller en LED så finns det ingen död yta bredvid displayen. Man kan alltså sätta ihop bilder. Här kommer en demonstration - pedagogisk som faan.
Bilden ovanför har bara 7854 pixlar - (102*77). Bilden är tillräckligt stor för att man ska kunna se att det föreställer något men det är inget som man vill se. För dålig kvalitet helt enkelt...
Denna bild innehåller samma sak men nu börjar man kunna urskilja detaljer. Informationen från början är densamma men visningen har förbättrats. Mottagaren, dvs den som tittar på bilden, får en bättre upplösning...
Den här bilden har mångdubbelt fler pixlar än den föregående. Nu börjar det se riktig bra ut. Spegelbilden framträder allt tydligare. Inte så dåligt för att vara taget från en mobil telefon.
Nu kommer trixet...
Detta är den övre vänstra fjärdedelen.
Man delar alltså upp bilden i fyra delar och visar en del på varje bildskärm. Facebook drar ner upplösningen men detta ska bara visa principen...
Avslutningsvis monterar man dessa skärmar tätt intill varandra och får då en extremt högupplöst bild.
Se nedan...
Så här kommer framtidens platt-tv att se ut. Man köper "tavlor" efter vad man behöver och har råda med - och formar sin egen hemmabio. När man känner för det så fyller man på med en rad uppe och till höger och får en större bild och fler pixlar, dvs högre upplösning. Man backar stolen bakåt och njuter.
En enskild bildskärm kan t.ex. visa nedanstående bild...
Det var idag du fick reda på detta. I morgon vet du
var du hörde det först...
Ja det kvittar förresten för jag kan inte ta patent - än. Tekniken finns inte - än. Det handlar om upplösning och den nya platt-tv-tekniken; OLED.
Läste om en sak i Technet häromdagen. En tidning som handlar om känslor och dramatik.
Någon har kommit på att man kan tillverka små enskilda platta enheter som går att byggas ihop till en stor enhet. Liksom pussla ihop dem. På tvären eller bredden. Till skillnad mot en LCD eller en LED så finns det ingen död yta bredvid displayen. Man kan alltså sätta ihop bilder. Här kommer en demonstration - pedagogisk som faan.
Bilden ovanför har bara 7854 pixlar - (102*77). Bilden är tillräckligt stor för att man ska kunna se att det föreställer något men det är inget som man vill se. För dålig kvalitet helt enkelt...
Denna bild innehåller samma sak men nu börjar man kunna urskilja detaljer. Informationen från början är densamma men visningen har förbättrats. Mottagaren, dvs den som tittar på bilden, får en bättre upplösning...
Den här bilden har mångdubbelt fler pixlar än den föregående. Nu börjar det se riktig bra ut. Spegelbilden framträder allt tydligare. Inte så dåligt för att vara taget från en mobil telefon.
Nu kommer trixet...
Detta är den övre vänstra fjärdedelen.
Man delar alltså upp bilden i fyra delar och visar en del på varje bildskärm. Facebook drar ner upplösningen men detta ska bara visa principen...
Avslutningsvis monterar man dessa skärmar tätt intill varandra och får då en extremt högupplöst bild.
Se nedan...
Så här kommer framtidens platt-tv att se ut. Man köper "tavlor" efter vad man behöver och har råda med - och formar sin egen hemmabio. När man känner för det så fyller man på med en rad uppe och till höger och får en större bild och fler pixlar, dvs högre upplösning. Man backar stolen bakåt och njuter.
En enskild bildskärm kan t.ex. visa nedanstående bild...
Det var idag du fick reda på detta. I morgon vet du
var du hörde det först...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)