Igår så kom de igen. ”Vännerna”.
Vid ett tillfälle så var jag på väg till soptunnan och skulle ändå öppna ytterdörren. En annan gång var det för att hämta in ved. En gång var det när jag gick ut för att kolla om jag fått någon post. Checka snailmail...
Det är inte klokt men varje gång jag lämnar mitt hus så står det folk utanför min dörr och frågar; ”Kan jag få vara en del av ditt liv? Kan vi leka? Kan vi ses då och då, och hitta på något tillsammans?. Kan vi vara tillsammans och berätta om hur vi har det, vad vi gjort och ska göra?”
Det känns så grymt att varje gång behöva säga att
”Stå inte där ute i regnet – gå hem med dig”...
Om det inte är en av mina allra närmaste vänner eller någon av mina släktingar förstås. Då släpper jag in dem. Då får de se hur jag har det, vad jag gör, och jag berättar om vad jag ska göra osv.
Hemma hos mig hänger det bilder på väggarna. Bilder på barna och barnbarna. Bilder på folk jag umgås med idag och sådana som jag träffat finns också. En del av dem har jag inte printat ut – än…
I baren finns många bilder på mig där jag sitter och drar i mig en ”local beer”. På en del av dem är jag ensam och ibland är jag tillsammans med någon annan livsnjutande överlevare.
Man måste säga ifrån. Man kan inte ha alla som vänner. Inte ens ”vänner”.
En del av de som kopplar upp sig och loggar in på Facebook gör tydligen bara detta för att klicka på bilder och skicka en ”vänförfrågan”. Så att jag – och andra - måste säga att ”Nej tack”, Jag behöver inte dig. Jag ignorerar dig. Du betyder ingenting för mig. Jag skiter fullständigt i att du måste mata hunden nu, eller att du handlat igår eller är trött efter en fest.
Jag har inte ens dåligt samvete…
Innan Facebook så pratade man med varandra och det hände att man sa var man bodde, vilket telefonnummer man hade och vi ses sen.
Nu lägger man upp en profil och säger saker så att man slipper svara ifall frågor kommer. Man lägger upp bilder som man skulle vilja visa men som ingen frågar efter att få se. Folk orkar inte. Folk bryr sig inte...
Jag har även varit med om att man gett visitkort till varandra. Ja det gör man fortfarande. Jag har många efter alla mina resor och besök på mässor. Jag har många hundra – kanske tusen stycken. Papperslappar med namn och adress och telefonnummer. Ring om du har vägarna förbi. Knacka på min dörr. Jag lovar att släppa in dig och bjuda dig på kaffe.
Tänk om Volvochefen kommer? Eller presidenten för WorldSkills eller någon annan av alla de politiker som jag träffat. Ibland ser man dem på TV:n. Ibland hörs de på radion. Det kanske händer att de i det privata livet går omkring och skryter att de har mig som vän...
På Facebook kan man inte bjuda på kaffe. Man får inte ens oväntat besök. Det är bara accepterade vänner som kan komma in. De som vill och orkar bry sig...
Tacka vet jag min blogg. De som hittar hit vill veta hur jag har det. De känner mig. De är mina vänner. De vet att hos mig…
är dörren alltid öppen…
