Denna dag intet liv...

I morse kollade jag DN:s dödsannonser. Jag var inte med idag heller. Nils Karlsson var ett vanligt namn förr men det ser ut som jag snart är unik. I alla fall till namnet.

Dagen flöt på och regnet drog in. Fy faan vilken oktoberdag och detta är bara början. Snart kommer kylan. Fy vad jag hatar denna årstid.

Kollade på TV:n.Kalmar fick stryk. Skrapade en trisslott. Grå tumnagel. Inte ens 25 kronor. Väntade på att Oldsberg skulle dyka upp och kidnappa mig.

Men det blev inte jag idag heller...

Muito Obrigado...

Jag var i Rio de Janeiro mars 2002. Vandrade på Copacabana, badade vid Ipanema och besökte Sugarloaf. Var och såg Kaka som 17-åring. Blev nästan rånad.

Idag blev jag påmind. Rio fick OS 2016. Jag brukar inte tänka så mycket på var jag varit. Mera om vart jag vill åka men ibland händer det att man vill tillbaka.

OS har pågått länge - så och mina resor. Seoul, Montreal, Peking, Helsingfors har haft OS och där har jag varit. Samt en del vinterorter som Innsbruck, Chamonix, Grenoble och Alberville osv.

I Montreals Olympiastadion - på löparbanan där Gärderud sprang i mål på 8.08 har jag själv sprungit. Fast inte så fort och inte så långt. Jag nöjde mig med de sista 100 för att undvika att som Malinowski snubbla på sista häcken.

London och Paris har jag också besökt liksom Stockholm, Helsingfors, Oslo etc...

Men jag har inte varit i Moskva och dit längtar jag faktiskt till. Men de lär inte få OS igen.

Nu känner jag för att åka tillbaka till Rio. För det har jag lovat mig själv. Men - vad ska jag nu träna på? Vad kan få andra att välja mig? Som aktiv eller ledare? Simning - Glöm det. Eller ska man satsa på handikapp OS. 100 meter för icke simkunniga? Skytte? Skanåker var ju inte en ungdom precis. Eller ska jag åka som åskådare?.

Jag skrev ju ett meddelande på portugisiska i sanden. Som försvann när vågen sköljde in. Det har jag filmbevis på.

"Muito Obrigado Brasil" - skrev jag med en pinne.

och menade "Tack för allt Brasilien, jag kommer tillbaka"...

Kläderna gör mannen...

Sedan i början av januari har jag haft skjorta och slips varje dag. Ingen dag är ju en annan lik - och samma sak med mig. Jag har ett system som innebär att jag flyttar slipsen två steg och skjortan ett steg. Det kommer dröja länge till jag är klädd som dagen innan eller dagen annan.

På vardagen har jag T-shirt och jeans. Vita tröjor från min favvo-butik Dressman i Västervik. Levis byxor från en jeansboutique i Täby. Jag har mer kläder än jag behöver men ändå händer det att jag köper på mig mera.

Så - av en ren tillfällighet så fick jag se en äkta Marlboro-skjorta i Falerum. Nedsatt från mer än 800 till under 300 kronor. Vilket klipp! En perfekt arbetsskjorta! Trots det låga priset tjänade säkert affären på min affär - ändå. Trots att någon hade gett pengar till de kinesiska barnen som sytt skjortan. Trots alla mellanhänder. Annars skulle ju klädaffärerna inte kunna sälja ut det som ingen vill ha eller behöver - på rea.

Lärare har ju en extra fritid efter att ha gjort sina 10 förtroendetimmar. Då kan det bli festa av. Man vill då känna sig lite festlig och på på fester klär jag upp mig. Tar på mig arbetskläderna alltså. Sån är jag.

Som när jag blev bjuden på en "kakelugnsfest" i Mönsterås. Köket var nyrenoverat hemma hos familjen Ankarblom och detta skulle firas. Då passade det att ta på sig den "dyra" och fina Marlboro-skjortan.

Inte visste jag att barnen i Kina syr gardiner på sin fritid...

Knöl på halsen...

Idag tyckte jag mig bestämt känna att knölen på min hals har blivit lite större. Man kanske skulle "söka" för det. Beställa tid och skära bort, skicka iväg och invänta svar.

Men vill man veta - egentligen? Antag att man har 20 år till att leva - och tror det - och planerar för detta. Skulle man må bättre om man fick veta att det bara blir 2-3 år? Eller ännu kortare? Skulle man då försöka hinna med mera. Liksom forcera livet?

Nej, jag fortsätter nog att känna på knölen. Klämma på den och skoja om den.

Det måste väl vara bättre att vara rolig än orolig...

Farfars farfar hette Jean...

Liam och Noel heter dom. Barnbarna. Efter bröderna Callagher. Fast dessa gossar slår inte sönder varandras traktorer. Så det är bara till namnet de är lika.

Deras faffasfaffa hette Jean. Han hade ingen traktor. Det fanns inga traktorer då Jean levde i början av seklet. Förra seklet alltså. Han hade en häst i stället. Eller i stallet...

Men jag då - vad hade jag?
Ingenting. Hästar behövdes inte då jag växte upp och plast var inte uppfunnet då. Så jag fick leva utan.

Dä geck bra dä mä...

Nu har jag minnen och något som kommer efter. Som kan skriva sina egna historier om sin faffa.

Det är inte så dumt det heller...

Jamo, jamo...

I början så ville vi stanna så fort vi såg en Yak. Efter ett par timmar så letade vi efter bakgrunder. Vi var uppe på en 3000 meters platå på väg till Lhasa. Här fanns nomader som levde på boskapsskötsel.

Vi hade gåvor till barnen. Gosedjur som föreställde små älgar, inköpta på IKEA. Sötsaker och tandborstar. Pennor och papper...

De bodde i tält, de tibetanska bönderna. Mamma, pappa och barn. Många mammor och många barn. Och farmor.

Plötsligt stod hon där. Helt ovetande om att de har det förjävligt i Tibet. Hon såg ut att ha upplevt en hel del.
En hel del sol och frisk luft. Hon log med sina ögon och poserade villigt.

"Jamo, jamo", sa vi när vi åkte iväg. Det är Tibetanska för "Ha en bra dag"...

Kritiskt läge...

Det är fruktansvärt frusterande att inte kunna skriva när man vill.
Längst ner till höger på min skärm har jag en varning att snart tar batterierna slut. "Kritisk energinivå - avsluta allt arbete", säger meddelandet.

Varför får man inte detta slags besked under vanligt arbete - precis innan det går galet?


Just nu är jag är full av inspiration och skulle berätta om....

men det får vänta tills jag laddat batterierna...