Missbrukare av ord och tid samlas lite då och då och så har vi pratat av oss. Det är ett jäkla tjatter för alla medlemmar av vår förening har något som vill ut och har kommit till insikt om att det blev bara för mycket och ingen, säger ingen, bryr sig...
"Jag har bestämt mig för", sa jag inför gruppen, "att ska jag säga något så ska det vara något som andra vill höra. Ska jag skriva något så ska jag skriva något som andra vill läsa". Jag var snart ensam på mötet för vem orkar lyssna...
Det som fått mig att skriva igen, och som inspirerat mig, är ett tecken. Ett tecken på att någon där uppe måste gilla mig. Det var ingen slump att vädret blev som det blev. Det var ingen slump att jag låg på gräset och tittade upp på en molnfri himmel. Det var skrivet. It must be written. Det som sker det sker. För att det måste ske...
Mig eller någon annan.
Jag planerade med Eva att göra något som ingen annan tänkt på att göra. Planera slumpen. Vi kastar pil på kartor och där pilen hamnar - dit ska vi åka. Vi har bestämt att en dag ska vi bli skjutsade till en för oss okänd plats med förbundna ögon och med musik i öronen - och därifrån ska vi hitta hem...
Så ligger man där på rygg för det är svårt att sitta när man fullföljt ett självpåtaget uppdrag - cykla 4 mil. Man ligger där och tänker på nästa "uppdrag" och tittar planlöst efter svalor. Flyger de högt? Ska vädret bli bättre eller sämre. Letar efter moln men det finns inga så det är kanske därför som man kollar på trädet ovanför huvudet. En stor alm som delvis skymmer den blåa himlen. Eller gör den det?
Det är nu som jag upptäcker ett hjärta. Ja först "tycker" jag mig upptäcka men med hjälp av kameran kan jag zooma in för att liksom för mig själv bevisa min extrema skarpsynhet...
Vet man var hjärtat finns så släpper man det inte ur blicken. Ett hjärta är bland det mest symboliska som finns...
Den digitala zoomen i min kamera är inte den bästa och det gäller att vara stadig på handen...
Jag tänkte redan när jag tog korten att detta är det inte många som sett. Man kan säkert leta efter sitt hjärta och finna det men vad var det som gjorde att jag skulle se just detta. Man var ju tvungen att ligga under ett träd och titta uppåt och vem gör det?
Maximal zoom visar ett suddigt hjärta. En samling av frökapslar formar ett hjärta som snart kommer att brista och falla ner och skräpa ner marken som jag ligger på.
Så här ett dygn efteråt har jag kommit på varför jag såg hjärtat.
Jag strävar inte i att se långt fram. Jag planerar inte för slutet. Jag försöker att se liksom halvvägs här i livet. Jag har mina mål men man kan ju inte fokusera oändligheten. Så därför slår man ner blicken och kollar på vägen.
Det är resan till oändligheten som är målet.
Om man inte vill eller kan se slutet så fokuserar man på "halvvägs"
Det är då som man ser
vad man vill se...
