Idag vaknade jag upp med hjälp av mobilen. Ringde chefen och hade två nyheter. One good and one bad. Ful kände jag mig dessutom...
Den dåliga nyheten var att jag var sjuk. "Ställ in", sa jag, febrigt. "Säg åt eleverna att de kan jobba med att förbereda sig för morgondagen i vilket ämne som helst under de timmar som jag skulle ha haft dem".
Den goda nyheten var att jag behöver ingen spruta. "Jag tror att jag fått en släng av svinis", sa jag.
Min rektor, (ja jag hann också med att säga "Grattis, Mats", för han blev färdig rektor igår), sa "Krya på dig". Han tordes inte fråga hur jag mådde för han var nog rädd för svaret.
Jag lade på och somna om.
Och drömde. Fy faan vilka drömmar. Kommer inte ihåg alla men eftersom jag tittade på min arm när jag vaknade vid 1-tiden så vet jag vad en av dem handlade om. Gröna små maskar som letade sig in i mitt skinn. De täckte hålet med en svart kletig sörja och när jag nöp om denna så kom ett litet huvud upp som hade små antenner och jag drog och en kletig liten varelse kom upp och så drog jag upp nästa. Fy fasen vad läskiga de var.
Sen var det huset. Mitt hus saknar ljus. Det är ju jultider och jag har inte fått upp några slangar. Jag har 80 meter slang samt ett par vanliga julgransbelysningar och lite ljusgardiner. Men jag är sjuk i ett mörkt hus och det måste min grannar fatta. Jag vill lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.
När jag tittade ut i eftermiddags fick jag återigen se det som inte finns och blev lite förbannad. En stor jävla stubbe som en gång var en fin fläderbuske. Jag ger mig faan på att det är Bosse som målat linjerna vid Konsum, också. För att ha något att göra. Sagt till kommunen att även detta underlättar framtida snöröjning och fått ut en burk färg och målat på. I kylan på ett vått underlag...
Egentligen skulle man köpa en burk svart färg och måla över - eller ännu bättre måla vitt överallt - täcka mellanrummen. Lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.
Var ute och kollade posten och fick återigen ett erbjudande från Postkodmiljonären. Grannyran bygger på missunsamhet. "Fy vad retligt det skulle vara om en granne vinner och jag blev utan för att jag inte har någon lott" - tror de att folk tänker. Unna någon annan är OK om man själv har det bättre.
Jag skulle gärna unna alla i Edsbruk ett par miljoner var. Det skulle bli mycket intressant att se vad de gjorde med pengarna. Allt finns ju här som är värt något. Frisk luft, stillhet, tystnad, inga trafikproblem, inga köer i affären, inga parkeringsproblem utanför affären, inget busigt nattliv, inga ställen där folk slåss. Sedan finns ju buss 23, (som fick åka tomme i morse - för jag är ju sjuk).
En del skulle nog resa för sina pengar. Upptäcka världen. Åka för förbi Björnsholm...
En del skulle nog köpa en ny bil för att kunna ta sig till Tindered och tanka upp den.
En del skulle nog handla på Konsum för att få mera poäng.
Någon kanske skulle handla en liten fläderbuske, plantera denna utanför ett hus där en levnadsglad man bor, bara ett par meter ifrån en vacker gärdsgård, och sedan sätta sig ned och vänta en eller två generationer för att därefter såga ner den och använda snöröjning som skäl. Ett mycket långsiktigt planerande av att en gång få chansen att jävlas. Med andras liv för att ett eget saknas...
Har man inget liv så ska faan i mig ingen annan ha det heller.
Om jag hade varit med i Postkodmiljonären så skulle jag vinna om detta samhälle vinner dragningen i Grannyran. Då skulle jag ha köpa ett stort jävla rep och bundit fast den ena änden i stubben på andra sidan vägen av mitt hus, dragit repet runt vattentornet och satt fast den den andra änden i buss 23.
Sedan skulle jag gått in i bussen och beställt en enkel biljett till stan, sagt Kör för faan!
och vänt upp och ner på Edsbruk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar