Medaljens baksida...

Jag vet inte om det berodde på mjölksyra i hjärnan eller ett enormt överskott av endorfiner, som fick mig att fråga första människa:

"Heter du Karin?"

Jag hade tränat dåligt och var osäker på om jag skulle orka i mål. Detta var bara min andra halvmara och jag gick ut löst. Lösare än jag planerat. I början blev jag omsprungen av - kändes det som - alla. Över Älvsborgsbron tog jag rygg på en päronstjärt men efter en titt på klockan så kände jag mig tvungen att dra på. Hisingen var vedervärdigt dryg och på hemväg passerades Götaälvbron. Förbi Nordstan och upp till Poseideon. Nu jävlar, tänkte jag, nu ska ingen få springa om mig längre. Jag ökade både steglängd och tempo och fick se ryggar som tidigare passerade mig. De var svettiga och deras ben rörde sig knappt. Jag höll ett jävla tempo de sista kilometerna. Sprang om. Jag var stark. Starkare än alla!

Inför ett enormt jubel från de närmaste sörjande forcerades de sista meterna på Slottsskogsvallens löparbanor. Jag klarade det!

Gick sakta mot utdelning av dricka, bananer, kexchoklad och lämnade ifrån mig chippet. Någon gav mig en medalj.

Då jag vände på den upptäckte jag att jag fått fel. Det var inte min. Det var Karin Boyes.

Det var därför jag frågade tjejen som satt och stretchade vad hon hette.

Hon log!

"Har du fått min medalj, den med Nils Karlsson?", frågade jag. "Jag har fått fel. Jag har fått Karins".
Jag frågade samma sak till nästa och nästa. Jag frågade alla jag såg. En del bara tittade, en del gav mig ett trött leende.

Många tänkte säkert "vilken dåre" - men det bjöd jag på. Jag var hög!

Lite senare när jag hittat mina kläder bestämde jag mig för att fira mitt lopp med en iskall Guinness. Det fanns inte en pub i närheten av Slottsskogen som sålde denna ädla dryck och jag joggade vidare. Ner mot centrum. 6-7 kilometer senare hittade jag en pub utanför mitt hotell. Fast den kostade 55 och jag hade bara 50 kronor i min strumpa. När jag berättade och visade min medaljs baksida fick jag rabatt.

En måndag kom och jag drog denna historia i samband med vårt morgonfika. I kafferummet lade jag till; "På vägen hem i bussen tänkte jag att man kanske inte kan säga detta inför kollegor, tänk om många skrattar men några inte förstår och tänker googla men kan inte stava till "boye".


"Klart man vet", sa Lars. "Det vet väl alla". "Ja visst gör det ont när knoppar brister", sa han, och bevisade att han visste allt...

Tillbaka till mitt kontor. Denna tidiga morgon fick jag uppmuntrande leenden från två av mina kollegor, som hört mig vid fikat.

"Du är rolig, Nisse", sa Elisabeth. "Du är inte klok men trots detta så får du mig att må bra".

Jag sa, "Ja man kanske är lite knasig ibland men det bjuder jag på", och fortsatte:  "Men man ska kanske inte skämta om allt. Tänk om det är någon som inte vet vem hon är?"

Då kom två elever in. Stannade framför mig och väntade på att jag skulle tystna. De ville tydligen något.

"Vet ni vem Karin Boye är?", sa jag.

Då sa den ena killen:

"Nää, jobbar hon här?"...