Sådan far sådan son...

Jag var nog 7-8 år när jag var tvungen att visa morsan vad som hänt. Jag hade skurit mig.
Pappa sa åt oss att ta det försiktigt när han gav mig och Stefan varsin morakniv. Inte faan visste vi vad "försiktigt" betydde, utan det skar sa  - som vi säger - i skinnet...

Det blev ett jävla liv och det enda jag kommer ihåg var att pappa sa att det var ju tur att det var en ny vass kniv så såret blev fint och det gjorde ju att det läker snabbt. Pappa visste för han har säkert hört detta från sin pappa. Så är det - man berättar för sina söner om saker som betyder något. En del av meningen med livet...

Jag säger "morsan" och "pappa" -
aldrig "mamma" och "farsan" -
eller "mamma" och "pappa" -
eller "morsan" och "farsan".

Pappa.

Vi fick inte mycket tid tillsammans. Jag och pappa. Man kommer inte ihåg allt - inte ens mycket - ja egentligen är det bara små stänk som kommer upp när man tänker efter.

Vi fick vara med i "lagårn" tidigt. Lära oss att "mocka" och bära in vatten. Det sista var jätteotäckt för det var en grop med dåliga kanter och man hade en hink som var allt för stor och den var så jävla tung.

När man blev äldre - typ 9-10 - så fick man vara med - mera. Prova att köra traktorn. Sitta i knät. Växla när pappa frikopplade. Gasa med sin egen fot uppepå pappas...

Barkning. Man fick 10 öre för varje bit. Letade efter tall. Utan kvistar. Man kunde tjäna en krona om dagen - eller kanske två. Plantera skog. Gran och Tall. Hacka i sten. Få hjälp. En tio-öring per planta.

Vi såg aldrig pengarna. Jag minns inte att jag hade några pengar när jag var liten. Det ska väl va Sparbanks Grisen i skolan då. Den där som fröken plockade fram och barnen kom och en del hade ingenting med sig. Vilken jävla mobbing...

Men - det som jag minns mest och som jag kommer ihåg bäst är när jag fick köra traktorn med en välter. Man kunde ju inte ställa till det när man körde över plogtilten. Jag fick instruktioner och följde dem. Tills det kom ett dike. Jag glömmer aldrig vad jag fick ta i och samtidigt som jag vred ratten till vänster så åkte min högerfot ner och det gick fort. För fort och vältern sladdade. Men pappa var nöjd...

Något år senare fick man stå där bak på tröskan efter traktorn och knyta säckar.Det var inte lätt. Stora tunga vetesäckar och det var viktigt att knuten var knuten och inte gick upp när man sparkade ner den från tröskan.

Men - det som jag minns mest och som jag kommer ihåg bäst var när man fick vara med och mjölka. Vi hade snälla kor. Men så blev Alvar sjuk och några av korna hade helt plötsligt inga namn. Våra kor hette Lena, Rosa och Gullros. Allvars kor var elaka och hette ingenting och de sparkade så vi - pappa hjälpte mig - satte på dem en båge så de inte kunde sparka de bakre benen framåt. För där satt ju jag och satte på spenkopporna. 10-11 år gammal.

Men - det som jag minns mest och som jag kommer ihåg bäst var när jag var 11 och pappa köpte en självgående tröska. En Claas. Grå och fin. Han köpte den på hösten eftersom den var billigare då. Den fick han aldrig köra...

Men - när jag tänker efter - det jag minns mest och bäst var inte att vara med i skogen och barka eller bära plantor, köra traktor, mjölka kor och hämta vatten till korna. Det jag minns mest från mina år med pappa var när vi brände halm.

Det är inte tillåtet nu. Men förr så räfsade man ihop strängar och sedan hällde man spillolja och fjuttade på. Åh vad det brann. Man sprang omkring och petade med en högaffel och plockade och när man kom hem så var det alldeles svart kring näsan. När man snöt sig så blev det svart i papperet och då visste man att man jobbat...

Morsan sa "sov". Sen sa hon "Sov nu". Efter en stund sa hon "Sov nu, ni ska till skolan i morgon". Sen "sa" hon "SOV NU, TYST!".

Då satt jag i pappas knä. Han tittade på en film, En svartvit film. Om krig. Eller något annat tungt.

Ibland frågade morsan var jag var.  "Han sover väl", sa pappa, och klämde till om min hand där jag satt gömd bakom hans stol. Morsan gick och jag kröp tillbaka upp i pappas knä...

Det jag minns mest och bäst från pappa var just detta
att sitta och titta på krigsfilmer eller lyssna på Evert Taube tillsammans...


Så - när jag tänker efter - det jag minns mest och bäst

var lukten av pappa...

Vandra vidare...

Snart är det två månader kvar.
Till vad?

Ja säg det. Man säger så ibland. Tid kvar till något. Man konstaterar inte - man använder ordet "snart" framför tiden. Det gör man om ser positivt på något. Ser fram emot något.

Annars säger man "Idag är det 3 veckor till..."
eller "Nu är det bara två timmar till..."

Vi ska bila till Tyskland. Jag beställde två bilar igår och vi kommer ner till varma vårdagar då äppelträden blommar och det finns mer pollen i luften än luft. En tid då man sträcker ut tungan och känner en smak av en mjuk försommar.

Sparris. Jag säger bara sparris. Ny-kokt sparris med färskpotatis och ett glas halvsött kallt vin. Man sitter ute i solen...

Snart...

Man måste ha mål ibland - som man kan ta på.
Smaka på. Känna lukten och minnas.
Mål att drömma om...

Jag hörde en låt häromdagen på radion och försökte hitta den via mina kanaler. Det var svårt. Låten finns liksom inte men så upptäckte jag en rumänsk sida där man hade möjlighet att lyssna:

"vandra vidare
vandra vidare
på din väg mot okänt mål
vandra vidare
vandra vidare
på din väg mot drömda mål

jag vill skrika ut min längtan
jag vill vandra jag vill gå
mot det mål som aldrig söks av en vandringsman
jag vill gråta jag vill skratta - jag vill spela min gitarr
för jag är en stackars gycklare - en mänsklighetens man"

Gunnar Wiklund var morsans idol. Hon vandrade och "skrek" ut sin längtan - ett helt liv.
Hon vandrade mot drömda mål. Hon satte upp nya, och utan att veta om det - så nådde hon målen.

"Jag skulle velat blivit lärare", sa hon en gång.
"Det har du alltid varit, morsan", sa jag.
"Du har ju lärt oss. Lärt oss varför det är viktigt att kunna läsa, räkna och skriva."

Nu efteråt har jag kommit på att hon lärde oss något som är viktigare än detta.

Hon lärde oss att vandra.
Hon lärde oss att drömma.
Hon lärde oss att gå mot drömda mål...

Man ska ha mål, säga "snart", och rätt va det är så är man där...

Jag är nog rätt lik min morsa. Inte mest lik kanske utav alla mina syskon, men rätt lik.
Jag gör som hon. Jag bloggar.
Inte om vad jag gör eller har gjort eller som många andra bloggare gör; tycker till och försöker få "andra" att tycka samma sak.

Jag skriver vad jag tänker.
Det gjorde morsan också.
Det orangea blocket låg alltid framme.
Notes...

Tänk om hon hade kunnat blogga...

Morsans idol var Gunnar Wiklund. En mörk smörsångare.

En av mina "idoler" heter Craig David. En mörk smörsångare.

"I'm walking away
from the troubles in my life
I'm walking away
Oh, to find a better day

Sometimes, some people get me wrong
When it's something I've said or done
Sometimes, you feel there is no fun
That's why you turn and run
But now I truly realize
Some people don't want to compromise
Well I saw them with my own eyes
Spreading those lies, yeah"

honom skulle morsan ha gillat...

Uppvaknandet...

Inte nog med att hennes unge var elak - det fanns hundar också.

Jag hade konstiga drömmar i natt också.

Efter ett par timmar av försök till sömn slocknade jag och fann mig själv balanserade på en ränna där jag försökte att få en kula att rulla åt ett bestämt håll för att få något - som jag inte vet vad - att rasa, och inte förrän kulan stannade kunde jag slappna av och inom en mikrosekund så var jag  tillbaka den andra drömmen. Den som handlade om mig som en handelsvara.

Jag satt i baksätet och fram fanns en hund och kvinnan skällde och ungen klängde. Jag försökte att freda mig men det var inte möjligt. Ungen bet mig och slog på mig och jag vände ryggen till och försökte tänka på annat.

När bilen stannade var vi framme vid mitt hus i Edsbruk. Det stod massor av folk utanför och väntade på mig och man frågade vem det var som jag hade med mig. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men om jag varit vaken så hade jag väl sagt att jag fått henne på köpet i samband med en dålig affär.

Plötsligt åkte bilen iväg och där försvann hon - mina drömmars kvinna - och lika bra var väl det. Jag ska sälja huset och allt folk var spekulanter och jag undrade vad jag skulle skicka med eller betala för att få huset sålt. Hade kvinnan varit spekulant hade jag säkert blivit lurad.

Det finns tre olika mäklare som vill sälja huset, dvs vill ha mig som kund, eller uppdragsgivare som det står i avtalen som de gett mig och som jag ska skriva på.

Det är nog detta som drömmarna handlar om. En oro för att det ska bli fel. En signal att jag ska välja rätt och inte försätta mig i en situation där jag inte har full kontroll över skeenden omkring mig. Kvinnan handlar inte om Eva och ungen är inte Zilla. Det är om en annan kvinna och bilen är inte jag. Ungen ska nog bara representera konsekvenser. Det är nog tankar i vaket tillstånd som följer mig i sömnen. Bilen som försvinner bort symboliserar en förlust. Som det kostade att bli av med. Bilen var fin idag men det är den inte i morgon.

Att skiljas från något för bara med sig eländes elände och alla är förlorare. Fast nu kan jag nog släppa denna dröm för bilen med kvinnan försvann...

Idag eller senast i morgon ska jag bestämma mig för vem som ska få uppdraget att avyttra mina framtida kostnader. Det är så jag ser det. Det är inget kul längre att betala för något som man inte använder. Då kan det vara värt att investera för att slippa kostnader. Så skönt det skulle vara att inte ha en postlåda eller en inbox på Internetbanken där det inte dyker upp dyra elräkningar, sophämtning, vattenräkning och tele hit och dit. Tänk att bara betala en hyra och några tidningsprenumerationer via bankgiro och lägga undan pengar till nästa resa. Vara totalt skuldfri och oberoende.

Jag vill inte drömma om okända elaka människor när jag sover

jag vill drömma om och med mina närmaste...

när jag är vaken...

Drömma sig bort...

Vaknade i morse med ett ord i skallen.
KODE

Jag hade haft en dröm och då jag vaknade till mitt i natten eller om det var i ottan, sådär lagom, så tänkte jag KODE och så somnade jag om.
Det hjälpte...

Jag hade svarat på en annons på en begagnad bil och hon skulle ha 20.000 stod det i annonsen så jag tog med mig pengar och köpte bilen. Jag kommer inte ihåg hur hon såg ut men hon hade en liten unge, typ 5-6 år gammal och bilen var en grå och skitig Volvo 244. Den var rostig och i mycket dåligt skick och hon blev jättesnopen när jag sa att jag gick med på ett byte och visade henne ett köpekontrakt med ordet KODE och att hon tog över den i befintligt skick och att hon skulle få 17.000 i mellanskillnad.

Bilen jag kommit med var relativt ny och säkert värd 100.000 så hon tittade på bilen för att se om bilmärket var KODE men det var det inte. Registreringsskylten hade dock denna text och det räckte för henne att skriva på kontraktet.

Hon måste ha tyckt att jag var totalt blåst. Betala 17.000 emellan istället för att köpa rent och sedan fick hon en bil som var mycket mera värd än hennes egen.


Det var när hon skulle köra iväg som hon upptäckte att allt inte stod rätt till. Först fråga hon mig vad jag gjorde i hennes bil och då sa jag att det var min bil, ja egentligen vår bil, sa jag.

Hon förstod inte förrän jag presenterade mig som Nils Kode och då hon läste kontraktet så stod det faktiskt att hon köpt mig, tagit över all framtida underhåll, att jag var besiktigad och skattad och att hon köpt mig i befintligt skick.

Jag vet inte vad som hände sedan för då jag drog på mig bältet och skrattande sa "kör" så vaknade jag...

Vilken jävla dröm.

Vad hände sen och vem var denna kvinna? Vem var barnet och finns det en karl i garderoben?

När jag vaknade tänkte jag att detta är ju en bra början på en bok. En story som berättar att det är ingen större skillnad på en sak eller ett ting och en man. Att man får vad man betalar för. Att man kan betala för att få någon som tar hand om en. Att allt kan köpas för pengar.

Men vem vill läsa om detta och när ska jag i sådant fall skriva boken.

Jag måste sova och drömma vidare men jag kan inte somna för jag ligger vaken och tänker...

vem i helvete tog min Volvo...