Platsen som Gud gömde...

Min sista tid i UAE. På mitt initiativ bestämde vi oss för att anordna en karaoketävling. Jag hade laddat hem massor av braha-låtar och där fanns både Gyllene Tider, Louis Armstrong och Phil Collins. Låtarna kom upp slumpmässigt och det var mycket kul att höra folk från Nya Zealand sjunga på svenska och lika kul hade de när jag sjöng "What a wonderful world" eller "Another day in paradise". Lite falskt men med mycket ironi.

Det är inte så jävla fint i Dubai som folk tror. När jag köpte min karaoke utrustning i Karama, dagen efter jag bestämt mig för att lämna landet, så tog jag en genväg tillbaka till bilen. Helt plötsligt så kom jag in på en bakgård och där köade barn framför en stor gryta. Många barn. Fattiga och skitiga och kläderna som de hade på sig finns inte ens i botten av våra UFF-lådor.

Det finns många miljoner indier och pakistanier i Förenade Arabemiraten. Sådana som tas dit via agenter som hyr ut dessa slavar till de som behöver dem. De får jobba för en skitlön och sedan betala av resan från sitt fattiga elände till deras nya "paradis". Ett paradis där de gör allt för pengar som de kan skicka hem. 1500 svenska kronor i månaden är 20 ggr mer än "hemma". Om någon säger "Gräv ett hål" så frågar man inte varför eller med vad. Man svarar bara "Hur djupt?".

De skriver på ett kontrakt som ser ut som våra mobilabbonemang. "Köp en Sony Ericsson 905C för 0 kronor och bind upp dig 24 månader".
Åk till UAE och kom hem när du har råd att betala returbiljetten. Klaga inte för då skickas du hem och din sista lön konfiskeras. Glöm arbetstid. Glöm fackförening. Glöm arbetsskydd. Jobba!

Jag var själv en slav men en välbetald sådan. Konsult heter det visst. Och jag behövde inte köa. Jag gick före i köer för jag var ju "Europe". T.o.m. när jag råkade ut för en olycka. I Förenade Arabemiraten finns det två sorters akutmottagningar. En för "andra" och en för V.I.P.

Men - jag glömmer aldrig.

Under tre år såg jag mycket med än vad jag ville se. Och vad turisterna aldrig ser. Därför sjöng jag Juanita för mina kompisar under vår sista karaoke-kväll.

"Så ge er av! jag är trött på era svängar
för ni fördröjer bara frihetens stund.
Å ni borde veta, att turisternas pengar
är som honung i förtryckarnas mun."

Dubai är säkert häftigt. "Bygger vi så kommer de", stod det i broschyrerna.

De behöver inte oljepengarna längre. Turisterna kommer i en strid ström. För att se högsta byggnaden i världen, för att handla i världens största shopping-mall, de badar i Persiska viken eller Indiska oceanen, de besöker de finaste hotellen och de varmaste och hetast öknarna - men de ser inte skiten

för någon har lagt locket på...

Return to sender...

Fick ett mail nyss. Det kom på min privata email, nilsperstefan@yahoo.se.
Brukar kolla denna adress så fort arbetsdagen är slut. Ofta får man rensa spam och det fanns en del idag också.

Men det var ett speciellt email som gladde mig:

"Hej Nisse!
Nu är det äntligen fredag och jag hoppas att du får en trevlig helg. Jag vet att du är på väg till din älskling i Mönsterås och att du troligen sitter på buss 160 när du läser detta. Jag har hört från säkra källor att maten kommer att stå på bordet då du kommer fram, och att det blir en överraskning som serveras. Något som du inte ätit förut men kommer att älska. Ett gott rödvin och kanske en Guinness senare, framför TV:n.

Vädret ska bli vackert och ni kommer att få tid till att vara tillsammans. Det blir kanske lite kallt att montera upp lampor och rörelsevakter, men Eva kommer att värma dig. Visst ska du se VM-kvalmatchen på lördag men passa även på att vara ute i skogen för det kommer snart att slå om till ett kyligare väder. Regn och blåst följt av mörker och kyla.

Men glöm det nu. Passa på att njut av en riktigt skön helg. Den har du förtjänat!

Din vän"

Jag blev lite nyfiken först vem det kunde vara. Hur visste avsändaren vart jag skulle, om Eva och hennes planer om att montera en utebelysning. Hur visste denna "vän" att jag haft en bra vecka. Kunde mailet vara från en jobbarkompis eller någon som vet mer om mig än jag vet själv? En spion? Eller bara en som hört från andra vad som var på gång?

När jag tittade närmare på mailet såg jag vem som skickat:
nils.karlsson@vastervik.se stod det.

Vilken jävla spjuver...

Min namne...

Idag har jag namnsdag. Nils. Ett gammalt namn som går igen. Som jag.

Min morsa sällskapade med Nils Liedholm som ung. Fotbollspelaren från Valdemarsvik som via IFK Norrköping gick till Milan och efter en lång och framgångsrik spelarkarriär tränade italienska storlag som Roma och Milan. Lidas föddes denna dag, 8/10. I "Vika" finns det en staty av ortens store son.
.
När jag döptes till Nils var det efter denne man som senare fick hederstiteln "Greve av Rom".

Tänk om morsan vänsterprasslade och Nils är min far? Då skulle ju jag egentligen heta Nilsson i efternamn. Och ärva ett slott med tillhörande vinodling. Man kanske skulle göra ett DNA-test.

Nils Liedholm dog för två år sedan. Papi...

En annan känd Nils hette Ferlin i efternamn. Av honom ärvde jag kanske min magra ben tillika om armar och hals. Även denne Nils fick en staty rest i sin hemstad, Filipstad.

Om och när jag dör hoppas jag att någon reser en sten. Någonstans där jag förlagt mitt @ för

Wherever I lay my @ that's my home...

Don't give up...

Det är fortfarande dåliga tider, men det vänder snart. Om någon gör något.

För mycket länge sedan var det också dåliga tider och någon sa: Gör något. Gör marken odlingsbar. Ta bort stenar. Peta ner potatis. Bygg murar utav stenarna.

Nu kan man hitta dessa murar mitt ute i skogen. I djupaste Småland.

I Irland så bestämde engelsmännen att för att få något att äta så måste de ju göra något. Var det 1840 eller när var det? Potatispesten härjade. Vädret var miserabelt och folket svalt.

Engelsmän är fortfarande inte speciellt populära i Irland. Murarna påminner dem om när överheten fanns.

Sedan fick de, (engelsmännen), ett elände själva. De som en gång startade industrialismen har nu halkat neråt. Blivit omkörda. Många var och är arbetslösa. Peter Gabriel och Kate Bush gjorde sitt bästa för att peppa dem. (kolla http://www.youtube.com/watch?v=uiCRZLr9oRw)

I Sverige så startade man ALU i början av nittiotalet. Arbeta Lite Ute. Det var under förra pengapesten. Åren gick. Sedan blev det svårare. Och svårare. Och ännu svårare. Någon måste ju betala för att andra lånat pengar på förväntade värden som inte existerar.

Även i Sverige byggdes murar. Bokstavligen. Då och nu.

Murarna då? I dessa upplysta tider? När folk vet hur det gick?

De finns kvar....

Se upp, se ner och bakåt...

Ibland vill man minnas stunder. När man var "där uppe" och inte visste vad det innebar att "vara nere". Ibland har man idéer och ingen att bolla dem med. Ingen som förstår. Ingen som är på samma nivå.

Det kan gälla både inom teknik som det emotionella planet. Man kan faktiskt vara djup och ändå skoja till det. För sig sjäv och andra. Kanske för att orka med. Verka smart eller bara vara - detta. Smart alltså.

Att ha upplevt något speciellt, och därmed skaffat sig erfarenheter, gör att man formas därefter. Att kunna saker är samma sak. Är denna kunskap "unik" är det svårt att bolla idéer. Att kunna diskutera problem, alternativa lösningar. Komma fram till något. Man måste hitta en jämlike.

Just nu brottas jag med ett programmeringsproblem. Letar efter den rätta algoritmen. För att finna den så måste man se bakåt och komma på vad som ska hända framåt. Tror att jag löst det men kan inte just nu kolla - eller bolla - inte ens trolla.

Måste testa för att kunna veta. I morgon på jobbet så kommer att jag få hela bilden klart för mig.

En gång tittade en "chamois" ner på mig. Denna bild säger en hel del. Mycket mer än man kan tro.

Men vem mer än jag vet detta...

Hello, my name is Nils and I'm from...

Utanför Umeå finns en by. Det är inte vilken by som helst. Det är en stor by. Byn är döpt efter mig - tror jag.
Eller någon annan som hade stora ambitioner.


Hit ska jag flytta då jag går i pension.

Sedan ska jag byta efternamnet Karlsson till Land.
Sedan ska jag börja prenumerera på tidningen Land.


och läsa om världen utanför mitt land

Oj vilka ambitioner jag har med mitt liv...

Hästen är här...

För precis ett år sedan stod jag och väntade på buss 23. Det var en extremt vacker morgon och solen var på väg upp över kyrkoruinen.

Imorgon är det dags igen. För solen att gå upp menar jag och för mig att åka in till stan.

Undrar och hoppas att hästarna vet om detta...