Ett fredligt blandande...

Tänk om jag är rik? Det slog mig alldeles nyss.

Jag har hittat ett frimärke som jag sparat som ett minne från åren i lumpen.
När jag var signalmekaniker på Lv3 i Norrtälje

Denna bild måste väl vara ett av de svenskaste svenska som kan finnas.
Där finns trädgården, supen och sången. Där finns den ultimata friheten.

Skulle vilja vara mannen på bilden. Calle Scheven. Han hette så han som "tittade på tärnor och mås, som störta mot  fjärden i glitter och stänk, på jakt efter föda, gunås".
Skulle vilja sitta ute i bersån där ute i Roslagen. Skulle vilja att det var vår.

Och vi har inte kommit till November än...

"Om 6 månader", sa jag igår till Roger och Peter. "Då är det varmt igen".

Men jag ska kanske inte klaga. Jag kanske är rik.
Jag har en trisslott i plånboken och den kanske ger mig 100.000 i månaden i 100 år - eller vad det nu är man kan få. Men jag måste skrapa innan jag vet...

Och hemma har jag ett unikt frimärke. Som någon kanske vill köpa för mycket pengar. Som jag kan använda på ett klokt sätt. Men jag måste sälja innan jag vet...

Jag tror nämligen att rikedom för med sig att man måste vara mera insiktsfull. Man måste vara smartare. Annars blir man snabbt fattig igen.

De fattiga är beviset på detta. Jag menar om de vore smarta så skulle de ju snabbt inse att de måste göra något för att komma ur fattigdomen.

Om jag vore rik så skulle jag se till att bli smartare och därmed rikare. Och se till att hålla mig frisk nog att kunna njuta av alla pengar.

Vad är då värre än att vara fattig, sjuk och inte tillräckligt smart för att komma ur eländet?
Det måste vara att hålla på en rikedom och undvika att njuta av livet för att man är för snål.

Rikedomen jag syftar på är inte en trisslott som kan göra dig ekonomiskt oberoende. Det är heller inte ett frimärke som kan säljas till en samlare som har allt men vill ha lite mer.
Det handlar mera om att ta för sig. För rik är du när kan använda tiden så smart som möjligt.

Utnyttja den till att skaffa sig en utbildning som leder till ett arbete som är intressant och meningsfullt. Resa omkring, se nya platser och träffa nya människor. Ta tillvara på sina nära och kära

och få tid över till att ta en sup i bersån...

Färgad av tillvaron...

Jag anser mig själv vara analytisk med ett logiskt sinne. Jag ser lösningar framför problem och inser rätt snabbt om jag kan finna en lösning. Jag menar inom tillfredsställande tid.

Ingenting är omöjligt – heter det ju. Men – ibland ser jag det som lönlöst att ens påbörja något som aldrig kommer att bli färdigt i tid.

Jag har ärvt ett "mission impossible". Detta inser jag först nu och det ska bli mycket intressant att se vad som nu ska göras. Innan nästa fredag så ska en reserapport skickas in till en myndighet. Jag önskar att det vore angående vår resa till Kina men detta gäller Tyskland april 2008.

Visst, jag var med. Jag gick upp tidigt på morgonen, slog på dörrarna och väckte upp eleverna. Jag gav dem matpengar och skjutsade dem till arbetsplatserna. Ut på motorvägarna. “Stau” upprepade radiorösten hela tiden. Trafiken runt Düsseldorf är förjävlig. För mycket folk och bilar helt enkelt.

Nu ska rapporten in och eleverna har flytt skolan, ansvariga personer har slutat och den som ansökte om pengar har gett upp, delegerat åt sidan och därefter har det kommit till mitt bord. Nu måste rapporten in.

Shit!. Hur ska man hinna med och varför tog jag emot detta bristfälliga underlag. Jag borde ha stannat hemma från Tyskland.

Jag har suttit på många möten där ingenting sagts. Där folk pratar för att höra sin egen röst. Där de tänker högt. Mötet inför Tyskland var ett sådant. “Så här går det till och vi har sökt och fått pengar”, sa han som hade hand om det. "Men rapporten då", sa jag. "Hur blir det med förarbetet och uppföljningen".

Jag fick beskedet att det ordnar sig.

När jag kommer till Kina ska jag leta efter en 6-färgad hatt. En sådan där dilemma-hatt. Så att jag kan lösa mina problem när de dyker upp. Själv. Prata utan att höras. Tänka heter det visst.

Hur var det nu? Gul hatt; se möjligheter som man kan logiskt motivera. Vit hatt; använda aktuell information och fakta. Svart hatt; se till riskerna och hinder. Grön hatt; vara kreativ och finna nya lösningar, Blå hatt; tänka på själva processen, tänka om hur man tänker. Röd hatt; intuition och känsla.

Om man hade en hatt med alla dessa färger på sig just nu, så skulle man ju kunna lösa saker själv – eller?

Skulle då den röda delen vinna. När man har en magkänsla av att det här kommer inte att funka?
Eller säger denna att man ska göra det bästa av situationen?

Eller ska jag strunta i hatten, ge upp, mörka problemen och

ta på mig min kamoflagefärgade keps...

Wolit och wolit...

Två dagar kvar sedan bär det av. Det ska bli "wolit"
Fick ett mail idag som gör det hela ännu woligare. Jag ska undervisa...

Jag kom på direkt vad det hela ska handla om. Jag ska visa dem att vi i Sverige har möjligheten att säga precis vad vi vill när som helst.

Ja nästan. Vi får inte störa någon. Och vi kan inte säga det varifrån som helst. Man kan ju inte svära i kyrkan.

Jag ska koppla upp mig och förändra en hemsida på jobbet. Som ligger på en hårddisk i en dator på Elprogrammet i Västervik. Det ska funka. Som en "awakener". WattNet.se är förberett för editering via nätet. För de som kan, vill och vågar. Det blir som att skriva en blogg när andra tittar på.

Fast här försöker jag ju vitsa till det ibland. Skämta och driva med allt och alla. Det passar sig nog inte i Hangzhou.

Häromdagen var det en jobbarkompis som frågade mig om jag kunde koppla bort larmet i vårt fikarum så han kunde sova på soffan i samband med vår personalfest den 6/11. Det var egentligen en fråga rakt ut till alla: "Kan jag sova hemma hos någon av er på natten efter festen". Men de andra fattade inte och hos mig kan han ju inte sova för jag bor ju inte heller i stan.

Jag sa som det var att det går inte att manipulera med rörelsedetektorn som är inkopplat på larmet för då reagerar det även under dagtid. Så jag föreslog att han kunde ju gå med i Folkpartiet för de märks ju inte...

Sådana typ av skämt ska jag akta mig för att dra i Kina.

Man kan inte skämta om allt för det finns alltför många som inte har någon humor. Om någon blir stött eller känner sig påhoppad så är skämtet misslyckat. Jag har gjort bort mig många gånger.

Värst är det om man hört eller läst en riktig rolig historia, vill återge den och det finns alltför många personer som lyssnar. Då skrattar ingen först. Det kanske inte passar sig. Framförallt inte när det gäller lärare. Fem lyssnare är max.

Jag har testat med nedanstående historia. Nu vet jag att Fem akademiker har mer humor än Tio yrkeslärare...

Det var ett äldre par som hade sex. Gubben "tog" käringen bakifrån när det ringde på dörren.
"Det winger på döwwa", sa käringen. (Hon sa egentligen "Det ringer på dörren", men hon var från mina trakter).

Gubben gjorde ett uppehåll i juckandet - drog ut den - körde in den - och fortsatte sedan.
Då ringde det igen.

"Det winger på döwwa", sa käringen. Högre denna gång för hennes gubbe var lite hörselskadad.
Gubben gjorde samma sak som förut. Ut och sedan in igen.

En ny signal från dörrklockan hördes.

Detta gjorde käringen alldeles galen.
"Hör du inte vad jag säger", nästan skrek hon. "Det winger på döwwa!"

"Åh faan", sa gubben. "Jag tyckte du sa att

den slank in i wöwwa"...

Worth the waiting...

"Vänta", sa Noel. "Giniss", sa Liam. De kan prata nu, tvillingarna.

Jag var barnvakt, och hade tagit fram ett "Guinness-glas". Jag vet att barnen tycker om denna öl. De är kvalitetsmedvetna, de små liven.

Guinness är perfekt. Den är inte besk, söt eller salt. Den är sådär lagom bitter. Den är stor men inte stark. Guinness smakar öl.

När jag var i Sligo, så sa de "att vi har denna dryck i nappflaskan". I Irland får barnen får lära sig tidigt. Learning by doing. Det kanske är därför Guinness är så populär i Irland. Tjejer, ja andra med, som vill visa att visst kan jag dricka Guinness, spetsar med svartvinbärssaft. Lite råsaft i glaset syns inte och beskan försvinner. Men jag föredrar oblandad öl.

Jag brukar inte dela med mig av min öl. Det behövs inte för andra vill ofta ha en starkare dryck än 4,2 %. De köper en billigare och starkare öl, typ Sofiero 5.2 eller Åbro 7.0. Många andra dricker för att bli påverkade, så snabbt och billigt som möjligt. Jag vill njuta av resan då jag dricker. Därför investerar jag i Guinness.

Jag brukar inte langa. Förutom till egna, (vuxna), barn. Nu har jag igen detta. När någon av sönerna är på bolaget så brukar de ringa mig och fråga: "Behöver du något, farsan". Det är nog bara i Sverige man säger så. Behöver...

"Ja", brukar jag säga; "Köp 4 Guinness". Jag gör en pengaplacering. Förädlar värdet på mina surt förvärvade slantar.

Mina söner är uppväxta med öl, vin och sprit. Jag menar; dessa drycker fanns i deras uppväxtmiljö. Det är inget att hymla om. Varför mörka om sådant som passerat. De lärde sig att umgås med dessa drycker, för då mamma, pappa och deras vänner festade så fanns det ofta drycker på bordet. De kunde tidigt se skillnad på läsk och blanddricka. Samma sak, men med olika namn beroende på tillfället. De lärde sig tidigt att för mycket är inte bra.

En av oss drack alltid mindre än de andra ifall det skulle hända något. Man skulle vara körklar.

Så därför blev det bara en Guinness när tvillingarna var hos mig. De ville förstås smaka. Så jag hämtade två pyttesmå glas och hällde upp lite, lite, i bägge glasen och resten till mig själv. Som bröderna Callaghers farfar gjorde då deras Noel och Liam ville smaka.

Sedan sa jag, "Vänta!". Och pekade på ölen. "Den är inte färdig än. Den måste sätta sig". "Vänta", sa jag

De hade koll. Järnkoll. Och när jag höjde mitt glas så gjorde de detsamma. Sedan lärde de sig att ta små, små klunkar. Ja de sippade bara i sig skummet. Mer var det inte i glasen. Jag lär mina barnbarn att umgås med Guinness och

att veta värdet av att vänta...

Staden som Mao gömde...

Ska till Hangzhou på torsdag. Har inte packat än men det "wer sa". Jag brukar kunna komma på vad som ska med. Detta är femte gången som jag besöker Kina, och för första gången får jag se storstaden Shanghai. Större än Mumbai, Seoul eller Sao Paulo? Större än megametropolen Edsbruk. Kanske det...

Det har gått ett par år nu...

Jag hade 10 dagar ledigt och drog till Hongkong med hjälp av Emirates. Sid var tvungen att jobba så jag skaffade ett express-visa och lämnade Hongkong för att under fyra dagar se Beijing, eller Peking som man numera säger.

Jag hade många små lappar med mig. Sid hade skrivit konstiga tecken på dem. En lapp betydde dumpling och en annan en adress. Vad de andra betydde minns jag inte.

Muren vid Badaling var ett måste, "Climb The Great Wall and become a man". Akupunktörer och jade. Keramik och mattor. Sorgliga torg och förbjudna palats. Men det bästa minnet från Peking var då jag gick under jorden.

Jag åt på en "restaurang" som saknade meny. Sa "Tsi Tao" och lade sedan upp lapparna på bordet. En av dem fick jag tillbaka snabbt. Som "göm innan någon ser". Det var på så vis jag fick reda på vilken lapp jag skulle använda för att hitta ingången till "den underjordiska staden".

Kineser är ett roligt folk. Ja inte alla förstås men det måste finnas mer komiska människor där än det finns svenskar. De luras. "Ditåt", pekade en liten skinntorr gubbe. Jag gick och blev hänvisad tillbaka. Sedan "ditåt" igen.

Så höll det på. De ville inte berätta. Jag såg ju inte speciellt kinesisk ut och jag kunde ju vara en spion. De visste troligen inte om att det kalla kriget var slut. De trodde att Bresjnev och Mao fortfarande var i luven på varandra. Eller om det var Kosygin.

Efter en stund mötte jag ett par från Singapore som hade med sig sin dotter. Jag slog följe med dem för de kunde tala mandarin. Xidamochang Jie heter gatan och mellan nummer 62 och 64 finns dörren. Vi hade en guide som tog oss ner under jorden. Långa smala gångar. Ja, mängder av gångar och salar. Det sägs att man skulle kunna husbärgera 300.000 där nere.

"No photos", sa kvinnan som vi följde. Jag sinkade mig och tog kort på väggmålningarna. Det behövdes blixt och det hjälpte inte att hosta. Blixten syntes och guiden stördes. Detta var ju hemligt. Ingen skulle få veta. Ingen annonserar om denna attraktion men ändå finns det kunder. Som betalar 15 pengar...

Till slut kom vi ner till en sal där de hade en silkesmaskodling. Ett tiotal kvinnor som drog och slet. Formade stora tjok av de tunna trådarna. De tillverkade tyg av silket. Broderade och sydde. Jag köpte en vacker slips för 100 Yuan. Svart med guldfärgade drakar. Den använder jag när jag vill klä upp mig. Vara fin. I den slipsen så känner jag mig upprymd, ja nästan hög för då

minns jag när jag var nere...