Ordningen återställd...

Var nere på Konsum i kväll. Det finns ett hopp om framtiden.
Susanne i Kleva var den andra kunden och hon gjorde som vanligt. Parkerade som man alltid har gjort.
Rutor är till för amatörer.

Lite av en revolution. Inga insändare i VT behövs. Inga protestmarscher. Inte ens ett ämne för lokalrevyer.


Jag är stolt och glad.


Att bo i Edsbruk stärker mig. För jag är omgiven av personer - ja åtminstone en - som vet att man behöver inte rätta sig efter för att ha rätt..


och jag kan bara förnöjsamt konstatera att

bloggunderlag saknas...

Ett sjukt samhälle...

Idag vaknade jag upp med hjälp av mobilen. Ringde chefen och hade två nyheter. One good and one bad. Ful kände jag mig dessutom...

Den dåliga nyheten var att jag var sjuk. "Ställ in", sa jag, febrigt. "Säg åt eleverna att de kan jobba med att förbereda sig för morgondagen i vilket ämne som helst under de timmar som jag skulle ha haft dem".

Den goda nyheten var att jag behöver ingen spruta. "Jag tror att jag fått en släng av svinis", sa jag.

Min rektor, (ja jag hann också med att säga "Grattis, Mats", för han blev färdig rektor igår), sa "Krya på dig". Han tordes inte fråga hur jag mådde för han var nog rädd för svaret.

Jag lade på och somna om.

Och drömde. Fy faan vilka drömmar. Kommer inte ihåg alla men eftersom jag tittade på min arm när jag vaknade vid 1-tiden så vet jag vad en av dem handlade om. Gröna små maskar som letade sig in i mitt skinn. De täckte hålet med en svart kletig sörja och när jag nöp om denna så kom ett litet huvud upp som hade små antenner och jag drog och en kletig liten varelse kom upp och så drog jag upp nästa. Fy fasen vad läskiga de var.

Sen var det huset. Mitt hus saknar ljus. Det är ju jultider och jag har inte fått upp några slangar. Jag har 80 meter slang samt ett par vanliga julgransbelysningar och lite ljusgardiner. Men jag är sjuk i ett mörkt hus och det måste min grannar fatta. Jag vill lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.

När jag tittade ut i eftermiddags fick jag återigen se det som inte finns och blev lite förbannad. En stor jävla stubbe som en gång var en fin fläderbuske. Jag ger mig faan på att det är Bosse som målat linjerna vid Konsum, också. För att ha något att göra. Sagt till kommunen att även detta underlättar framtida snöröjning och fått ut en burk färg och målat på. I kylan på ett vått underlag...

Egentligen skulle man köpa en burk svart färg och måla över - eller ännu bättre måla vitt överallt - täcka mellanrummen. Lysa upp tillvaron. Men jag kan inte för jag är ju sjuk.

Var ute och kollade posten och fick återigen ett erbjudande från Postkodmiljonären. Grannyran bygger på missunsamhet. "Fy vad retligt det skulle vara om en granne vinner och jag blev utan för att jag inte har någon lott" - tror de att folk tänker. Unna någon annan är OK om man själv har det bättre.

Jag skulle gärna unna alla i Edsbruk ett par miljoner var. Det skulle bli mycket intressant att se vad de gjorde med pengarna. Allt finns ju här som är värt något. Frisk luft, stillhet, tystnad, inga trafikproblem, inga köer i affären, inga parkeringsproblem utanför affären, inget busigt nattliv, inga ställen där folk slåss. Sedan finns ju buss 23, (som fick åka tomme i morse - för jag är ju sjuk).

En del skulle nog resa för sina pengar. Upptäcka världen. Åka för förbi Björnsholm...
En del skulle nog köpa en ny bil för att kunna ta sig till Tindered och tanka upp den.
En del skulle nog handla på Konsum för att få mera poäng.

Någon kanske skulle handla en liten fläderbuske, plantera denna utanför ett hus där en levnadsglad man bor, bara ett par meter ifrån en vacker gärdsgård, och sedan sätta sig ned och vänta en eller två generationer för att därefter såga ner den och använda snöröjning som skäl. Ett mycket långsiktigt planerande av att en gång få chansen att jävlas. Med andras liv för att ett eget saknas...

Har man inget liv så ska faan i mig ingen annan ha det heller.

Om jag hade varit med i Postkodmiljonären så skulle jag vinna om detta samhälle vinner dragningen i Grannyran. Då skulle jag ha köpa ett stort jävla rep och bundit fast den ena änden i stubben på andra sidan vägen av mitt hus, dragit repet runt vattentornet och satt fast den den andra änden i buss 23.

Sedan skulle jag gått in i bussen och beställt en enkel biljett till stan, sagt Kör för faan!

och vänt upp och ner på Edsbruk...

Bättre än inget...

Får man klaga? Ska man klaga? Självklart. Har man ett elände så har man. Det är faan i mig en av de få rättigheter man har - kvar.

Ute är det kallt. Rått och fuktigt. Jobbade över ikväll - möte om vår Kina-resa - och tog bilen. När jag parkerade i morse så körde jag för långt fram och hängde upp spoilern. Det krasade lite när jag backade ut i kväll. Får kolla i morgon...

Under vägen hem så gick inte bilen bra. Det fanns inget drag i den. Men det morrade om motorn när jag gasade. Lät som avgassystemet var trasigt men detta ljud "försvann" när jag höjde volymen. Men ibland tystnade ljudet. Det är något som glappar i ljudanläggningen. Får kolla i morgon....

Att jag inte bryr mig beror nog på att jag börjar bli sjuk. Känns som att svin-influensan kommit till Edsbruk. Trots att de kör ihjäl så många vildsvin på E22:an. För ett par år sedan härjade Fågelinfluensan. Där var jag snabb och skaffade massor av katter. Som blev med barn och födde kattter som födde katter. Vet inte hur många det är nu. Har inte räknat på länge. Får kolla i morgon...

Kastrera säger alla men jag vägrar. Det kan väl inte vara mitt fel att alla ägare till hankatterna inte har kastrerat sina katter. Tjejer ska väl inte bli "våldtagna" bara för att de går klädda i korta kjolar.

Så nu har jag feber. Kände det på vägen hem. Måste till Konsum och köpa Panodil Zapp, tänkte jag.

När jag kom fram så upptäckte jag att de målat på parkeringen. Precis utanför dörren ska man parkera sin rullstol. Lite snett. Där brukade ju jag parkera. Fast närmare dörren. Och mera snett brukar jag parkera. Eller brukade för nu är det försent. Där precis utanför dörren så att Anette och Sivan kunde se mig och bli glad för att få någon att prata med och sälja snus till.

De hade målat massor av rutor utanför Konsum idag. Fler parkeringsrutor än det finns kunder. Skulle inte förvåna mig ett dugg om det kommer insändare i Västerviks Tidningen om att det saknas en ruta för rollatorer. Får kolla i morgon...

Jag gick in och köpte allt jag behövde och glömde hälften. När jag klev ur bilen hemma gick påsen sönder. Fick bära i omgångar och sedan lagade jag mat och eldade samtidigt. Fick fyr på brasan och glömde stekpannan. För jag tittade på utsikten medan jag väntade på att det skulle ta sig i brasan.

Retade mig på att Fjodde sågat ner "min" enorma fläderbuske. På andra sidan vägen. Aldrig varit i vägen. Förrän nu.

Fast det blir ju ett bekymmer för de som bor här efter mig. De vet ju inte ens om - och behöver inte beklaga sig för de lever ju liksom Bosse i totalt mörker om hur vackert denna buske lyser upp en ljummen sommarkväll.

Och hur den luktade...

När folk inget har att göra i Edsbruk så förstör de det vackra. Shit - tänkte jag och glömde pannan på plattan.

Och som det luktade...

Fick i mig maten och blev trött. För mycket feber. Lade mig  framför min stora jävla duk för att kolla på ishockey. Somnade och missade slutet. Det gick inte så värst för Färjestad. Tappade 2-0 till förlust på övertid. Men de ligger ändå i toppen av tabellen. Tror jag. Får kolla i morgon..Vaknade precis nyss och upptäckte att det var läggdags och nu kan jag inte sova.

I morgon är en annan dag.

Då ska jag ha det bra. Jag ska inte klaga då.

"Man ska inte klaga", svarar vi i Sverige, när man frågar om hur de har det eller hur de mår...

"It could be worse" säger de i England.
"Not too bad", säger de i Irland
. 
Man hoppas aldrig att någon säger att de mår dåligt om man frågar.
För vad skulle man svara om någon säger det....

I Norrköping för ett par år sedan mötte en kille en annan och frågade:

"Hello, man. Vad gör do no för tiden?"

"Intet mycket. Jag er arbetslös..."

"Aaa  - men.....det er jo bättre än inget..."

Kort o gott...

"Ca-iina kan sitta bak fö hon ä kåt", sa hennes kompis, som jag glömt namnet på.

Detta var ett par år sedan. När raggarna härjade på Öland och brände polisbilar. Upplopp sa tidningarna.
Vi hade hyrt en stuga på Lundagårds Camping, Hammarn, brorsan och jag. Vi firade midsommar vid Oknö, utanför Mönsterås. När spriten gått ur kroppen åkte vi söderut, över bron och så var vi framme...

När vi kom dit var det ödsligt. Helt tomt närmare bestämt. Det fanns lite trasiga tält och ett par utbrunna bilvrak på ungdomscampingen. Men inga ungdomar. De hade flytt fältet.


Vår stuga låg i hörnet mot campingen och vi hade närma till kiosken. Vi sa att vi kan ju inte åka hem. Vi har ju betalt en veckas hyra. Ungdomarna kommer nog tillbaka när det lugnat ner sig.


Vi packade upp och gick upp till kiosken. Där jobbades det. Ungefär 20 flickor hade fått anställning för att ta emot de väntade anstormningen. Som hade kommit av sig.


De var omkring 18-19 år och kom från den närmaste staden Kalmar. Vi var 23, 22 och 20 år gamla. Vi var de enda ungdomarna på Lundagårds Camping denna midsommarsöndag. De var de enda tjejerna på Lundagårds Camping denna midsommarsöndag. Shit...


Vi handlade förstås - av tjejerna.  Spanade in liksom. "Sa du ha en gass", sa den ena tjejen i kassan. "Sa du ha en kåvv", sa en annan tjej i annan kassa. Så vi köpte glass och korv. Vi hade inget annat för oss.


När vi frågade berättade de om allt som hänt. Slagsmål, bråk och att de fått stänga kiosken under lördagen. Att alla hade flytt för att det var så bråkigt. Nej det sa de inte, de sa "båkit". De hade en så wolig dialekt...


På kvällen gick vi ner till stranden och satte oss. Stefan hade gitarren med sig och det dröjde inte länge förrän det kom ett gäng tjejer och slog sig ned strax bredvid. Det fanns ju liksom fler stenar att sitta på men det fanns bara tre grabbar på hela campingen.


Vi fatta inte först - men va faan vi rådde ju inte för att det blivit så här. "Gilla läget" skulle Ledin ha sagt. "I natt är jag din", sjöng brorsan, och tittade skelögt.

Nästa dag skulle vi in till Kalmar och köpa ut. Det var ju öppet och vårt dricka var jätteslut.


"Få vi fölla med te Kamma?" sa Carina. Hon var en liten pudding. Åtsittande topp och kort kjol. Lite utmanande, inte för mycket - men va faan vi var ju omkring 20 år...

Jodå, sa vi, men bara två av er får följa med, för bilen har bara tre bälten i baksätet. Brorsan hade en gul och blå rallybil, en Escort 2000 RS...

De hade gott om pengar och skulle handla i en secondhand-butik. "Vi vill te en bojtiii i Kamma", sa de. De ville köpa dyra begagnade kläder. "De va ingen som så oss", sa Carina. Deras chef hade hämtat sedlar lite då och då för att tömma kassorna och tjejerna hade snott dessemellan. Många hundra kronor var. Det var ju bara papperslappar, sa de, och chefen hade mer än han behövde, och de hade dålig lön, och ingen visste - och nu kom de på att de kunde ju inte köpa nytt för då skulle ju föräldrarna förstå så de köpte begagnat och dyrt...


"Ca-iina kan sitta bak fö hon ä kåt", sa hennes kompis, som jag glömt namnet på.

Vi fatta noll. Hur kunde de vara så frispråkiga. Ingen av oss ville köra. Ingen ville inte ens sitta fram. Vi vill sitta bredvid Carina. Kompisen såg också bra ut men hon var lite lång...

Då förstod vi. Hon sa att Carina var kort...

Igår var jag i Mönsterås, 5 mil norr om Kalmar, och handlade. I en klädaffär. Jag var ute efter en snygg skjorta men det fick bli ett par handskar. När jag skulle betala så tyckte jag att det var något bekant med de kvinnan bakom kassan. Hon var väl sådär 45+. Väl bibehållen men hon hade kanske - för sin ålder - en lite för kort kjol. Hon var rätt liten och mullig...

Det var när hon sa att jag "kunde betala med kåt" som jag kände igen henne - och tänkte...

Ca-iina ha vuxi o fyttat få Kamma å jobba i affä i Mönseås..


Ca-iina ha en e-en bojtiiiii...