Först och bäst...

Fick ett SMS nyss från Telia som sa att jag kunde gå till en Teliabutik och visa upp "kvittot" - en kod som de skickade med - och byta ut mitt 3G-modem till ett 4G. När det finns modem att hämta alltså. Det kommer ett SMS då...

Jag anmälde mitt intresse via telia4g.se och fyllde i lite uppgifter, typ namnet på mitt företag, mitt namn, adress, mina telefonnummer och slutligen min mailadress. Sedan klickade jag på "Skicka" och en hundradels sekund senare så fick jag ovan nämnda SMS.

Undrar hur fort det kommer att gå när jag har fått 4G. Jag menar jag har ju 3G just nu.

Tänk om det kommer ett svar innan jag klickar?

Det stod på telia4g.se att Stockholms innerstad var först sedan skulle det komma till andra större orter. Edsbruk ligger nog bra till...

På TV4:s hemsida finns något som heter Anytime. Detta betyder ju "när-som-helst" så jag tänkte att jag skulle tjuvtitta på nästa program på Robinson, häromkvällen. Se vem som åkte ut. Men det fanns inte än. Jag menar de har ju spelat in och det borde ju vara klart så varför har de inte lagt ut det på nätet? Anytime...

Men jag kanske har för dåligt Internet. Det kommer nog gå snabbare sen. Med 4G kanske jag kan få veta saker innan det har hänt...

När jag skaffade Internet 1995 så fick jag tag i ett program som hette Mosaic som jag laddade hem via ett terminalprogram från en server i Åtvidaberg. "Då" skrev man kommandon som "put" och "get" och helt plötsligt fick man nytta av musen. Man kunde klicka på länkar som fanns infogat i texter som man kunde nå via www.anything.com. Det var häftigt - tyckte man då. Scrolla gick inte för den sortens mus fanns inte - än.

Man kunde "surfa" runt och man upptäckte saker och ting som man inte hade en aning om. Jag tänkte "då" att jag är ju faktiskt lite av en upptäckare ja rent av en utforskare på Internet - och om jag varit engelsman så kunde jag ju titulera mig "Internet Explorer".

Jag använde Altavista som sökverktyg och skrev "allsvenska and fotbollslag" och fick reda på att det finns 7 stycken lag varav tre hette Hammarby, två Djurgården, ett AIK och ett Malmö FF.

Jag undrade redan då om man kunde lita på all information och bestämde mig för att göra en egen hemsida. Som man kunde lita på. "Välkommen hem till Nisse Karlsson" skrev jag.
(Orginalet finns utlagt på Elprogrammets server: http://nisse.wattnet.se/nikar ).

Första sidan innehåller en bild på mig där man kan kolla in själva ansiktet med hjälp av ett förstoringsglas. Detta kan vara bra att ha om man ser dåligt och vill läsa av mina ansiktsdrag. Se potatisnäsan eller brunögat. Man kommer liksom in på livet på mig och jag tänkte - då - att om jag törs visa hur jag ser ut - öppna upp mig - och skriva om vad jag tänker och gör, så kanske andra gör det samma. Någon gång. Ett slags Face to Face. Som en öppen bok.

I bakgrunden på min hemsida spelas musik som är komprimerat till mp3. Jag gjorde det själv med hjälp av mjukvaran som följde med min 16 Mb stora Rio-spelare. Tänk om tekniken hade funnits så jag kunde ha lagt in filmer på mig själv. Då hade alla andra kunnat ha sett när jag uppträdde på Bruksgårdens scen och dansade alla möjliga danser. Eller sett en film på Kjell Blomma när han somnade strax efter supen efter supen efter supén. Eller när André bet Rickie...

Netscape Composer hette mitt verktyg för att göra hemsidor och det var så enkelt att använda. Jag skrev och infogade bilder och länkar så blev det som jag ville att det skulle bli. WhatYouSeeIsWhatYouGet - tänkte jag...

Fast det var inte så många som såg och läste vad jag skrev för "alla andra" hade ju inte Internet.

Eudora hette mitt mailprogram och där var det alltid tomt för ingen annan som jag kände hade ju Internet.

Jag skrev en massa knasiga saker. Bl.a en dagbok. (http://nisse.wattnet.se/nikar/lastweek.htm). Ja det var ingen riktig dagbok utan mera en loggbok och eftersom jag använde webben så var det ju en webb-logg som man kunde skriva ihop som weblog eller som andra - ett år senare - kallade det; "blogg".

Men det var inte många som brydde sig för de kunde ju inte läsa för de kunde ju inte söka på Altavista efter "Nisse and Karlsson" eller surfa runt planslöst och hitta hem till mig - för de hade ju inte Internet.

En dag ringde Bobbo till mig på min fasta telefon. Det fanns inte mobiltäckning hemma hos mig och det var dessutom dyrt att ringa från en fast telefon till en mobiltelefon men å andra sidan hade inte Bobbo någon mobiltelefon - ja jag var ju förresten ensam med att ha mobiltelefon i Edsbruk. Ja det var inte många som hade mobiltelefoner i början. Mest läkare, veterinärer och prylsamlare.

Det var så dålig täckning så man fick åka hem och prata i den vanliga telefonen. I början var det dessutom segt att använda mobilen. OG liksom. Och tungt. Min första mobil vägde nog ett halvt kilo och det var med det lilla batteriet. Standby-tid på nästan tre dygn och om man pratade i telefonen, (använde den), så räckte det en hel timme.

Man fick en telefon gratis och betalade 129 kronor i månaden som man kunde prata upp men man hade som sagt var ingen att prata med så potten bara växte och så försvann den om man inte fyllde på inom ett år för det gjorde man ju inte för man behövde ju inte för man pratade ju inte...

När Bobbo ringde var jag ute på balkongen och sträckte på mig. Med telefonen högt upp i luften för då fick jag en plupp som betydde att jag hade mottagning och den kunde ju vara bra att ha om nu någon skulle vilja ringa till mig på min mobil. Jag skyndade mig in och lyfte luren på min vanliga telefon.

"Kan du hjälpa mig", sa Bobbo ur luren. "Jag har köpt ett modem och har skaffat Internet". Jag cyklade bort till Bobbo och Anette och efter 10 minuter var det klart.

"Nu kan du surfa runt och behöver inte lämna Edsbruk", sa jag när jag lämnade honom och när jag kom hem så hade jag fått ett email. "Hej Nisse! Tack för hjälpen! Bobbo"

Nu var vi två...

En svamlande samlare...

Jag har upptäckt en sida av mig som jag knappt inte ens själv kände till.
Jag är en samlare.

Jag märkte detta häromdagen när jag skulle städa och det fanns för många av – allt. Ja nästan allt.

Här ska säljas, tänkte jag, och kollade Blocket, Prylsajten och Tradera – under köpes. Men det fanns ingen annan som samlade på det som jag samlar på.

Visst, en del av det jag har ville andra ha. Ölunderlägg t.ex. Men de kanske kommer till nytta. Någon gång.

När jag sitter och drar i mig en kall öl framför ett fint bord och har tid att ställa ner ölen. Då kan jag kasta under en platt skiva. Men jag har inget fint bord hemma och det är där ölunderläggen finns och de säljer jag bara inte för de för med sig minnen.

Slipsar har jag gott om men de använder jag ju. Skjortorna jag har är många men en del av dessa har kostat just skjortan så de säljer jag inte. Eller ger bort.

Sladdar har jag massor av och de är bra att ha. Om jag skulle göra mig av med en sladd så är jag säker på att jag just då skulle behöva den.

När jag var ung så samlade jag på ölringar och ölburkar. Jag gav bort alltihopa till Kristina och den jävla ungen pantade burkarna. Old Ox från Grängesberg. TT med gamla ord skrivna på burkens utsida. Jag skulle ha behållit dem. De var minnen för mig. Nu bara retar jag mig på dem. Burkarna alltså.

Det är i mitt kök har jag det allra värdefullaste.

Det är inte pengaburken med alla mynt från de länder jag besökt. De är inte värda mycket förutom ett mynt från Lettland med en kossa på. Om jag använt detta mynt så skulle jag ha kunna köpt en hel låda öl – i Lettland alltså. Fått med mig burkar hem som blivit tomma. Som jag kunnat gett bort till Kristina så hon fått tji när hon skulle panta.

Det är inte heller alla porslinsdockor som sitter och ligger i sockerlådorna som sitter på väggen. De kan man nog sälja förresten...

Det är heller inte mina kryddor som jag köpt i Indien och Kina. De ska jag använda – någon gång. De säljer jag inte. Kanske ge bort men inte sälja.

Nej det jag har är jag ensam om. Garanterat den störste samlaren i landet. Ja i hela världen.

Jag har en hel påse streckoder från Löfbergs Lilas 500 grams bryggkaffepaket. Mellanrost.
Jag tror det är flera hundra stycken. Samlarpåsen är smockfull och jag bara fortsätter att samla.

Jag tänkte skicka in och få en mugg eller en kaffetermos eller om jag hade jättemånga en lyxig kaffekvarn
Men jag missade tiden. Skickas in senast 30/12 2005 står det på påsen. Det kändes surt att upptäcka detta i början av 2006.

Men det kommer nog en ny chans tänkte jag då och fortsatte automatiskt att samla. Ny tävling där jag garanterat skulle vinna något. Men det kommer ingen tävling. Jag har http://www.lofbergslila.com som startsida på Internet Explorer och Firefox men ingen tävling so far...

Jag sökte på Tradera, Blocket och Pryljakten. Ingen vill köpa streckoder.

Så jag fortsätter väl att samla

och svamla...