Vad tuggar jag om...

Efter jag tagit en tugga så kollar jag. En egenhet som jag har sedan jag var i Lettland för lite mer än 10 år sedan.

Nu vill Kim att jag kommer tillbaka. Stackars mig...

Jag ska undervisa två grabbar, förmodligen två exryssar som kan förstå engelska men har svårt att hitta orden. Men vi får kommunicera via tekniken.

Vi kom från Litauen och hade inte ätit oss mätta under en hel vecka och dessutom var vi skitiga för något varmvatten fanns inte. Ingnalina – Tjernobyls tvilling – var fortfarande i drift då, men all ström som producerades gick österut över gränsen och befolkningen i Vilnius fick frysa...

Här kan vi äta sa jag. Det fanns hamburgare på menyn och vi beställde in 8 stycken plus "Coca-Cola"och en "local beer" till mig. Alltihopa kostade nästan 100 kronor. Bara 100 kronor. Så jäkla billigt. Vill minnas att mynten var silver med en inre del av "guld" med en kossa på. Jag betalade med en sedel och fick 2 kopengar tillbaka...

När maten kom in så kastade sig de andra över varsin burgare och jag tog en klunk av min öl. Efter en stund tog jag första tuggan och det smakade sådär. Lite torrt kanske. Det var då, av en ren tillfällighet, som jag såg en liten svålbit. Ja liten och liten. Typ 3 ggr 3 cm. Jag såg dessutom ett strå på den. Ett svinragg. Jag lade ner min burgare och sa: "Kolla här grabbar" – och så lyfte jag upp den lilla svålbiten med hjälp av stråt. Billigt är namnet...

Man betalar för vad det är värt.

När jag sökte jobb på skolan så ringde gymnasiechefen och sa att de ville anställa mig men undrade också hur mycket jag ville ha i lön. Han ville ta det via telefon men jag sa att jag kommer in, det tar bara en kvart. På chefens kontor så sa jag att jag hade varit utomlands och tjänat omkring 40 papp skattefritt och att jag förstod att detta kunde jag ju inte få. På kvällarna när jag inte hade något att göra så gick jag ut och handlade, berättade jag för honom. Jag gjorde det till en sport att pruta – fast jag egentligen inte behövde för kläderna var så billiga och jag tjänade så mycket.

"Men", sa jag, "jag är inga byxor så mig kan du inte förhandla med".

"Du vet vad andra tjänar", fortsatte jag, "men jag är ingen annan. Du vet vad jag kan och vad du kan få ut av mig. Ge mig det du tycker jag förtjänar, det du tycker jag är värd. Föreslå en lön och om den är tillräcklig så börjar jag".

"Men du får bara en chans. Om summan är för låg så får du leta efter någon annan". För jag är ingen slav, tänkte jag.

Han blev helt ställd. Tror aldrig att han varit i en likande situation förut. Efter lite svamlande om 13.000 för fritidsledareassistenter och 30.000 för lektorer så avrbröt jag honom och sa; "att jag är ingen fritidsledareassistent. Jag är en individutvecklare och jag vet mitt värde". Take it or leave it, tänkte jag och reste mig upp.

Då gav han mig ett bud som jag accepterade.

Han var nöjd och jag var nöjd. Vi tog i hand och jag sa att du kommer att få se att du fått mig billigt. Men att jag var nöjd för summan låg över den som jag hade i huvudet...

Man får vad man förtjänar...

Men samtidigt så vet jag – nu på mitt sjätte anställningsår – att många av mina arbetskamrater inte jobbar särskilt hårt och tjänar ändå mera än vad jag gör. Snart tjänar jag som en lektor men är ju fortfarande en individutvecklare...

I Bhopal fann jag en sådan där tuktuk utanför hotellet. 100 Rupies erbjöd jag en föraren och han blev jätteglad. Han skjutsade ner mig till stan där jag skulle shoppa kostymer och andra billiga kläder. Under tiden jag var inne i affärer och provade så väntade min chaufför och kunde använda en del av de 16 kronor jag gav honom till att tanka moppen och äta lite.

Inne i affärerna höjde de priserna eftersom jag inte var en Indier. Dagen efter fick jag höra detta att det var andra priser för locals än för oss "turister". "Du skulle ha låtit mig vara med", sa en av lärarna. "Då hade du bara behövt betala hälften". Men jag tyckte att det var OK med 250 kr för en figuranpassad kostym. Jag köpte ju så mycket så att det blev att betala för övervikt på flyget när jag skulle hem till Sverige.

Jag tycker detta är rättvist. Jag hade det ju bättre därför skulle jag betala mera. Jag hade ju pengar. Det är ärligt.

En dag glömde jag min mobil i en bil. Nästa dag berättade jag detta och efter ett par timmar så kom det en kille med den. Han vägrade att ta emot en hittelön. Han ville bara vara ärlig.

Tänk om det kunde vara så i Sverige. Man går in på Konsum och handlar och de ser att jag har slips och vet att jag jobbar på en skola och vet att jag har fått vad jag förtjänar. Då höjer de priset. Det tycker jag skulle vara OK.

Om – det gällde alla. Så är det inte nu. En del skor sig på andra och de är de som har pengar som gör det. Jag skulle vilja ha ett system där de som har hög inkomst betalar in en större del av sin inkomst till en slags organisation som sedan använder dessa pengar till de som inte tjänar så mycket.

Jag skulle vilja ha en organisation som ser till att de som inte har ett arbete får ett slags bidrag som gör att de har råda att gå till Konsum och handla och då ska kassörskan säga att du behöver inte betala så mycket för du tjänar ju ingenting för du har ju inget jobb...

Jag var och handlade en kompressor en dag när jag jobbade i Förenade Arabemiraten, och den kostade – efter jag prutat förstås – 500 Dhs, vilket är ungefär 1000 kronor. Då frågade gubben, en Indier, vad jag ville att det skulle stå på kvittot, (som min chef ville ha).

"500 Dhs is OK", sa jag. "I can make it to 700 Dhs", sa han. "In that case you pay me 600, only", svarade han. Då skulle både han och jag tjäna på det hela. Commission system kallas det. De har ingen skatt i UAE och behöver inte redovisa försäljningen till någon myndighet. Det enda de hade var ett block där de gjorde ett streck i den vänstra kolumnen och då det var lika många som i den högra så var det tomt på hyllan.

Jag tänkte på detta när jag var tillbaka till Sverige. Man går till Konsum och hon i kassan säger att det kostar 500 kronor men hon kan tänka sig att ge mig mitt kvitto plus en annan kunds kvitto på 200 kronor och så kan jag gå hem och säga att det kostade 700 – om hon fick 100 kronor lite under kassan sådär...

Ju mer man handlar för desto större summa på det andra kvittot.  Desto högre förtjänst för köpare och säljare...

Men det går ju inte. Inte i Sverige. Det skulle se ut det. Tänk er en organisation som låter en del betala olika för olika saker. Tjänar olika men gör samma saker. Låter en del få kvitton som de inte borde ha och utnyttjar detta för att en del ska tjäna på det. Som att inte göra jobbet själv, t.ex. att gräva upp runt huset och sedan ta bort en del av kostnaden och låta någon annan betala detta – som kanske inte ens har ett hus. Ja de kanske inte ens har ett jobb.

Det är ju lika dumt som att säga att de som jobbar och tjänar mycket ska betala mindre skatt så att de får mera pengar i fickan.Och de som inte har ett arbete – kanske jobbat färdigt – inte får denna sänkning av skatten för att de behöver ju inte så mycket pengar för de behöver ju ingen bil för att ta sig till jobbet.

Det är ju lika dumt som att säga att en Indier i Indien är ärlig men en Indier som jobbar i Dubai är oärlig. Det är ju systemet som är fel...

Det som vi betalar i skatt ska räcka till många. Till de som är sjuka. Till de som inte fått en rättvis chans till en utbildning som leder till ett arbete. Till de som byggt upp vår välfärd. 

Alla pengar ska räcka till alla. Utan undantag. 

Det är ett rättvist system.

Man ska inte ta någon annans kaka. Äta upp den och sälja informationen om att den smakade bra.

Man ska be att få en kaka. Ta en tugga och om man inte är nöjd så ska man inte klaga utan lugnt och sansat säga åt sina vänner... 

att denna kaka är inte bra...

Den måste göras bättre...