Moffa Ginko....

"Jag är med barn", sa hon. Det var så det hela började...

"Du har telefon, Karlsson", sa Morsan. Han var en av mina kompisar på luckan. "Det är en tjej som vill prata med dig, 5036 Karlsson", sa han. Jag hoppade ner från sängen och masade mig bort till dagrummet. Jag hade somnat på maten och var skittrött.

"Hallå?", sa jag. Det var hon. Jag hade gjort slut två veckor innan och hon hade "stört" mig sedan dess. Jag trodde hon skulle ge sig.

"Jag är med barn", sa hon. "Vi måste ses, vi måste vara med varandra nu, vi måste ordna upp allt mellan oss", snyftade hon i telefon. Hon sa inte mycket mera än det. Och så tjöt hon så jag fick trycka luren hårt mot örat för att ingen skulle höra. Det var fullt av folk i lokalen, och jag sa, "Jag kan inte prata nu, jag ringer dig på fredag, hemifrån". Jag visste inte vad jag skulle säga...

Det blev alltså ett kort samtal och på den tiden kostade det ju att ringa rikssamtal. Det var i februari 1977 som detta hände. "Vad var det om?", frågade mina kompisar. "Jag ska bli farsa", sa jag. "Ja det var vad hon sa i telefon alltså". Jag berättade kort om att jag varit tillsammans med henne ett par månader men att hon mer och mer börjat "äta upp mig", och att jag inte hade tid att binda mig, och att jag gjort slut förrförra helgen. "Det är inget fel på tjejen, hon är smart, söt, ser fräsch ut och allt det där, men vi passar inte ihop - inte nu - jag passar inte med någon just nu", sa jag.

"Så där säger hon kanske för att testa dig", sa Dahlin. "Hur kan hon veta så snart, menar jag", fortsatte han. Man pratar inte så mycket om sådana här grejer på luckan och vi släppte det efter de andra sagt att även om hon inte haft mens på ett par veckor så kan det bli så och jag skulle nog inte vara orolig.

Magnusson, killen från Köping som vi hade döpt efter första kvällen då han skämtsamt ropat på "mamma" i mörkret, hade kul. "Faan, Karlsson", sa han. "Nu har vi ju både en morsa och farsa på luckan"...

Kommande helg åkte jag in till Västervik. Vi skulle ju prata. Hon bölade hela tiden och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Sedan slutade hon tjuta och sa att hon menade allvar. Hon sa att hon var med barn och att hon fått en tid i veckan. Jag åkte hem mot Edsbruk och sedan vidare upp mot Norrtälje.

Denna vecka hade vi övning och jag kunde inte nås alls. I helgen som kom stannade jag hos Ann och Björn i Hägernäs. På tisdagen ringde hon. Nu tjöt hon igen. "Förlåt, förlåt, jag ljög för dig. Jag är inte med barn. Jag bara sa så för att du skulle komma tillbaka". Det blev inget långt samtal. Vilken jävla tjej. När jag lade på luren tänkte jag att vilken jävla tur jag hade. Aldrig mer ska jag tro på om en tjej säger att hon skyddar sig. Från och med nu ska jag ligga lågt. Lita på tjejer kan man säkert, men denna tjej var konstig.

Jag diskuterade inte detta med någon och ingen av mina kompisar frågade förrän efter ett par veckor då vi var ute och festade. Då ljög jag och sa att det varit falskt alarm och att mensen kommit tillbaka. Jag sa inte att hon var en falsk jävel. Man skämdes väl lite.

Åren gick och ett par år efter jag muckat så blev ju jag och Brilla tillsammans och efter ytterligare ett par år så föddes Rickie och sedan André. Ungarna växte upp och helt plötsligt så var det Juni  1996. Det hade varit skolavslutning och våra barn hade dansat på skolgården. Jag jobbade själv som lärare i Åtvidaberg och kollade, (lite miljöskadad var jag redan då,)  lokaltidningens sidor om skolavslutning.

Jag kollade runt och helt plötsligt hajade jag till. En tjej hade fått ett stipendium för sina betyg. Bäst på gymnasiet i Västervik. Wow, tänkte jag. Vad hon måste ha kämpat - eller annars hade hon det lätt för sig i skolan. Hon hade läshuvud, som man sa förr. Men vänta. Vem är hon lik? Hon påminde om någon jag sett och samtidigt så var hon lite lik mig, som jag såg ut då jag var 17-18 år...

Jag tittade på bildtexten och där var efternamnet. Samma efternamn. Det är inte sant, tänkte jag. Jag slängde undan tidningen. Började räkna...

Är det möjligt? Om hon föddes 1977 så slutar hon ju gymnasiet det år hon fyller 19. Var hon med barn? Är det möjligt att det är min dotter? Det var så mycket som stämde. Jag berättade inte detta för någon. Tänkte att man kan ju inte ge sig till känna och vad skulle det leda till. Hon hade säkert en annan pappa som trodde att hon var hennes biologiska barn. Varför skulle jag lägga mig i. Men ändå? Hon hade inte ljugit först - hon ljög sen. Tjejen från lumpartiden alltså.

Åren gick och jag har inte tänkt på detta mer än ett par gånger. Det var ett ovanligt efternamn och det är ju inte alltid tjejer behåller sina namn. Speciellt inte om de gifter sig. Jag har inte nämnt detta för någon. För ingen har ju egentligen inte med det hela att göra.

Idag på bussen bläddrade jag i Nyheterna. "Välkommen till världen". Brukar aldrig titta på dessa sidor men av en ren tillfällighet fick jag se en bild på någon som jag kände igen. Tjejen från gymnasiet. Med ett annat efternamn. Men det var hon. Nu var hon ännu mera lik mig.

Min dotter har fått barn.

Det var en gammal tidning och det hände för några veckor sedan men det var idag, den första april 2010, som jag fick reda på att jag är

både faffa och moffa...