Min blogg använder jag för att skriva av mig och/men - hemska tanke - så visar den samtidigt på vilken nivå som jag klarar av att skriva. Men - jag har ingen aning om på vilken nivå som du kan läsa...
Det jag skriver innehåller många grammatiska fel och även syftningsfel. Men det skiter jag i.
Ackusativobjekt är ett vackert "grammatiskt" ord, för att inte tala om Pluskvamperfekt. Jag vet inte varför jag tycker detta, men faktum är att jag använder jag dessa mycket i mina texter. Jag målar med ord och "pekar" på objekt och jag berättar om det som hände före något ska hända eller vad som hände innan något händer.
Dessutom finns det ett antal sarkastiska inslag med en underton av ironi. Som kan förstås eller missförstås. Jag skriver på många olika sätt så att det ska passa alla - så att ni ska förstå.
Jag tror att jag kan skriva seriöst och använda mig av en berättarteknik som andra tycker om. Utan att upprepa mig så tror jag att jag kan jag få till det så att andra, (de som läser alltså), vill se vad som kommer sedan. Skapa en nyfikenhet. Jag tror att jag kan skriva en korrekt svenska, med kommatering på rätt ställe. Jag tror att jag vill vara den jag är...
Men - jag kan inte mycket om grammatik.
Jag vet att substantiv är allt man kan sätta ordet "jävel" bakom. Bil-jävel, stol-jävel, dator-jävel. Ett verb är ord som man kan sätta "var mig en jävel till att" - framför, Du var mig en jävel till att cykla. Adjektiv är ord som kan sätta ordet "förjävligt" framför. Förjävligt ful, förjävligt kallt. Så har jag lärt mig och att veta detta kommer man långt med. Om man t.ex.ska göra ett grammatiskt prov i Svenska.
Ibland tänker jag, "Vem bryr sig". Jag vet att jag kan skriva - men är det någon som läser? Man kanske skulle nöja sig med att tänka. Vilken stil vill de ha? De som läser vad jag tänker. Orkar de? För en del betyder ordens längd, eller meningens längd, lika mycket som meningar utan mening. Det finns bloggar som bara säger "att detta gör jag" och/eller "detta har hänt". Inget fel med det.
Det enda jag vet är att jag har lätt för att skriva och om jag har ett ämne som jag känner för så kan jag utifrån ingenting skapa någonting. Ganska fantastiskt - eller...?
Men - kan jag skriva om något annat än teknik, eller formulera en text som inte är ironisk. Går det att vara seriös? Är jag kanske lagd åt det romantiska hållet? Måste testa...
OBS! (Nedanstånde text är bara ett test och är INTE självupplevt)
Kände svetten i handflatan och lade på luren igen. Jag tror att det var femte gången som jag tvekade. Ville ju så gärna träffa henne men var så jävla nervös för att bli nobbad. Kunde ju ha mailat eller skickat ett SMS men tyckte att det var så fegt. Skärp dig, sa jag för mig själv. Sedan ringde jag och lät signalerna gå fram. Jag svalde och harklade mig lätt.
"Hej, det är jag. Jag är hungrig och vill inte laga någon mat som jag måste äta ensam och sedan skulle jag vilja se en bra film. Tänkte mig Linköping. Var ska jag hämta dig? Vi åker om en timme". Så sa jag utan paus. För snabbt. Jag var nervös. Jag som är så cool. Jag hade inte tränat in detta men i det jag sa fanns ju ett syfte med varför och en fråga som inte kunde besvaras med ett ja eller nej. Jag ville veta var jag kunde hämta upp henne, inte om. Det blev tyst i typ 10 sekunder.
"Oj", sa hon. "OK, hämta upp mig utanför min lägenhet". Hon fortsatte; "Jag har faktiskt väntat att du skulle höra av dig och tycker att det ska bli kul". Jag svarade något om att jag tänkt länge på att ringa men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag sa inte att jag varit alltför nervös. Att jag tänkte på henne - jämt...
Jag var framme i god tid. Jag satt i bilen och tittade mot dörren och när hon kom ut så blev jag så glad och lämnade bilen för att ge henne en kram...
Vaknade upp med en enorm huvudvärk. Öppnade ögonen. Kisade. Ljuset var smärtsamt. Kände - utan att röra på mig - att jag låg i min egen säng. Jag fattade ingenting. Vad hade hänt? Vad hände? Jag började att tänka och hade svårt med detta. Hade så ont i huvudet. Mindes att jag ringde. Vi bestämde att åka och äta. Jag kom fram och...
Sedan mindes jag ingenting. Jag låg i sängen och undvek att öppna mina ögon. Helt plötsligt kände jag en arm om mig. En lukt. En kvinna. "Hur är det?", sa hon, och jag kände igen rösten. Hon var här hos mig och jag fattade ingenting.
"Du ramlade bakom bilen igår, du halkade och var helt borta. Du slog i huvudet mot gatan och ville inte åka till något sjukhus. Kör mig hem sa du och det gjorde jag. Sedan klädde jag av dig och du ville att jag skulle stanna och krypa ner hos dig. Jag ville inte lämna dig", fortsatte hon.
Jag vände mig om. Hon låg där där jag alltid velat att hon skulle vara. Kvinnan som jag drömt om...
Jag hade sett fram emot att ta med henne ut, visa henne att jag menade allvar. Få henne att förstå att jag var förtjust i henne, att jag inte tänkte på något annat än henne. Hela tiden. Få henne att tycka om mig och få henne att vilja vara med mig. Anstränga mig för att fånga och sedan behålla. Jag hade inte tänkt så långt som att få ner henne i min säng. Kanske sedan. Inte nu. Inte än...
fortsättning följer...
.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar