"Kolla där", sa jag, och pekade upp mot Rådhusets klocka. "Var då, vad då?", sa de andra.
"Där", sa jag och pekade. De andra tittade och började också att peka. Folk som gick förbi tittade upp och andra som såg oss och de andra som tittade upp började också att titta upp - för att se vad andra såg...
Vi var inne på Domus och sedan en del andra affärer och efter en timme var jag tvungen att ta spårvagnen tillbaka till skolan. Vägen gick via Drottninggatan och från mitt fönster så jag att folk på trottoaren tittade uppåt - mot något. I riktning mot Rådhuset.
Sen gick det par år. ..
Jag var uppe i Norrköping för ett par veckor sedan och råkade av en händelse passera samma plats igen och där stod folk och pekade och tittade. Även jag gjorde det. Jag blev nyfiken.
Men så kom jag på. Den där dagen då jag skulle skoja med mina klasskamrater. Det har gått i arv. Folk gör som andra. Visst, det har ju varit nätter utan att någon har sett någon annan men troligen vill folk se om det har blivit någon förändring och nästa gång de kommer till samma plats så kollar de igen och därmed smittar det av sig till yngre människor - sådana som inte ens var födda 1971.
Idag pratas det om Aska. Många ser upp. Man ser uppåt himlen och letar efter det där svarta molnet. Men det finns inte. Det är så små partiklar och de är så långt borta så de syns bara vid solnedgången. Då ljuset bryts till en vacker röd färg.
Men det vet inte alla och därför tittar dom. Letar efter molnet. Speciellt i Norrköping...
Men - nu har jag kommit på att om det haglar så beror ju det på att små iskristaller växer på sin väg ned mot jorden och kan i vissa fall komma ner som stora bollar och orsaka enorma skador. Vad händer nu med askan. Den kan ju inte blåsa bort all världens väg. Den måste ju komma ner någon gång. Som stora askbollar.
Tänk dig att få en sådan i skallen. Vilken smäll. Från flera kilometers höjd så hjälper det nog inte ens att ha en hjälm på huvudet. Man ska nog helst undvika att bli träffad.
Man måste nog ha lite koll - ifall att himlen faller ner...
Norrköpingsbor pratar genom näsan. Det blir så om man sträcker på sig. Sätter näsan i vädret, liksom. Vädrar morgonluft. Men samtidigt som man sträcker på halsen så förändras förutsättningarna för att prata med en normal röst. Positionerna på tonsiller, adamsäpplet, (för oss män), och struphuvudet - påverkar vår röst. Samtidigt så behöver man mera luft och använder då näsan även om munnen är öppen.
Talet förändras. Man pratar mera nasalt. Som i Norrtjöööping.
Om - jag säger bara om - för detta är en egen teori - de stora askbollarna börja ramla ner så kommer det finnas en större chans för Norrköpingsbor att överleva. De är vana att se upp. Sätta näsan i vädret och glane....
Detta innebär att - när askbollarna "anfaller" - så kommer troligen befolkningen i vårt land råka illa ut men inte de i Norrköping. De har stora chanser att överleva och i framtiden kommer svenska befolkningen att blir mer östgötskt och vårt språk kommer att förändras. Detta är fakta, dööö.
Jag är medveten om att jag startade "trenden" att se upp men om jag vetat vad jag vet idag
så hade jag nog tänkte efter före...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar