Ska ut och resa snart. Flyga och fara - igen. Tänker på det mer än vanligt. Vet inte varför.
Jag har inte räknat så noga, (för vem bryr sig egentligen), hur många gånger som jag känt accelerationen och dunket från hjulen som fällts in samtidigt som jag får svälja och svälja. I början var det häftigt och man ville sitta vid fönstret och se hur allt blev mindre och mindre. Jag tittade på automatiken bakom vingklaffarna och blev imponerad av krafterna. Nu letar jag efter benutrymme och försöker att koppla av. På senare tid har det hänt att jag missat starten eftersom jag somnat. Väl framme så känns det jäktigt att köa för väskan, hitta bussar eller taxi till slutdestinationen. För att inte tala om alla gånger som man sprungit till den där gaten långt, långt bort. Detta förtar nöjet och själva resan blir "bara" ett nödvändigt ont för att komma fram.
Men vad då "resa". Det gör man ju varje dag - eller natt. Reser i tiden. Och man kommer fram förr eller senare. Om inte så vet man ju inte om det. Final destination i tid och rum, liksom...
Man drar samtidigt högsta vinsten om man kan gå och lägga sig utan att ha ont utanpå eller inuti kroppen/knoppen - och vakna lika pigg - eller ännu bättre, piggare, dagen därpå. Då vet man att man åkt Business class - gratis...
"Life is journey, travel it well" är mitt "quota"...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar