Jag var inte uppe på toppen för det är jag inte kapabel till. Eller jag är inte tillräckligt skicklig kanske man ska säga. Eller kanske för smart. För jag vet mina begränsningar.
Berget, det högsta i världen, har många namn. I Nepal kallas berget Sagarmatha som betyder "Himmelens huvud". På tibetanska heter det Jomoglangmari vilket betyder "Universums moder". Fast Tibetanerna sa Chomolungma. Det gör de wätt i.
Det är precis som vi i Edsbruk när vi säger “Fårstaberga” fast det heter ju faktiskt Fårestadbergen. Dessa enorma berg är ungefär 100 meter höga. Om man kikar söderut och neråt kan man se "Unos torn" i Västervik. Inget speciellt att se och det kanske därför som det är så lite folk på buss 23. Vem bryr sa...
Jag nöjde mig att bestiga drygt 5200 meter utav Mount Everest. Varför riskera livet? Jag hade fullt sjå att andas och vet att jag - liksom Jacques, Sid och Eva - vaknade mitt i natten för att det fanns liksom ingen luft. Ångest. Phuu - phuu -phuu - phii - som man lärde sig på profylaxkursen. Slappna av. Andas. Andas.
Men det fanns ingen luft...
Ikväll såg jag en skrämmande film på skogs-TV. Sveriges Television kanal 1. Svt1. Den får man in utan vidare. Det behövs ingen parabol och det är inga reklamavbrott. Jag tror inte ens att man behöver betala licens. Om man är ett stadsråd alltså.
Man dog där uppe på K2. Det var det som filmen handlade om. Ett misslyckat försök att nå toppen och komma ner igen. Baslägret var inga problem. Det var när man skulle visa de där där hemma att jag är lite bättre än lagom som man stupade. Förlorade liven. Små som stora. Det var fruktansvärt.
Varför kan man inte nöja sig med att bara vara där och titta upp mot berget och säga att det räcker.
Jag minns att det svåraste som jag upplevde denna dag – då jag “nästan” besteg Mount Everest – var problemet med att få med mig Eva. Jag hade baktankar. Jag hade en idé. En fix sådan.
Vi hade åkte på livsfarliga vägar och hon var blek och tårögd och pratade om Cecilia där hemma och jag vill inte dö sa hon för sig själv, och de andra kvinnorna - fransyskorna - de stannande i Shigatze. Men inte min kvinna. Hon följde med. Lämnade de andra för min skull.
Det var inte livsfarligt men visst kunde man ha dött. Det var 500 meter djupa raviner och räcken saknades och ibland även vägarna. Jag tyckte det var häftigt och sket på mig lite då och då...
"Det är klart du ska med", sa jag och tänkte "att kommer hon med mig till Base Camp så är hon värd mer än lagom - ja mer än mycket". Då vill jag och ska leva med henne...
Och berätta detta för henne.
Vi förlovade oss vid toppen av var förmåga. Vi nådde gränsen för vad vi klarade - och det räcker långt - räcker länge - mycket länge
längre än döden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar