Jag har slutat. Inte att nyttja tobak eller sprit. Det smakar fortfarande bra, jag kan kontrollera behovet och vet om jag vill ha mer eller mindre. Det skulle nog inte fungera att sluta med det.
Livet har faktiskt dystra stunder och en och annan cigarett tillsammans med lite whiskey sitter inte helt fel. Att sluta med saker som alla andra skippar ligger liksom inte i min natur.
En del kanske tycker att jag skaffat mig extrema vanor men det skiter jag i. De antar att denna grej kommer att tyna bort och att jag kommer att misslyckas. Ibland tror jag att de vill mig ont. De retar sig vid de stunderna som jag missbrukar svenskan.
Ni kanske har kommit underfund med vad jag slutat med. Bland det marigaste jag hittills gjort i mitt liv. Begriper du vad jag talar om. Inte?
Jag har slutat att tala och skriva vissa vokaler. De som har flera prickar och den som har en ring, och som av den anledningen ger orden en annan betoning. Vokaler som uttalas annorlunda och som man inte kan skriva utan att lyfta pennan. Jag talar om de tre sista vokalerna i alfabetet.
Det startade faktiskt redan i fjol. En bautastor ask ramlade ner och krossade min motordrivna Jonsered. Helt enkelt massakerade den. Jag blev djupt besviken, rent av skitarg.
Min brorsa, som jobbar i skogen, fixade en begagnad en med turbo till ett bra pris. Grannarna, och naturligtvis mina barn och min fru, undrade naturligtvis vad jag sysslade med. Fullt varv och ett herrans liv mitt i natten. Jag kapade ner allt som stod upp runt huset.
Numera blir det inte tal om att plocka egen frukt. Jag har bara plommon kvar. Vid landet tog jag en spade och vips fick jag bara potatis, (tidiga och sena), jordgubbar, sallad och persilja kvar. De ringde efter folk som kom i vita rockar. De ville sy in mig. Bara av den anledningen att jag jobbat mitt i natten. Precis som detta skulle vara ovanligt. Det har min fru gjort i flera decennier. Ingen har protesterat mot detta.
Det marigaste har inte varit att skriva ord utan dessa vokaler. Knepigast har varit att tala. Man skall hela tiden ta fram synonymer från minnesbanken bakom pannbenet. Omedelbart, annars kan ju omgivningen tycka att jag har blivit alldeles tokig.
Samtidigt som jag har ett ord i munnen skall jag jobba med att hitta ett passande som uttalas straxt efter detta. Att kunna massor av ord sitter inte helt fel, och med ledning av dessa bilda meningar som har betydelse och skapar ett intresse till lyssnande. Leta i huvudet efter de perfekta formuleringarna och sedan uttala dessa. Det tar en liten stund och man blir bringd till att koncentrera sig.
Ni kanske vet att man inte skall torka sig i baken innan man skitit. Samma sak med talet och tanken.
Svordomar till exempel. Jag har blivit lenare med dessa. Ord som “satan”, “tusan”, och andra mindre extrema ord kommer numera ur min mun.
I jobbet funkar det bra. Undervisa inom automation och jobba med pneumatik, datorer, programmering med mera har alltid varit min starka sida. Inte att prata eller skriva. Det mesta handlar om att motivera och se till att eleverna fattar vad de sysslar med.
Visa dem hur de finner kunskap. Inga problem med det. Under fikarasterna har mina kollegor accepterat mina vanor och numera slutat att testa mig. Under hela mars, april och maj har de annars sagt saker till mig och framtvingat ett snabbt svar. Jag har koncentrerat mig ett par sekunder och sedan sagt hela meningar utan att misslyckas. Man vill ju visa att man har kurage.
Om telefonen ringer kan jag ju inte strunta i att svara. Ibland vill de prata med Leif, Janne, Thomas, Stefan, Johan eller en som har Sundberg som efternamn. Jag klarar mig allt. Inga problem. Jag ropar efter dem och de svarar.
Denna tuffa utmaning att bara sluta att tala och skriva med dessa tecken har faktiskt sina goda sidor. Jag var nere i Holland i slutet av april och fick tag i en dator. Man vill ju maila ibland och jag hittade ett perfekt tangentbord. Jag var ju van att jobba utan dessa svenska tecken. Eleverna som jag har i java-kursen fick ett mail som de begrep och jag kunde glatt jobba vidare med examinations-projektet.
En annan dag var jag i Konsum, Edsbruk. Jag var ute efter en gammal billig extraprislimpa. Snopet fick jag se att de var slut! Raskt gick jag till de som bageriet nyss levererat, alldeles varma och mjuka. Jag tog en till kassan och sa: “Spara denna till imorgon”. Nu kunde jag garanterat finna en gammal limpa en annan dag....
Stundtals har det varit mycket tufft. Men inte tufft nog. Jag har av den anledningen beslutat att rationalisera bort en bokstav till. Bokstaven “i”.
Man kan sluta med detta. Det tar mycket av egna krafter men det ska klaras – oavsett vad folk nu ska tycka. Det kan vara mycket annorlunda att tala utan dessa tecken. Ponera att det vankas folk som skall komma hem och provsmaka mat. Kanske rent av skrapa faten. En Volvo parkerar och klockans klang talar om att de hamnat hos oss. Jag tar handtaget, trycker ned detta och skakar huvudet emedan jag uttrycker ett allvarsamt “kom ej ut”.
Fortfarande brottas man med den andra bokstaven som har en punkt, konsonanten som kommer före "k". Sedan ska jag ta bort u och y. Men man kan nog klara detta med. Man kanske bara har behov av a, e och o.
Jag har provat att jobba med ord och kan forma haranger med enbart dessa tecken.
Kan man avvara tecknet “e”? Kan man skapa sammanhang av ord som har bara “a” och “o”. Kan man fatta att att bara vara Ankarabo och roa andra. Hata ABBA och oroa alla. Ooa halva natta.
Tala bara “a”? Bara laga pannkaka. Sakna annat. Vara van att snacka? Klara av att skratta?
Nä, jävlar i mig. Hur mycket man försöker så är det jättesvårt att skriva och uttala ord som inte innehåller några vokaler. Vårt språk är alltför värdefullt för att missbrukas. Dessutom så är jag trött på att häva i mig vatten när jag älskar öl.
Lübeck
99.06.01
Nils Karlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar